Igår hade vi mera jul, med större delen av min familj. Mysigt, trevligt, god mat, julklappar jag inte väntat mig.
Men nu är jag så på minus på energikontot. Julafton gick rätt bra, tack vare riktigt disciplinerad vila före och redigt med smärtmedicin. Men jag får inte ta kodein för botoxen så nu får jag klara mig utan bara, och andra sorter räcker inte. Och nu är jag dessutom så utmattningsdeprimerad att fast jag sover på nätterna så gråter jag flera gånger om dagen, för ingenting. Näst senast idag grät jag för att jag egentligen borde börja med lchf igen efter nyår och om tre dar får jag inte äta bröd längre. Eller potatis, pasta, ris, havregrynsgröt, muffins, glass, choklad. Och just nu är jag så trött och ledsen att tanken på att inte få tröstäta är görjobbig. Limpmacka? Inte? Ja, då är väl livet slut...
Jag vet att mina problem inte är seriösa. Jag har kärlek, mat, hem, familj, och kärleksbevisningar från så många människor. Jag känner mig lite otacksam som inte sprudlar. Men inte ska jag ge mig själv dåligt samvete för att jag är övermänskligt trött och det går över så småningom. Jag ligger i sängen och gråter och är glad för att Mikael inte märker det. Vi har ju bara varit gifta i sex år och jag har inte lärt mig vissa balanser ännu, hur mycket ska man berätta om tråkiga saker man själv är med om, så att ens konversationer blir beklagade? Och när ska man bita ihop för husfridens skull och när ska man verkligen säga till? Det sista antar jag att man känner i maggropen. Men det första har jag inte lärt mig. Det är nog här på bloggen och till mamma som jag riktigt släpper fram mina litanior. Jag vet ju att Mikael är ledsen för saker också och inte alltid mår perfekt, så är kärlek att dela sina bekymmer eller att undanhålla dem så inte bägge får lida för dem? Jag är som en man som lider i ensamhet, inte en kvinna som berättar allt. Konstigt.
Jag ska i alla fall äntligen få komma till psykologen på St Sköndal. Det kanske var först i februari, men ändå. Jag vet inte om jag bara vill prata av mig massa sorger, rädslor, nojor, eller om jag vill ha verktyg att kunna hantera både min sömnbristdepression, och min överansträngdsdepression. Jag tror nog tyvärr att jag måste prata om saker först, få ur mig en del, få lov att sörja hela detta stora som har tagit över mitt vuxna liv helt. Det styr benhårt allt i mitt liv, ner till hur länge jag kan sitta på en stol. Och i sommar firar jag 22 år med denna tragiska följeslagare. Jag vet inte vad jag vill prata med psykologen om, men sömnen och depressionen, som jag tror att jag har kontroll på med medicin som har funkat bra i många år, kanske 10. Men så får jag sammanbrott som känns depressiva i sin natur. Jag minns ju tankarna när jag hade en riktig depression för ca 15 år sen. Jag känner igen tankarna, känslorna. Kanske behöver jag fylla på med nån akutmedicin vid såna här tillfällen. Mer medicin, jippi! Men det tar så mycket energi att vara trött och ledsen. Jag skulle väl kunna leva här, vi har kinakrog, pizzeria, korvmoj, hemköp, konsum, ica, posten, naprapat, vårdcentral, bibliotek om jag skulle orka läsa. Och utanför det här området som är Västerhaninge orkar jag knappt åka ändå. Jag kanske inte får sikta på svenskt tenn, Oscar & clothilde, tapetaffärer, eller ens Länna möbler.
Idag såg jag att Mio har halva priset på några soffor. Jag vill ha en rak howardsofforna men den som kostade 9 ist f 18 tusen var för svängd, och det var de billiga varianterna också. Men en howardsoffa som var nedsatt från 15 till 10 blev jag helt förälskad i. Rean räcker dock bara till nyår. Och jag har inte provlegat Ikeas Stocksund som kostar halva.
Och det där med färger. Måste vi fortsätta ha beige, beige, beige. Jag har latte sprutande ur mina öron. Att måla om varenda rum i lägenheten skulle vara en nåd att stilla bedja om. Eller ännu hellre tapetsera.
Ja. Jag åkte till Mio för jag kände att jag höll på att börja gråta, och det var intressant och vettigt att kolla utbudet. Men nu har jag satt mig, lagt mig ner, vänt mig på sidan, satt mig upp, dragits upp av Mikael till nästa soffa. Min högra axel gör göront. Att avleda uppmärksamheten från gråten genom att åka till Mio är effektivt, men efteråt får man ju betala för att man åkte, eventuellt med något som skyler över både trötthet, depression, och orkeslöshet? Jag skulle vilja ligga i sängen hela dagen, inte ha nåt att göra, bara värma de där gamla pannkakorna Mikael har köpt, äta dem med jordgubbssylt och grädde och må bättre av sån tröstmat. Det är min plan.
Men jag är glad att min syrra ska gå på bröllop imorgon och vara görsnygg!!
Fast nu har jag gråtit så mycket att jag är törstig. Går väl upp då. Kroppen gillar vatten. Fast nu ska den få rooibos, bästa teet.