Toka sig för ett barn så de skrattar.
Här är jag rätt så fåfäng, för jag har lätt att få barn att skratta.
Och jag såg till och med barn på konserten ikväll, men ändå misslyckades jag. Får jag berätta?
Jag log mot en bebis, min kusins första barnbarn. Hon är jättesöt, ett år gammal. Men jag såg henne bara på avstånd.
Sen satt det en tjej lite framför oss och Mikael känner henne. Jag känner föräldrarna men inte tjejen. Mikael har varit hemlärare hos dem (det där som vi i kyrkan har som socialt nätverk) så han känner även lilltjejen. Men jag kom liksom aldrig på något roligt att göra, så det blev inget. Och så var det en tjej som gick ut och in hela tiden, och henne blev jag lite irriterad på. Det är inte likt mig, men jag förstod att det var för att jag tyckte störningen av en gående person i ett blickfång som borde vara stilla (vi satt nära en av utgångarna) tog energi. Innan det började sa jag till Mikael att nu skulle man ha hörapparat och stänga av den. Det var nåt litet sorl i salen och jag blev helt slut av det. Sånt som att nån kommenterade nåt, inom hörhåll för mig, var jättejobbigt. Jag tror helt enkelt att jag var lite för trött ikväll. Jag hade sett fram emot det här sen jag hörde talas om det, och egentligen var jag inte så bra att jag orkade gå. Men det hade varit för deppigt att inte gå.
Så jag misslyckades helt med den uppgift jag såg som enkel och självklar. Det känns lite hårt. Men en av de svåraste sakerna att hantera med sjukdomen är när min personlighet ändras, som nu, från lekfull till sur och trött. Nä, sur var jag inte, men inuti var jag liksom halvt frånvarande. Jag har ju ett socialt uppdämt behov, samtidigt som jag önskar att alla människor skulle försvinna och med dem alla krav på att konversera, stötta, ge komplimanger, tacka osv.
Fy, jag låter rätt sorglig. Utmattningsdepression kallar Sara det, och menar det inte på samma sätt som diagnosen med samma namn, utan att när man är för utmattad så blir man lätt deprimerad. Jag har tagit bort sminket, och det var väl duktigt av mig, men samtidigt lite tråkigt att bli samma gamla färglösa trötta person som går i myskläder jämt. Jag såg mina anklar idag i höga klackar idag och blev helt chockad...
Jaja, imorgon är en annan dag. Konserten var fantastisk. Jag är lycklig, bara utmattad.
Imorgon ska man dela med sig av sitt bästa julrecept och jag ska dubbelkolla om jag har hittat rätt. Det är ett recept på chokladkola som jag gjort ett par jular och det är livsfarligt gott. Jag hoppas jag orkar kolla bland mina pappersrecept att jag har fått tag i rätt. Mmmmm!
3 kommentarer:
Hoppas du har fått återhämta dig lite efter alla strapatser.
Barnaskratt har jag ordnat, det behövdes bara min ME-hjärna som sa fel ord, men har förstås redan glömt vad det var.
Mitt bästa recept är kanske inte precis det enskilt godaste på julbordet, men ingen i släkten kan föreställa sig en jul utan, utom möjligen maken, som ju är ingift och saknar halländskt påbrå och därför inte förstår bättre.
Grönkål
Skölj och repa färsk grönkål (fina stjälkar kan få slinka med, men grövre än en centimeter ger vi till djuren)
Koka i skinkspad i ca 20 minuter (ta undan det spad som ska vara till doppebrödet först)
Ta upp grönkålen, låt rinna av och spara i kylen, håller upp till en vecka.
Smält en rejäl klick smör i en stekpanna
Grovhacka grönkålen lite och fräs den i smöret
Häll på duktigt med grädde och låt koka in nästan helt, det ska vara klibbigt men inte såsigt. Smacka av med salt, peppar och kanske en aning sirap.
Sen kommer vi till den verkliga konsten: att ladda en tugga. Gaffeln ska rymma en liten bit skinka, senap, en klick potatismos, lite doppebröd, grönkål och sedan toppas med äppelmos; alla smakerna ska vara i munnen samtidigt. Det är jul, det.
Det här receptet på grönkål passar också galet bra ihop med spagetti med stora flagor av parmesan över, ifall man råkat frångå sin lchf-diet.
Sov tolv timmar. Ljuvligt, men jag är ändå kraschad.
Grönkål, det hade jag inte förväntat mig! Vi äter brunkål på julbordet, vi som har pappas och farmors gener i alla fall.
Jag har aldrig hört nån beskriva det så, att man måste ha en sak av varje i varje tugga. Men så äter jag alltid, och därför kan det bli typ en fem ärtor kvar på tallriken om man räknat fel i sina tidigare tuggor. Min syster är likadan fast ännu värre/noggrannare. Hon åt en sallad med många ingredienser en gång i usa och till slut gick vårt sällskap. Men så skönt att höra att fler är sådana! Mikael förstår inte riktigt hur det kan bli en slirva över på tallriken, men nu ska jag hälsa från dig. Visserligen är vi tvillingar, men vi har i alla fall inte samma gener. Så det är inte jag som är konstig alltså. (Är det lite dragning åt OCD kanske?!)
Klart att det måste gå jämnt upp på tallriken! Det är dessutom ett ypperligt sätt att få ta om utan att räkna portioner: "Jag ska bara ta lite mer skinka så det går jämnt upp!" Alltså mer en metod att överäta än ocd.
Skicka en kommentar