Klockan var nyss 3:14 och så naturvetenskapligt begåvad är jag att jag kan låta mig inspireras av det speciella klockslaget. Skulle väl tagit kort på väckarklockan när det var rätt sekunder också, men jag minns dem inte längre. Tippar på 15, men det är ju inte nåt jag skulle sätta pengar på. Men jag vet att man borde sova så här dags.
Igår skulle jag till psykologen på Sköndal, men det avbokades. Han är så bra, men om man inte får träffa honom så hjälper inte det. Mitt förra besök i december blev också avbokat. Ska jag vänta två månader till nästa tid, för att den också ska avbokas? Jag är frustrerad, för han är jättebra och begriper me och går under landstingets taxa. Det kan inte bli bättre, om man bara får träffa honom. Kan man ge hans barn immunmodulerande medicin så de inte smittar honom med sina dagissjukor eller med vab? Jag skojar såklart bara. Grr.
Jo, så fast Mikael smög så vaknade jag när han skulle stänga av min väckarklocka. Och somnade väl om, strikt talat, men sov jättedåligt, som jag gör om jag blir väckt. Det var i förrgår.
I morse vaknade jag så av ingenting. Men eftersom jag hade sovit sex timmar redan så var jag inte sömnig längre, men såklart trött, så jag tog några av mina sömnpiller igen. Men de hade för mycket att kämpa emot och jag tror jag somnade fem eller sex timmar senare. Strikt talat. För jag drömde jobbigt, vaknade till varje gång jag vände mig. Men vaknade klockan 17.54. Och då hade jag försovit mig till duschen. Det är normalt på torsdagar men jag skulle ju till Sköndal igår så jag var glad att flytta det. Men två värdelösa nätter. Nu mår jag lagom bra. Väckte dessutom Mikael med mitt höga prasslande med ny soppåse till matresterna. Och fast det är värst för honom tycker jag synd om mig själv för att jag väckte honom.
Det är märkligt, jag brukar säga att jag är som en 90-åring i ork och funktion och för all del minne och sånt också, men samtidigt är jag aningslös och självcentrerad som ett litet barn. Så underligt när jag var både inläsande och osjälvisk innan jag blev sjuk.
Och jag hade självförtroende. Det pratade vi om igår, eller nån dag nyligen. Jag tycker inte jag duger, lider för jag är fet, är dessutom ovan vid att ens ha en så liten konversation som i kassan på Ica, med främmande människor eller de jag träffar regelbundet, alltså bara familjen. Ha, nu minns jag inte längre vad det är jag håller på och klagar på! Det var nåt med att jag har så svårt med självförtroendet. Ja, det är krig på många fronter.
Såg delar av en dokumentär-ish med Louis Theroux om Alzheimers. Det var tråkigt att se. En kvinna var 49, dvs bara lite äldre än jag, och kunde inte slå sitt hemnummer på mobilen som hennes man hade gett henne i handen. Det är väl en sak att saker gick för fort och själv känner jag mig minst dubbelt så långsam i huvudet mot förr och då har jag ingen demens. Var var jag? Jo, att det var sorgligt med folk i programmet. Också de som var gamla och där det var värre ställt. En kvinna var riktigt borta och gick bara omkring och sa gobbel gobbel gobbel. Hela tiden. En annan svarade nästan normalt ena sekunden men kunde inte förstå vad hon skulle göra med ett fat med kakor framför sig. Och Mikael och jag pratade om det där jobbiga läget när man börjar märka att man inte fattar längre, att man antingen skrämmer eller generar folk, att ens familj kanske gråter, att man börjar svära, blir lätt på foten, och till sist inte vet var man är eller med vem.
Ja, livet är svårt. Och så dör Hans Rosling också. En av de verkligt goda, som hade stor chans att påverka världen, och förmå den stora massan eller den lilla individen att göra det också.
Det är synd om människorna.
Men får jag bara sova i natt kan jag kanske skriva nåt roligt och/eller positivt här imorgon. Jag lovar som vanligt inget. Jag tror jag har lovat er en normalt vidlyftig studie av Nobelfesten, men jag kom inte längre än att jag sparade några bilder på gamla plattan. Men så är livet. Ibland orkar man inte klä på sig. Ibland orkar man inte rapportera sina åsikter om klänningar. Allt är inte lika tungt. Jag menade att göra nån sorts bredvidställande jämförelse som skulle visa det absurda i att jämställa dem. Alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar