Mamma har nyss läst en bok av Wendy Watson Nelson som hette nåt med att byta frågor och få andra svar. Hon skrev några av frågorna till mig och de var djupa och kloka, fast så enkla att man borde kommit på dem själv. Då vet man ju att de verkligen är äkta, allmängiltiga och inte sådär intellektuellt tillkrånglade så man måste låtsas att man fattar och bara le skrämt.
Men nu läste jag en annan fråga som också var tydlig men ny:
Om du kunde bota din ångest, vad skulle det vara då?
Alltså inte en medicin, utan vad är grundorsaken till din ångest. Mitt första svar kom rappt och enkelt: att veta att jag alltid skulle kunna somna i tid och få vakna utvilad. Då skulle jag knappt ha några problem kvar i världen!
Men sen var det så tydligt att man har specifika saker man är rädd för men när frågan ställs så kan man verbalisera dem. En annan oro jag har är att Mikael ska tröttna på mig. Den bottnar bara i min egen rädsla för att inte vara nån, inte duga, inte kunna behålla nåns intresse och kärlek när jag är som jag är.
En annan rädsla är att bli ensam. Det är egentligen andra sidan på samma mynt. Eftersom jag inte orkar hålla kontakt med vänner är jag rädd för att till slut inte ha några kvar längre. Att blogga keeps me sane, för jag får skriva ner tankar och känslor utan att ens fundera på vad jag ska svara, det är ju oftast envägskommunikation. Är dessutom rädd för att inte vara intressant nog att vilja vara vän med. Jag upplever så lite att jag snart bara har mediciner kvar som samtalsämne jag vet nåt om.
Mikael och jag pratade om döden idag. Ingen av oss är rädd för att dö. Alla nära-döden-upplevelser beskriver ljus och anhöriga som möter en, och folk är aldrig rädda. Så jag tror det är ungefär så att dö. Så att jag dör är ju lite läskigt för jag är så van vid Mikaels sällskap numera att jag helst inte vill vara utan honom, men om han dör och jag blir kvar själv, ja, det är nåt att vara rädd för. Och det kan hända när man minst anar det. Jag trodde alltid att Mikael skulle dö långt före min systers man, pga Mikaels diabetes och andra sjukdomar. Men så gick det som det gick, så man har verkligen inga garantier. Men man kan å andra sidan inte med alla sina bekymmer lägga en aln till sin livslängd. Så det kloka är väl att inte bekymra sig!
Men ställ er gärna frågan vad det skulle vara som skulle bota er ångest. En väldigt effektiv fråga för att rensa ogräs i skallen och få lite ordning.
2 kommentarer:
Oj, vilken djup fråga! Jag är inte heller rädd för att dö, men att förlora min man och mina barn - den tanken kan jag inte ens låta ta plats i mitt huvud. Annars måste jag nog tänka ordentligt på det här innan jag kan ge ett vettigt svar...
Jag har ju aldrig upplevt ångest och är sällan rädd för att nåt ska hända. Men jag har alltid tänkt att om min man dör, måtte barnen hinna bli vuxna först. Då känns det rätt ok, då skulle jag klara det. Och nu när barnen är vuxna blir tanken på att bli ensam i livet allt svårare. Jag menar inte vänner, vi har aldrig haft många vänner men det gör inget så länge vi två är varandras bästa vän.
Det som händer när man blir äldre, sådär vid 70+, är att man inte bara blir fysiskt mycket bräckligare utan också mentalt. Man tål mindre, särskilt stress, ens värld ruckas lättare, man tappar jämvikten för mindre saker, man blir mer ömtålig och "skör". Fast man har ett helt liv bakom sig och borde vara ganska immun mot vad som kan inträffa, för det har det ju redan gjort :-) Jag har alltid trott att man blir starkare och starkare med åren. Fel alltså.
Så ju äldre vi blir, desto svårare blir det att mista sin livskamrat. Konstig tingens ordning egentligen, för det är ju oftast då det sker. Å andra sidan blir skilsmässan väldigt kortvarig, man ses ju igen snart, på den andra sidan. Du död, var är din seger?! är trösttanken. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång. Så varför ska man bekymra sig när man ändå inte kan påverka sin dödsdag, och Gud vill oss väl, alltid, och han är god. "Känn ingen oro och tappa inte modet" sa Kristus. Vi får bli bättre på att följa det budet,
modren
Skicka en kommentar