Är det jag som minns fel eller har de redan rättat det? Jodå, det stod verkligen 95% förut.
Vilken mäktig bloggare jag är:-)
IG i matte del 2
Går tillbaka till sidan. Nu står det 65%.
Är det jag som minns fel eller har de redan rättat det? Jodå, det stod verkligen 95% förut.
Vilken mäktig bloggare jag är:-)
Är det jag som minns fel eller har de redan rättat det? Jodå, det stod verkligen 95% förut.
Vilken mäktig bloggare jag är:-)
IG i matte!
Jag roar mig lite. Nu är jag inne på en kinesisk sida och det brukar vara roligt i sig att läsa deras förvanskade svenska (inklusive att de skriver slida om alla klänningar. Jag kan inte räkna ut vad det skulle kunna betyda. Slide på engelska har väl inte med klänningar att göra?)
Men idag är jag stolt matematiker.
Om ett plagg kostar 3000:- och är sänkt till 1000:- så har man tagit bort 2/3 eller ca 66%, inte 95% som de påstår här. Men lugn, jag köper inget, jag bara roar mig med att tänka på vad jag skulle ha på mig på olika fester.
Men idag är jag stolt matematiker.
Om ett plagg kostar 3000:- och är sänkt till 1000:- så har man tagit bort 2/3 eller ca 66%, inte 95% som de påstår här. Men lugn, jag köper inget, jag bara roar mig med att tänka på vad jag skulle ha på mig på olika fester.
Va?
Jag är inte säker, och det här är ju dessutom någons syster, dotter och bästa kompis. Hoppas inte er, då gör jag bort mig lite.
Men jag undrar en sak. Är det en gran de har bakom sig?
Var är i så fall granen????
Men jag undrar en sak. Är det en gran de har bakom sig?
Var är i så fall granen????
Där fick jag förklaringen
De har utsett Pantones Color of the Year och det är en koboltblå färg med en del svärta i sig. Läste det nyss, vet inte hur länge det varit ute. Jag är ju alltid seg.
Nästan!!!
Skulle ta ögondroppar. Det var visst inte enda flaskan på soffbordet. Det var nära ögat, i dubbel bemärkelse!
Goda inredningsnyheter
Sängen, som väl är vad Ikea egentligen säljer i bilden nedan, bryr jag mig väl inget vidare om. Men den blåa väggfärgen, dörren, det rosa på väggen som jag inte ens vet vad det är, det gör mig knäsvag! (bilden är alltså reklam från Ikea och syns i senaste numret av Leva & bo.) Jag älskar blått och äntligen börjar det finnas blått i inredningstidningarna igen. Jag skulle gärna måla sovrummet blått. Eller ja, jag skulle gärna att nån annan skulle måla sovrummet blått.
Eller hellre skulle jag gärna ha en dubbelt så stor lägenhet där sovrummet skulle vara blått. Jag ligger och inreder imaginära lägenheter på nätterna när jag inte riktigt kan somna. De senaste par nätterna har jag dock varit rätt dålig pga överansträngning så då har jag behövt sjunga julsånger för mig själv för att inte hetsa upp mig och få sovångest. Inatt var kulmen. Jag tog sömnpiller, somnade inte på fem timmar, tog tre sorter igen, somnade inte på 1 1/2 timme eller om det var 2 och då gick jag upp igen och tog piller en tredje gång. Jag vet inte om det nånsin har hänt, i så fall bara i enstaka fall. I morse behövde jag också kramas med Mikael och dricka honungsvatten, för ägg och sill och O'boy hade inte funkat, och inte heller julpsalmerna i huvudet. Fy, det var en rätt hemsk natt och när klockan ringde för dusch var jag så borta i huvudet och fattade inte på jättelänge vad det var som väsnades. Håll tummarna för mig för inatt (dumt sagt, om ni är vakna nu behöver ni själva hjälp!). Det är lagom kul att lägga sig vid midnatt och somna halv nio på morgonen. Det är fortfarande tyngdtäcket som spökar. Hade jag varit mitt normala jag hade jag tålt att göra för mycket bättre, nu går det åt skogen så fort.
Jag brukar beskriva det som att när jag är sämre i ME:n så är det som att nån har tagit bort drivrutinerna till Somna i hjärnan. Jag har så många tricks och knep för saker jag gör som ska hjälpa kroppen att komma ihåg hur man somnar, och i vanliga fall blir jag konstigt nog inte så stressad heller, det är ju självbevarelsedrift för om jag hetsar upp mig kan jag ju absolut inte somna. Ja, men jag känner det som att mekanismen man liksom slår på och sen somnar är helt borta. Som att det blir hål i hjärnan där Somna ska vara. Man kan inte ha ME om man inte har sömnstörningar, det ska bli intressant när man får reda på vad det är som är vajsing. Nu ska jag läsa nåt tråkigt så jag kan somna. Ingen mer inredning, ingen mer kommunikation. Kanske en tråkig julsång om en stund.
Förresten såg vi ett underbart program igår. Först hade vi sjungit karaoke (och man må säga vad man vill men Bohemian Rhaosody utmanar en verkligen musikaliskt!!!) och sen hittade Mikael ett program från BBC med Storbritanniens 10 mest älskade julsånger. Royal Albert Hall var fullt av publik, tre körer, orkester och gäster och vi sjöng med även när det skulle vara solo. Den enda jag inte kunde och älskade var melodin på O, Betlehem du lilla stad, det finns ju flera. O Helga natt var nummer ett och den har jag hört framföras mycket bättre i verkligheten (välj valfri Bautista eller Österlund, fast jag inte hört just dem). Han som sjöng den var känd för publiken men inte för mig och hade för modern röst för FALL ON YOUR KNEES.
Nu är julen slut. Jag är verkligen osentimental. Ut med det gamla, in med det nya. Men jag kommer att behöva lyssna på ett par låtar från Ninni, Josh Groban och John Rutter innan vi packar in julen för den här gången.
Med ofantlig risk för att glömma nån så har jag haft en osedvanligt fantastisk december. Det stora paketet med kalender i och komplimanger var mest oväntat. Jag trodde jag hade kommit på vem det var ifrån men hon nekar! Sen älskade jag Luciorna och de hembakade lussebullarna, julbordet med Mikael (och örhängen, klänning och smink), trevlig middag med barnen och när Jonte bjöd oss på mat, min älskade vardagsrumskonsert, vörtbrödmackor med skinka eller köttbullar och rödbetssallad. Och en underbart lugn julafton men med uuuuuunderbara foton på alla i familjen. Inklusive oss själva. Jag säger att Mikael och jag måste ta mer foton på oss. För om han dör och så har vi bara ett foto från fem år sen och sen bröllopsfotona så skulle jag verkligen ångra mig. Så om jag ska ha nåt nyårslöfte så ska det bli att ta mer foton, av oss, av alla. Det blir bra!
Emmi är för liten fortfarande för att ta illa vid sig om jag kritiserar henne, men hon ser för skön ut. För det mesta ser kinderna så tunga ut att de hänger på bröstet, hon har ju inte nån hals att tala om. Och så ser hon bokstavligen ut som om hon inte fattar nånting av vad som pågår. Folk, ljud, rörelser, intryck, känslor, bajs och magknip, hunger, "allt är fel" och sen tillbaka till Jag fattar inte vad det är som händer. Hon ser lite ut som en alzheimersoatient. Tittar sig omkring men fattar inte ändå. Vilket oerhört arbete det måste vara för hjärnan att lära sig vad allt det där runt omkring en egentligen är!
Imorgon ska vi få träffa J och G och lika tveksam som J är, lika öppen är G. Jag kallar henne skrattmaskin. Hon garvar hela tiden och man blir ju själv på så hemskt gott humör av en skrattande bebis. Imorgon ska jag pussa henne som om det var det sista jag skulle göra innan jorden går under. Det gör den ju snart, lovar Greta.
Julefrid och julenöd
Idag fyllde min norske bonussvärson 47 år. Idag dog Ari Behn, f d man till norska prinsessan Märtha Louise, av självmord, 47 år gammal. Idag dog en gammal vän till familjen efter en oerhört lång period av ohälsa och trots att man är lättad för hans skull så är man aldrig så gammal att man tål att bli föräldralös. Julen är verkligen kontrasternas period. Jesus är orsaken till att vi firar, dock upplevs tomten, paketen, maten vara det viktigaste. En person som jag är stolt att kalla vän blev lämnad ensam på julafton av pojkvännen som åkte till Mexiko, men istället för att vara hemma och sörja frågade hon om nån i bostadsrättsföreningen behövde en tomte, och en 8-årig pojke med ensamstående mamma (jag har aldrig ens kommit på att ensamstående föräldrar inte har nån tomte som kan passa på att "gå på toa" eller vad man säger nuförtiden) blev överlycklig. Jag var så stolt över att känna en så stark och omtänksam person som satte tillbaka "Good will towards men" framför "tusentals klappar till alla".
Så många känslor, så många som är ensamma, ofrivilligt. Jag hade gärna varit ensam hemma och ätit spaghetti och köttfärssås, men det är ju för att jag har en man och en familj. Om man inte har nån enda att fira med så måste det vara förfärligt att sitta ensam och vilja vara med nån. Jag är ju heller inte ledsen när jag är ensam hemma utan tycker det är skönt. Jag är introvert och gillar tystnad, men alla har det inte så. Nu hade jag världens bästa julafton och är tacksam för det, men inser att det inte är så för alla.
Alla dessa tankar om lidande på den stora glädjehögtiden kom till sin spets igår kväll. Jag har sovit riktigt dåligt i flera nätter. En svårt me-sjuk skulle avvisas från sitt boende, för att hennes önskan om att bli lämnad ifred efter att hon gjort något jobbigt, dvs att behandla hennes sjukdom så den inte försämrar henne, inte går ihop med boendets rutiner och god vård ur deras perspektiv. Hur det kan vara god vård att vården bestämmer hur en patient ska behandlas när de dessutom skadar patienten med sin vård är oerhört upprörande. Polisen skulle avvisa henne, men ingen hade packat. Hon hade transporterats 5 km till Sahlgrenska vid nåt tidigare tillfälle och blivit försämrad av det, och nu fick hon besked om att hennes nya boende låg 20 mil bort. Och när ingen polis kom och ingen sjuktransport, fick hon en lapp med att hon skulle ta taxi själv. Men hon kan inte ens sitta upp i rullstol, och har en kran som hjälp att lyfta henne ur sängen och på toa. Så åka taxi 20 mil precis före jul till ett boende som visst inte hade någon kran installerad är så nära vårdskada man kan komma.
Detta hände lagom till helgen, lagom till jul, lagom till att ingen enda människa brydde sig. För när hon blivit utskriven så fick hon inte längre nån mat från boendet och sköterskorna fick order om att de inte får hjälpa henne på toa. Hon har en mamma och bror som kommer med mat, såvitt jag förstår, men de har inte tillgång till kranen. Dessutom är hon ju inte längre inskriven och då får hon inte heller ta emot besökare när boendet är stängt, som under helgen och juldagarna. Jag tror fortfarande att det är nån information som fattas, även om en journalist från GP har varit hos henne och skrivit två artiklar i tidningen de senaste dagarna. Men det låter ju helt absurt att en person med liggsår inte får nån mat eller hjälp att gå på toa. Det låter ju som Mengelefasoner. Och det har tagit hårt på mig. Dessutom är det så mycket i december så jag har extra små marginaler och har sovit dåligt i flera nätter över det här. Härom dagen försökte jag anmäla saken till IVO men då behöver man hennes personnummer, och jag klarar inte av att vara part i nån anmälan, jag vet ju inte ens vem det är. När jag ligger i sängen så måste jag koncentrera mig för att hålla tankarna borta. Jag är så ledsen för hennes skull, för familjen, för de me-sjuka som mitt i att de själva försöker hålla ihop under jul engagerar sig i detta. Sen insåg jag att jag måste avlägsna mig emotionellt från saken för jag är inte till nån hjälp om jag också får ett sammanbrott. Men att inte tycka synd om henne känns som ett svek. Jag vet ju inte heller hur det kommer att gå för mig de närmaste åren, om jag kommer att bli så sjuk själv och det är jätteskrämmande hur dåligt vården fungerar för de allra svårast sjuka. Men igår kväll bad jag att Gud skulle hjälpa mig att tänka mindre på henne, oroa mig mindre. Jag kände mig som tidernas svikare. "Dina problem gör att min perfekta bubbla blir lite kantstött", kände jag mig som.
Men eftersom det ju är jul tänkte jag på Gud. Han har en jord full med barn som lider. De svältande barnen i Afrika är hans, flyktingbarnen som spolas upp på stranden i Medelhavet är hans, flickorna som könsstympas och sen våldtas av sina män, som inte får gå i skolan. Eller de många svenska barn och ungdomar som går otrygga och blir rånade på sina jackor och mobiler. Kanske ska man inte ge en tonåring en jacka som är så värdefull att nån vill stjäla den, men det är ju min uppfostringsmetod, inte allas. Det är i alla fall både unga och gamla som är otrygga, gamla som blir lurade, senila som bor hemma för att man har fått skära ner på boendena och de öppnar aningslöst dörren för vem som helst och lämnar den öppen så vem som helst kan gå in och rota medan den senila letar godis eller pengar eller vad som helst som man lurar dem till. Vi är alla Guds barn och han känner medkänsla med oss alla, och ömhet som den förälder han är. Visst vill han bara röja fram några hundra änglar och riva boendet där hon inte får mat och ordna upp hela grejen. Nån extra bestämd ängel kan ta ett snack med chefen. Och barnen, det behövs många jordnötspåsar, många änglar som vaktar de dementa. Men Gud har allt vad som behövs inom räckhåll, är jag övertygad om. Visserligen tror jag att jag ska vinna varje gång jag får en skraplott för att jag besvarat enkäter om funktionshindrade. Men Gud kan. Han är universums härskare (sorry Trump, but that is not you!!!). Men likt en förälder som inte låter barnen leka med knivar men låter dem falla hundratals gånger medan de lär sig gå, så håller Gud sig tillbaka och ingriper inte när vi håller på att lära oss nåt. Och när jag bad Gud att kunna släppa me-tjejen så jag skulle få sova, så kände jag med Gud. Han får säkert sänka volymen på människobarnens lidande många gånger för att inte komma med en himmelsk härskara som stoppar alla krig och allt elände.
Kanske är det inte gudomligt att förstöra sig själv när man inte kan göra nåt, utan visdom att se vad man kan göra, göra det, och sen överlåta det åt andra. Är man ett vrak kan man inte hjälpa nån, så det är faktiskt omtänksamt att ta hand om sig själv också.
Hoppas därför du har fått en bra blandning den här julen. Både ett tillfälle att göra något gott, äta något gott, och bli glad när någon gått :-)
Så många känslor, så många som är ensamma, ofrivilligt. Jag hade gärna varit ensam hemma och ätit spaghetti och köttfärssås, men det är ju för att jag har en man och en familj. Om man inte har nån enda att fira med så måste det vara förfärligt att sitta ensam och vilja vara med nån. Jag är ju heller inte ledsen när jag är ensam hemma utan tycker det är skönt. Jag är introvert och gillar tystnad, men alla har det inte så. Nu hade jag världens bästa julafton och är tacksam för det, men inser att det inte är så för alla.
Alla dessa tankar om lidande på den stora glädjehögtiden kom till sin spets igår kväll. Jag har sovit riktigt dåligt i flera nätter. En svårt me-sjuk skulle avvisas från sitt boende, för att hennes önskan om att bli lämnad ifred efter att hon gjort något jobbigt, dvs att behandla hennes sjukdom så den inte försämrar henne, inte går ihop med boendets rutiner och god vård ur deras perspektiv. Hur det kan vara god vård att vården bestämmer hur en patient ska behandlas när de dessutom skadar patienten med sin vård är oerhört upprörande. Polisen skulle avvisa henne, men ingen hade packat. Hon hade transporterats 5 km till Sahlgrenska vid nåt tidigare tillfälle och blivit försämrad av det, och nu fick hon besked om att hennes nya boende låg 20 mil bort. Och när ingen polis kom och ingen sjuktransport, fick hon en lapp med att hon skulle ta taxi själv. Men hon kan inte ens sitta upp i rullstol, och har en kran som hjälp att lyfta henne ur sängen och på toa. Så åka taxi 20 mil precis före jul till ett boende som visst inte hade någon kran installerad är så nära vårdskada man kan komma.
Detta hände lagom till helgen, lagom till jul, lagom till att ingen enda människa brydde sig. För när hon blivit utskriven så fick hon inte längre nån mat från boendet och sköterskorna fick order om att de inte får hjälpa henne på toa. Hon har en mamma och bror som kommer med mat, såvitt jag förstår, men de har inte tillgång till kranen. Dessutom är hon ju inte längre inskriven och då får hon inte heller ta emot besökare när boendet är stängt, som under helgen och juldagarna. Jag tror fortfarande att det är nån information som fattas, även om en journalist från GP har varit hos henne och skrivit två artiklar i tidningen de senaste dagarna. Men det låter ju helt absurt att en person med liggsår inte får nån mat eller hjälp att gå på toa. Det låter ju som Mengelefasoner. Och det har tagit hårt på mig. Dessutom är det så mycket i december så jag har extra små marginaler och har sovit dåligt i flera nätter över det här. Härom dagen försökte jag anmäla saken till IVO men då behöver man hennes personnummer, och jag klarar inte av att vara part i nån anmälan, jag vet ju inte ens vem det är. När jag ligger i sängen så måste jag koncentrera mig för att hålla tankarna borta. Jag är så ledsen för hennes skull, för familjen, för de me-sjuka som mitt i att de själva försöker hålla ihop under jul engagerar sig i detta. Sen insåg jag att jag måste avlägsna mig emotionellt från saken för jag är inte till nån hjälp om jag också får ett sammanbrott. Men att inte tycka synd om henne känns som ett svek. Jag vet ju inte heller hur det kommer att gå för mig de närmaste åren, om jag kommer att bli så sjuk själv och det är jätteskrämmande hur dåligt vården fungerar för de allra svårast sjuka. Men igår kväll bad jag att Gud skulle hjälpa mig att tänka mindre på henne, oroa mig mindre. Jag kände mig som tidernas svikare. "Dina problem gör att min perfekta bubbla blir lite kantstött", kände jag mig som.
Men eftersom det ju är jul tänkte jag på Gud. Han har en jord full med barn som lider. De svältande barnen i Afrika är hans, flyktingbarnen som spolas upp på stranden i Medelhavet är hans, flickorna som könsstympas och sen våldtas av sina män, som inte får gå i skolan. Eller de många svenska barn och ungdomar som går otrygga och blir rånade på sina jackor och mobiler. Kanske ska man inte ge en tonåring en jacka som är så värdefull att nån vill stjäla den, men det är ju min uppfostringsmetod, inte allas. Det är i alla fall både unga och gamla som är otrygga, gamla som blir lurade, senila som bor hemma för att man har fått skära ner på boendena och de öppnar aningslöst dörren för vem som helst och lämnar den öppen så vem som helst kan gå in och rota medan den senila letar godis eller pengar eller vad som helst som man lurar dem till. Vi är alla Guds barn och han känner medkänsla med oss alla, och ömhet som den förälder han är. Visst vill han bara röja fram några hundra änglar och riva boendet där hon inte får mat och ordna upp hela grejen. Nån extra bestämd ängel kan ta ett snack med chefen. Och barnen, det behövs många jordnötspåsar, många änglar som vaktar de dementa. Men Gud har allt vad som behövs inom räckhåll, är jag övertygad om. Visserligen tror jag att jag ska vinna varje gång jag får en skraplott för att jag besvarat enkäter om funktionshindrade. Men Gud kan. Han är universums härskare (sorry Trump, but that is not you!!!). Men likt en förälder som inte låter barnen leka med knivar men låter dem falla hundratals gånger medan de lär sig gå, så håller Gud sig tillbaka och ingriper inte när vi håller på att lära oss nåt. Och när jag bad Gud att kunna släppa me-tjejen så jag skulle få sova, så kände jag med Gud. Han får säkert sänka volymen på människobarnens lidande många gånger för att inte komma med en himmelsk härskara som stoppar alla krig och allt elände.
Kanske är det inte gudomligt att förstöra sig själv när man inte kan göra nåt, utan visdom att se vad man kan göra, göra det, och sen överlåta det åt andra. Är man ett vrak kan man inte hjälpa nån, så det är faktiskt omtänksamt att ta hand om sig själv också.
Hoppas därför du har fått en bra blandning den här julen. Både ett tillfälle att göra något gott, äta något gott, och bli glad när någon gått :-)
Det här...
... är livet för mig. Jag älskar verkligen människor också, men jag tror jag behöver lugn ensamtid för att ladda mina batterier eller nåt.
Johans tvillingtjejer är ju en av varje, om man säger så, på de flesta områden även om de verkar ha musiken gemensamt. Den ena kan sitta och läsa hela dagen medan den andra vill göra nåt, hemifrån, jämt. Vice la différence som jag alltid säger.
Soffkonsert
Jag lipar ögonen ur mig! Jag kunde inte komma på julkonsert så julkonserten kom till mig! På allvar kommer ett helt gäng skönsjungande småbarnsmammor som har röjt i sina kalendrar och sjunger för mig i soffan. Så vackra röster, så vacker musik, så mycket kärlek, sån omtanke! Jag gråter av lycka och av tacksamhet. Kom, kom, signade jul!
Nobel 2019, pristagarna
ÅRETS ALLA NOBELPRISTAGARE
Fysiologi eller medicin: William G. Kaelin, 62, Sir Peter J. Ratcliffe, 65, Gregg L. Semenza, 63.
Kemi: John B. Goodenough, 97, Stanley Whittingham, 77, Akira Yoshino, 71.
Fysik: James Peebles, 84, Michel Mayor, 77, Didier Queloz, 53.
Ekonomi: Michael Kremer, 55, Esther Duflo, 47, Abhijit Banerjee, 58.
Litteratur: Olga Tokarczuk, 57, Peter Handke, 77.
Och han som heter Goodenough har jag ju berättat om förr. Det är en närmast osannolik historia. Han är världens äldsta Nobelpristagare. Hans pappa var professor på Yale men pristagaren i fråga hade dyslexi, vilket misstolkades som dumhet, och pappan ville inte betala för hans universitetsstudier av den anledningen. Han kunde inte klara några läsämnen, som juridik, medicin och historia, som han var intresserad av. Men naturvetenskapliga ämnen är mindre fokuserade på läsning och där gjorde han succé och har nu belönats med Nobelpriset. Läs mer på SvT här.
Bara det är en vacker saga. Men på fullt allvar heter mannen Goodenough i efternamn. Det är ju så man knappt tror det!
Apropå Nobel
Det har varit lite överslag åt ytlig skönhet här på bloggen på sistone. Lite ironiskt, eftersom Nobelprisen verkligen hyllar och belönar intellektuella framgångar, inte estetiska. Och givetvis är det inget fel att vara vacker, men om det blir ens identitet är det lite slöseri med bra saker.
Så därför sätter jag in en tänkvärd bild.
Men Audrey var bara inte klassiskt vacker, toppade bäst klädda-listorna, kom trea på 100 filmikoner från 100 år-listan, har fått både en Oscar, Emmy, Grammy och Tony. Hon var engagerad i välgörenhet och ägnade sina sista år (hon dog tyvärr vid bara 63 års ålder av blindtarmscancer) som "Unicef-ambassadör och reste världen runt för att besöka nödlidande och krigsdrabbade barn. Uppdraget förde henne bland annat till Norge, Finland, Honduras, Etiopien, Turkiet, Indien, Vietnam, Bangladesh och Somalia". (Källa Wikipedia.)
Så fira skönheten, sök den för att allt vackert är en sorts gåva till mänskligheten, men kombinera den med att vara vacker på insidan. Tänk på andra. Kanske är det extra lätt att vara givmild och omtänksam i december. Att ge nån en get i Afrika är bra! Men hur mår våra hemlösa i januari när alla redan har maxat sin givmildhet och gjort mer än slut på kassan i december. Det är fortfarande kallt och blött i januari och februari. Köp extra av vanliga saker, t ex en bunt med strumpor, hygienprodukter etc. Här i Haninge finns det verksamhet för hemlösa i Kryckan, men det går att hitta lidande överallt. Den som tänker på nån annan är vacker på riktigt. Eller, med orden i ett kinesiskt ordspråk som jag trodde var Shakespeare: Fragrance clings to the hand that gives the rose. Den här julen har jag fått så många bildliga rosbuketter att jag är överväldigad. Och världen är så mycket vackrare för varje persons omtanke.
Så därför sätter jag in en tänkvärd bild.
Men Audrey var bara inte klassiskt vacker, toppade bäst klädda-listorna, kom trea på 100 filmikoner från 100 år-listan, har fått både en Oscar, Emmy, Grammy och Tony. Hon var engagerad i välgörenhet och ägnade sina sista år (hon dog tyvärr vid bara 63 års ålder av blindtarmscancer) som "Unicef-ambassadör och reste världen runt för att besöka nödlidande och krigsdrabbade barn. Uppdraget förde henne bland annat till Norge, Finland, Honduras, Etiopien, Turkiet, Indien, Vietnam, Bangladesh och Somalia". (Källa Wikipedia.)
Så fira skönheten, sök den för att allt vackert är en sorts gåva till mänskligheten, men kombinera den med att vara vacker på insidan. Tänk på andra. Kanske är det extra lätt att vara givmild och omtänksam i december. Att ge nån en get i Afrika är bra! Men hur mår våra hemlösa i januari när alla redan har maxat sin givmildhet och gjort mer än slut på kassan i december. Det är fortfarande kallt och blött i januari och februari. Köp extra av vanliga saker, t ex en bunt med strumpor, hygienprodukter etc. Här i Haninge finns det verksamhet för hemlösa i Kryckan, men det går att hitta lidande överallt. Den som tänker på nån annan är vacker på riktigt. Eller, med orden i ett kinesiskt ordspråk som jag trodde var Shakespeare: Fragrance clings to the hand that gives the rose. Den här julen har jag fått så många bildliga rosbuketter att jag är överväldigad. Och världen är så mycket vackrare för varje persons omtanke.
Nobel 2019, gästernas klänningar
Den enda man som har omnämnts på modesidorna är prins Haakon som hade ett snäckskalsarmband, och nåt annat bredvid. Det har jag inte riktig förståelse för. Jag tycker man klär sig så formellt som tillfället kräver, och då är ett snäckskalsarmband inte lämpligt på kronprinsen under Nobelfestligheterna. Men det är ju inte alls så spektakulärt i Oslo, och kanske var det nåt fint budskap bakom, typ att han hade fått det av pristagaren, jag vet inte.
Ebba Busch Thor kom med sin soon to be ex-man. När hon fick av sig bolstret såg klänningen underbar ut, en Camilla Thulin. Och svart var ju en av kvällens färger!
Kulturminister Amanda Linds klänning är ett samarbete med Beckmans designskola. Man har typ bränt hål i tyget för att symbolisera skogsbränderna och det var väl mer ett politiskt statement (värdigt en minister) snarare än estetiskt. Modemässigt rätt ointressant tycker jag. Mer som ett experiment som var spännande än en klänning som ska vara vacker i första hand.
Ännu en minister, Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning, forskning och rymd. Klänningen är visst gjord av paperstyg som är komposterbart. (Fast balklänningar tycker jag hellrean säljer vidare näram har haft dem för många gånger själv snarare än lägger bland åotatisskalen.) Det svarta symboliserar klimatförstöringen där papperstyget är det naturliga och miljövänliga, med sin mjuka form, och den svarta färgen som är hård och dramatisk och kan tolkas som oljeutsläpp och föroreningar. Symboliken var fin, men inte klänningen. Jag gillar den inte.
Så nära men ändå så långt ifrån, Nyamko Sabuni. Otur att prinsessan Madeleine hade en dyrare variant av samma klänning, annars hade hon kanske kunnat komma undan med denna. Och om fotona är tagna när hon suttit ner vid middagen i flera timmar så är det inte konstigt om det är sittveck.
Och att pengar eller att "vara nån" inte per automatik leder till smak visade denna Bettina Bernadotte. Tydligen var ärmarna lite som en mantel på ryggen men jag är inte säker på om det gör saken bättre eller sämre.
Ebba Busch Thor kom med sin soon to be ex-man. När hon fick av sig bolstret såg klänningen underbar ut, en Camilla Thulin. Och svart var ju en av kvällens färger!
Finansminister Magdalena Andersson hade annars en av de finaste klänningarna jag sett på länge. Vackert snitt, välsydd, bra tyg. Anna Ekström, utbildningsminister är fin, men jag får inte feeling.
Ännu en minister, Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning, forskning och rymd. Klänningen är visst gjord av paperstyg som är komposterbart. (Fast balklänningar tycker jag hellrean säljer vidare näram har haft dem för många gånger själv snarare än lägger bland åotatisskalen.) Det svarta symboliserar klimatförstöringen där papperstyget är det naturliga och miljövänliga, med sin mjuka form, och den svarta färgen som är hård och dramatisk och kan tolkas som oljeutsläpp och föroreningar. Symboliken var fin, men inte klänningen. Jag gillar den inte.
Så nära men ändå så långt ifrån, Nyamko Sabuni. Otur att prinsessan Madeleine hade en dyrare variant av samma klänning, annars hade hon kanske kunnat komma undan med denna. Och om fotona är tagna när hon suttit ner vid middagen i flera timmar så är det inte konstigt om det är sittveck.
Och att pengar eller att "vara nån" inte per automatik leder till smak visade denna Bettina Bernadotte. Tydligen var ärmarna lite som en mantel på ryggen men jag är inte säker på om det gör saken bättre eller sämre.
Stackars Akademiledamoten Kristina Lugn är aldrig särskilt vacker. Om nån skulle platta hennes frissiga hår, sminka henne lite och styra upp kläderna (till exempel ser klänningen jättefin ut, men den blåa kimonon ska bara bort) så skulle hon kunna bli jättetjusig. Hon har ju ett ganska smittande och vackert leende. Men å andra sidan så respekterar jag att hon inte vill låta sig dras med av det ytliga och är sig själv och är sann mot det.
Och när vi är inne på litteratur då kommer här pristagaren i litteratur 2018 Olga Tokarczuk (Peter Handke är tyvärr inte intressant, liksom de andra pristagarna i frack, så det är ojämlikt men det är kvinnorna som är intressanta den här kvällen). Hon var lite inne med sammetsaktigt material och färgen var ett säkert kort. Hon har dock inte tillgång till de kungligas stylister, frisörer eller makeupartister, eller plånbok. Men hon var rätt fin för att vara en vanlig dödlig och som inte på nåt vis är van vid att vara en stilförebild. Coolt också att hon sitter mellan prins Daniel och kungen. Gillar att de ger en litteraturkvinna sådan fin uppmärksamhet.
Hovets informationschef Margareta Thorgren ser strålande ut. Inte nåt enda att klaga på. Tvärtom!
Säker stil Emilia de Porets mamma Agnetha Andreen är en fantastisk fullpoängare. Jag blir lycklig! Jag vet dock inte riktigt vem hon är förutom nåns mamma.
Stina Otterberg, författare och litteraturkritiker och fru till Horace Engdahl, kör också med sammet och sätter den också som en smäck. Liten fin midja.
Nobelstiftelsenss vd Lars Heikensten kom med hustrun Maria Lilja och återigen har vi en gäst som träffat mitt i prick! Mycket nätt och söt klänning. En favorit.
Fredrik Eriksson och Ulrika Hallesius. Jag har ingen som helst aning om vilka de är, men klänningen är underbar och med den figuren kan man i och för sig bära vad som helst med den äran.
En av mina favoritklänningar hör till Åse Ahlstrand vars sambo är finansmarknads- och bostadsminister Per Bolund. Hon skulle ha luftar kjolen före fotot för den ligger lite fel mot marken, men petitesser.
Peter Wallenberg med fru Klara. Jag som inte gillar tatueringar blir lite tystad. Men hennes är ändå lite mindre klichéartad än en del andras. Man ser inte nog mycket av klänningen, men den ser fenomenal ut.
Kungens bordsdam är som alltid professor Evi Heldin, hustru till Nobelstiftelsens styrelseordförande Carl-Henrik Heldin. Hon är fin, men om hon alltid sitter bredvid kungen är hon nog van.
Esther Duflo är årets ekonomipristagare, parisiska som är professor vid MIT. Hennes man är vad jag förstår från Indien och det tror jag förklarar kläderna. Orkar inte läsa in mig på hennes liv, men klänningen (eller om det kallas dräkt?) kändes som en värdig avslutning på ett ganska mastigt inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)