Klädfadäs

Mina tankar började vandra till när jag var drygt 20 och bodde i Västra Frölunda, granne med mormor och morfar. Ja, inte grannar kanske men vi bodde i husen bredvid varandra. Jag tyckte mycket om den lägenheten. Det var underbart att ha utsikt över bara natur och jag blev liksom vän med den där kullen. Jag såg harar ibland på gräsmattan och gick ofta upp på berget och filosoferande. På andra sidan berget låg kyrkan. Ligger. Mormor och morfar gick alltid gångvägen runt berget, men jag brukade oftast inte vara i så god tid att jag hann ta omvägen runt kullen. Efter ett tag blev jag så bekant med den närmaste vägen, till och med så att fötterna själva valde rätt ställe för nästa steg. Två steg upp för slänten, vänster fot på bart berg, höger lite snett framför i jorden. Akta sig för grenar och ojämnheter. Och så mynnade min stig ut bakom kapellet. En gång kom jag springande över berget och precis där jag kom ut på den asfalterade vägen så mötte jag en kille och min ena stay-up ramlade ner till vristen. Då tyckte jag det var förfärligt pinsamt, nu känns det inte som en stor grej, eller ens en grej.

En annan gång hade jag hämtat andan först i kyrkbänken bredvid moster Rachel och mormor och morfar. Jag tittar ner på mina fötter. Jag hade köpt skorna i London och storlek 8 som är lite större än 41 passade mig bättre. De var i mocka med en oförnuftigt hög klack, som alltid för att jag hade komplex för mina stora fötter. Numera tänker jag aldrig ens på det. Värre att midjan är stor än fötterna! Men ena skon var svart, den andra marinblå! Jag hade faktiskt ett par svarta och ett par marinblå, likadana, inköpta på Marks & Spencer, så jättekonstigt var det inte. Då kändes det hemskt pinsamt, nu känns det inte som en stor grej. Den stora grejen var väl i så fall att jag lärde mig springa över ett berg i högklackat.

Tydligen var allt pinsamt när man var ung. Nu kanske jag är pinsam själv utan att veta om det! Så är det att bli gammal. Men jag är supernöjd.