Lägesrapport

Igår hade vi mera jul, med större delen av min familj. Mysigt, trevligt, god mat, julklappar jag inte väntat mig.

Men nu är jag så på minus på energikontot. Julafton gick rätt bra, tack vare riktigt disciplinerad vila före och redigt med smärtmedicin. Men jag får inte ta kodein för botoxen så nu får jag klara mig utan bara, och andra sorter räcker inte. Och nu är jag dessutom så utmattningsdeprimerad att fast jag sover på nätterna så gråter jag flera gånger om dagen, för ingenting. Näst senast idag grät jag för att jag egentligen borde börja med lchf igen efter nyår och om tre dar får jag inte äta bröd längre. Eller potatis, pasta, ris, havregrynsgröt, muffins, glass, choklad. Och just nu är jag så trött och ledsen att tanken på att inte få tröstäta är görjobbig. Limpmacka? Inte? Ja, då är väl livet slut...

Jag vet att mina problem inte är seriösa. Jag har kärlek, mat, hem, familj, och kärleksbevisningar från så många människor. Jag känner mig lite otacksam som inte sprudlar. Men inte ska jag ge mig själv dåligt samvete för att jag är övermänskligt trött och det går över så småningom. Jag ligger i sängen och gråter och är glad för att Mikael inte märker det. Vi har ju bara varit gifta i sex år och jag har inte lärt mig vissa balanser ännu, hur mycket ska man berätta om tråkiga saker man själv är med om, så att ens konversationer blir beklagade? Och när ska man bita ihop för husfridens skull och när ska man verkligen säga till? Det sista antar jag att man känner i maggropen. Men det första har jag inte lärt mig. Det är nog här på bloggen och till mamma som jag riktigt släpper fram mina litanior. Jag vet ju att Mikael är ledsen för saker också och inte alltid mår perfekt, så är kärlek att dela sina bekymmer eller att undanhålla dem så inte bägge får lida för dem? Jag är som en man som lider i ensamhet, inte en kvinna som berättar allt. Konstigt.

Jag ska i alla fall äntligen få komma till psykologen på St Sköndal. Det kanske var först i februari, men ändå. Jag vet inte om jag bara vill prata av mig massa sorger, rädslor, nojor, eller om jag vill ha verktyg att kunna hantera både min sömnbristdepression, och min överansträngdsdepression. Jag tror nog tyvärr att jag måste prata om saker först, få ur mig en del, få lov att sörja hela detta stora som har tagit över mitt vuxna liv helt. Det styr benhårt allt i mitt liv, ner till hur länge jag kan sitta på en stol. Och i sommar firar jag 22 år med denna tragiska följeslagare. Jag vet inte vad jag vill prata med psykologen om, men sömnen och depressionen, som jag tror att jag har kontroll på med medicin som har funkat bra i många år, kanske 10. Men så får jag sammanbrott som känns depressiva i sin natur. Jag minns ju tankarna när jag hade en riktig depression för ca 15 år sen. Jag känner igen tankarna, känslorna. Kanske behöver jag fylla på med nån akutmedicin vid såna här tillfällen. Mer medicin, jippi! Men det tar så mycket energi att vara trött och ledsen. Jag skulle väl kunna leva här, vi har kinakrog, pizzeria, korvmoj, hemköp, konsum, ica, posten, naprapat, vårdcentral, bibliotek om jag skulle orka läsa. Och utanför det här området som är Västerhaninge orkar jag knappt åka ändå. Jag kanske inte får sikta på svenskt tenn, Oscar & clothilde, tapetaffärer, eller ens Länna möbler.

Idag såg jag att Mio har halva priset på några soffor. Jag vill ha en rak howardsofforna men den som kostade 9 ist f 18 tusen var för svängd, och det var de billiga varianterna också. Men en howardsoffa som var nedsatt från 15 till 10 blev jag helt förälskad i. Rean räcker dock bara till nyår. Och jag har inte provlegat Ikeas Stocksund som kostar halva.

Och det där med färger. Måste vi fortsätta ha beige, beige, beige. Jag har latte sprutande ur mina öron. Att måla om varenda rum i lägenheten skulle vara en nåd att stilla bedja  om. Eller ännu hellre tapetsera.

Ja. Jag åkte till Mio för jag kände att jag höll på att börja gråta, och det var intressant och vettigt att kolla utbudet. Men nu har jag satt mig, lagt mig ner, vänt mig på sidan, satt mig upp, dragits upp av Mikael till nästa soffa. Min högra axel gör göront. Att avleda uppmärksamheten från gråten genom att åka till Mio är effektivt, men efteråt får man ju betala för att man åkte, eventuellt med något som skyler över både trötthet, depression, och orkeslöshet? Jag skulle vilja ligga i sängen hela dagen, inte ha nåt att göra, bara värma de där gamla pannkakorna Mikael har köpt, äta dem med jordgubbssylt och grädde och må bättre av sån tröstmat. Det är min plan.

Men jag är glad att min syrra ska gå på bröllop imorgon och vara görsnygg!!

Fast nu har jag gråtit så mycket att jag är törstig. Går väl upp då. Kroppen gillar vatten. Fast nu ska den få rooibos, bästa teet.

Väderrapport

Jag vet inte om nån inte känner till att vi fick snö för första gången i förrgår, tror jag det var.

Nu är det en plusgrad.

Det var den vintern, det.

Eller så kan vi ha tre månader kvar med minusgrader. Tre och en halv, om vi har tur.

Så spännande.

Älska mig själv

Jag har i alla fall trott att jag älskar mig själv. Förr gjorde jag det, var självsäker och trygg och emellanåt och när tillfälle bjöds även lite pompös.

Men igår fick jag se ett foto av mig själv från julafton, och idag fick jag se foto av mig själv från två tillfällen i maj med min familj när mamma och pappa fyllde 70.

Jag är bara så tjock. Jag förskönar spegelbilden, men det betyder att när jag ser mig på foto i verkligheten, utan mina förskönande glasögon, så tycker jag att jag ser  helt förfärlig ut. Jag har gråtit två gånger för detta på två dagar, och jag är inte ens deprimerad. Andra människor som är tjocka kan ju vara fina i alla fall, men jag sablar ner mig själv nåt så fruktansvärt och tycker jag ser ut som ett missfoster. Jag är inte helt störd, som i anorexin där man är svältsmal men tycker man ser fet ut. Jag vet att jag är smällfet men ser mig själv (av kärlek och självbevarelsedrift) som möjligtvis lite rund. Och håret var inte klippt på tre år, men knappt fönat på tre år heller, så jag trodde inte det var så väldigt slitet. Men jag ser ut som en hippie i håret.

Jag fattar verkligen inte varför det här gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag har ätit till mig några av kilona själv, men de flesta är faktiskt medicinskt förklarade och inte mitt fel. Ändå har jag lyckats gå ner hälften, totalt 40 kg, med en diet som jag egentligen inte gillar. Det är ju fantastiska bedrifter. Förra året gick jag upp massa när jag provade Saroten mot nervsmärta, i höst har jag gått upp lite långsamt för att jag sovit dåligt och fått ta två ist f en av en medicin jag går upp av. Och idag har jag börjat med Gabapentin, känd biverkning viktuppgång. Jippi.

Om jag bara kunde älska mitt utseende fast jag ser ut så här. Det tar för mycket energi att gråta över nåt så värdelöst när barn svälter och dör i smugglarbåtar.

Men jag vill ha kort på Mikael och mig. Vill minnas saker vi har gjort tillsammans. Och inte bara när vi åkte segway för typ åtta år sen, när jag var smal och kunde hänga med på saker utan att krascha. Om han dör, ska vi då bara ha våra gamla bröllopskort kvar? Självklart inte, jag vill ha från nu också. Men jag måste stå ut med mig själv på fotona.

Men fy vad jag är utmattningstrött nu. Trodde jag grät för att jag var tjock, men det drar med sig massa annat, så det är bäst att stänga den burken. Äta en av jojos julklappsbullar. (Så jag blir ännu fetare.) Men jag får inmundiga den kärlek som hon gjorde dem med. Det är en stor sak. Jag går upp, dricker lite vatten, tinar en bulle, snyter mig, börjar om. Allt är rent, nytt, sunt, glatt. Och jag kan förlåta mig själv för att jag ser ut såhär.

Soffaångest del 2

Bild oerhört professionellt tagen med min gamla telefon av en glansig tidningssida. Men det jag vill visa, precis nedanför blixtblänket, är att soffsittkuddens tyg har vridit sig! Och det ser man i ett inredningsreportage i en tidning folk betalar för. Är min dröm om raka soffpasspoaler helt OCD eller?

Mio har en del fina soffor på rea nu. Om nån av howardsofforna inte är så förfärligt svängd så är det i alla fall bra sänkning på en del av dem. Men är de så mycket bättre än Ikeas? Och är man tokig om man alls tror på det där med hållbara kuddar? Minns en kliig rödorange dux-soffa från min barndom. Tror den hade raka sittkuddar länge. Men den kliade, så vem kunde sitta längre perioder i den? Är en soffa bara fin så länge ingen har suttit i den?!

Måndagsbuketten

Soffaångest del 1

Vi är på gång att köpa en ny soffa. Det har vi inte gjort sen vi gifte oss, bara begagnade blocketsoffor. Den senaste skulle vara särskilt mjuk att ligga på med nå extra dun i och kostnad på 20 000:-. Fast nu är den inte nog skön att ligga i. Jag går heller inte i sovrummet igen. Vi vill gärna vara i samma rum men jag är jätterädd för att vi lägger massa pengar på en soffa, och så är sängen fortfarande skönare. Ja, ska vi köpa en säng bara, och ha i vardagsrummet. Mamma och pappa hade ju det, men den blev det knte så måste kolla med dem.

Sen vilken soffa, är ju ett en öppen fråga med 100 svar, som ska ner till 10, 3 och sen en. Jag vet inte om jag är mäktig att fatta ett sånt beslut grå howard, beige howard, röd howard grön Stockholm, svart sammet Stockholm. Och så vill jag ha en chesterfield, men de går inte på under 10 000:- vi får se.

Första snön!

Nu blev det jul på riktigt för nu kom första snön. Tillsammans med inbjudan om å gå på nyårsfest (som jag inte orkar). Några timmar, typ 72, senare och vi hade inte fått nån vinter alls det här året. Så konstigt. För bara ett par år sen var det värsta kaoset, folk fastnade och Mikael körde snöplog eller vad det var för maskin, frivilligt för den bara stod här medan gubben var och körde en maskin på nåt annat ställe. De fick ju jobba dygnet runt, och det är inte så illa som det låter, Mikael frågade om de behövde hjälp och dessutom har han körkort för grävmaskiner, hjullastare och sånt. Jag läste om nån pojke, kanske var han lite autistisk eller nåt sånt, som fastnat i nån buss och nån i bussen hjälpte honom. Tror det blev stopp i nån rondell i jordbro. Ja, och nu har vi fått lite, lite, snö, som redan ser farligt blöt ut. De säger att vi får ta vara på det, det ska snart bli varmt igen. Men igår läste jag att vi skulle få siberisk kyla. Jag vet inte om -5 är sibirisk kyla. Det är väl knappt ens rysskyla. Snarare Skånekyla, ha!

Ja, men de vi känner extra för kom fram till sig, om än i ultrarapid. Tur att barnen hade hela bilen full av julklappar. Men att sitta fastspänd är väl ingen hit. Jag älskar dem så hjärtat fladdrar! Och deras fina föräldrar. Och Mikaels andra fina barn, som jag fick så underbara presenter från. Sånt jag önskat mig, och lite till, och en jättetjock och glassig bok om inredning i Sverige. Den kostade nog en krona eller två. J är så generös. Förra julen köpte han nåt jag inte begriper men kallar legorobot, som visst är svindyr. I år skrev han fina kort till far och syskon lm vad de betytt, och för andra julen i år får J folk att gråta. J is the man. Och J is the women. Ska jag ska ett ord? Hem-ba-ka-de bul-lar!!!!!!! Det kan jag lipa för. Kanske måste gå upp och äta dagens ranson.

Jag är helt slut, klär på mig med många pauser, orkar inget mer, men jag lever om massa saker i huvudet. Som när belle ville mysa men jag förstod inte vad hon sa. Och ändå säger hon det på svenska så jag ska förstå! Hon blev lite frustrerad och sa till slut MYSA!!! Och då fattade jag äntligen. Hon ville att jag skulle svepa in henne i den supermjuka filten hon fått av moster jojo med belles namn på. Den var så len som inget jag känt förr. Tänk att den lilla söta bellen villa mysa med mig. Jag lipar nästan. Ja, folk som älskar en fast de inte måste, det är ljuvligt. Jag önskar att neo kunde åka hit och vara nån dag med jojo, nån dag med killarna, och nån dag med mig. Men vadå, ska jag lära honom hur man tvångsvilar? Vi kan ligga ner och läsa böcker. Han kan baka en kaka själv, eller... Vi kan ha långa, djupa, samtal. Att lyssna är nog så viktigt.

Jag skulle ju lugna mig så jag kan somna. Har tagit ldn några dar, för säkerhets skull, för det funkar ju inte, men om det nu skulle mildra kraschen den här gången, så testar jag. Men flera nätter har jag fått huvudvärk ca 2h efter intag, så jag skippade det inatt. Så vi får se. Imorgon ska jag träffa klarinare och få brunkål. Det var det enda jag inte åt på julafton, men det gick utmärkt ändå. Världen går ju under av så väldigt mycket färre saker än man tror.

So godnatt, hoppas ni får vakna till snö också. Jag längtar efter min familj. Där får jag alltid ha en hel soffa för mig själv. Livet är fint!

Och apropå snö, sätter jag in.en bild av en klänning som ser ut som om den har blivit snöar på, med meningen. Elie Saab såklart. Han är så duktig, fast vad begriper jag. Enjoy!

Så lycklig

Vilken dag! Jag är så överväldigad, tacksam och nöjd! Lockarna rann såklart ut, och blusen satt tajtare än på julkonserten, men det var också det enda som inte var perfekt idag. Fick fantastiska presenter idag, och en makalös blomstergrupp med bud igår. Sen fick jag melatonin av en väninna (jag vet inte vart mitt har tagit vägen, det var längesen jag beställde. De andra grejerna hade fastnat i tullen.) Det där melatoninet har hjälpt mig vända en dålig sömn-trend som jag har varit inne i när jag till slut, eller rätt fort faktiskt, blev så dålig att jag grät en hel eftermiddag för ingenting, började till och med lipa när jag öppnade kylskåpsdörren. Får numera ganska kraftiga depressiva reaktioner när jag får för lite sömn, och det är så skönt att det har varit normalt i ett par nätter. Jag tänker på henne som en räddande ängel. Tyvärr vet hon själv vad insomni är, på mig hjälper i alla fall sömnmediciner för det mesta. Men nu fastnade jag. Sen fick vi en ofattbar, verk-lig-en ofattbar, överraskning i brevlådan, en annan present från daghunden och hennes mamma, en person kom förbi med hembakat vörtbröd och slog in de sista presenterna, och julbordets rätter var så fantastiska och täckte hela köksbänken. Spelade ett roligt spel (var inte bakom flötet, så underbart, nåt har hänt med det kognitiva!) och när vi kom hem till J förut idag och B fick syn på mig, utbrast hon nåt i stil med Se, se vem som har kommit! Hon ville frivilligt upp i min famn flera gånger, och jag fick en lika stor komplimang av N, när han frågade om jag ville natta honom. Han hade varit duktig och läst på alla paketen under granen vem de var till. Fantastiskt att ha en ung, energisk person som gärna böjer sig ner till golvet hundra gånger i rad. Alltså, det har varit så fantastiskt hela dagen, och dessutom hade jag tagit treo comp, så jag hade inte ens ont. Fick också en bukett rosor av Mikael, röda och vackra. Allt detta var säkert bara hälften, och jag ber om ursäkt om jag har glömt nåt. Det har varit så underbart idag. Jag som sa igår till brödbakerskan att jag börjar att inte gilla jul för att det är så jobbigt. Men med starkare piller i kroppen, och barnarmar runt halsen, så blir världen en lyckligare plats. Och presenterna idag, både från Mikael och barnen, var så kärleksfulla och generösa. Jag tränar mig fortfarande på att inte yppa andras hemligheter, så jag säger bara så. Tid, pengar, ansträngningar. Och ett foto av "barnbarnen". Jag spricker av kärlek, tacksamhet och nöjdhet! Och några presenter har vi inte ens öppnat ännu. Hela världen kan vara i dem! Och så minns jag hur det är att vara barn och inte kunna tåla sig tills man får öppna julklappar. När maten blir en tråkig, utdragen plåga i väntan på dessa älskade presenter. B lade förresten en köttbulle i sin lilla handväska som tomten kom med och sa att hon hade "matpakke". Ja, matsäck är väl det mysigaste som finns. Så många stunder idag som jag gömmer i hjärtat. Och så hittar jag lockar i håret som inte är från locktången. Jag tror att till slut så får man allt man velat ha. Ibland tar det längre tid, ibland ser det inte ut som man trodde, men Till Slut Händer Det. Jag fick ju Mikael när jag hade gett upp tanken, och han är min bästa present.

P.S. Julen handlar om Jesusbarnet på höet. Så fick jag sagt det också. Lätt att missa annars. Tack.

Måndagsbuketten

En människa? Eller några tomtenissar till hjälp också?

Jag läste precis om en übermensch på instagram som sovit två timmar inatt för att de tre barnen var vakna, och idag städar hon, klär granen, och lagar finmiddag till gäster. Seriöst? Är det så folks liv är? Eller är jag bara avundsjuk på energin och inser inte hur folk "ljuger" på IG?

Sorry

Jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit några julkalenderinlägg på sistone. Har varit för dålig. Orkar inte nu heller, men jag kan i alla fall ge er ett livstecken. Jag återkommer så fort jag kan. Och visst hade det varit en bra idé att skriva alla julkalenderinlägg i förväg och förinställa det där ordet, ni vet vilket. Ja, men jag är inte längre så organiserad som jag önskar mig. Livet händer. Men ja ä inte bitter :)

Kan bara skicka en kram, en omtanke i cyberrymden, en förhoppning om att era svåra stunder blir färre. Och att ni kan ta de ljusa stunderna på mer allvar, kanske minnas dem bättre. Dagens floskelsamling, men jag menar det. <3

Måndagsbuketten

8. Julkalender

Och Jag hittade receptet! Det heter Augusta Janssons chokladkola och kommer från Allt om mat. Och det hade inte glukos i, det var druvsocker. Men jag visste att det var nåt med diabetes :) Jag har gjort en tredjedel av receptet, det ska bli 50 kolor. Men här kommer en länk: http://alltommat.se/recept/augusta-janssons-chokladkola/
Håll i plomberna :)

Sen vad vi ska ägna oss åt imorgon, eller senare under dagen, hur man nu ser det, är att Låt bli att störa dig på en irriterande person. Andas! Jag har lätt att både ta fram och plocka undan känslor, men jag ska föröka att inte blir irriterad på hela dagen!

Måndagsbuketten

6. Julkalender

Förlåta och försonas. Som väl är har jag ingen jag behöver förlåta eller försonas med. Inte för att jag ska låta som en fin människa för det. Men ja. Idag har jag bara träffat Mikael i verkligheten och vi var vänner hela dagen. Visserligen jobbade han till nåt på sex, men vi hade inte tid att vara ovänner. Men jag har ändå haft det här med förlåtelse och försoning i huvudet hela dagen och vid ett tillfälle blev jag irriterad och tyckte nån var självisk, och då kom jag på att idag var förlåtelsedagen, och då ändrade jag mina tankar till att hen gör sitt bästa. Det är verkligen svaret på allt. Jag gör mitt bästa, alla gör sitt bästa. Och om nåns bästa verkar ovanligt lågt, så har de kanske en ovanligt låg dag, månad eller år.

Som exempel kan nämnas att jag hade tänkt ut en julklapp till Mikael, som jag kunde få rabatt på om jag köpte tidigt. Så sista dagen på early bird-rabatten köpte jag den. Det var lite jobb med den. Och så fick jag räkningen i inboxen, satte stjärna på den, men glömde ändå betala den. Och fick påminnelsefaktura i posten med extra avgift. Där fick jag för att jag köpte extra tidigt. Och så blev jag lite irriterad på mig själv. Bortslösade pengar, grrrr. Men sen tänkte jag att jag ska vara snäll mot mig själv. Man kanske ska börja se på sitt beteende om man aldrig lyckas betala en räkning i tid, men ett misstag, en gång, bör man kunna släppa och förlåta. (Och det handlar dessutom om 60:-). Och när andra gör fel så har de också gjort sitt bästa. Ibland klarar man inte mer än så. Och det räcker gott.

Så min försoning idag gäller mig själv och en annan. Jag tror att man måste kunna förlåta sig själv för att verkligen kunna förlåta andra. Lite så som Jesus sa att man ska älska sin nästa som sig själv. Så det kanske är bra att träna sig på både och.

Imorgon blir en härlig uppgift! Gör något tokigt/roligt så att ett barn skrattar. Det blir härligt! Om jag träffar några barn kommer jag inte ha några problem med att bete mig tokigt.

Jag håller tummarna för att jag mår så pass bra imorgon att jag kan gå på julkonserten. Mamma var där idag och rapporterade att den var fullkomligt fantastisk. Veni Immanuel, till exempel, med mansröster. Bara det räcker för att släpa mig dit. Jag har tvättat håret idag och tagit fram kläderna lite, samt har beslutat mig för en enkel frisyr som inte gör slut på armarna. Imorgon blir en härlig dag!

7. Julkalender, en dag sent!

Toka sig för ett barn så de skrattar.

Här är jag rätt så fåfäng, för jag har lätt att få barn att skratta.

Och jag såg till och med barn på konserten ikväll, men ändå misslyckades jag. Får jag berätta?

Jag log mot en bebis, min kusins första barnbarn. Hon är jättesöt, ett år gammal. Men jag såg henne bara på avstånd.

Sen satt det en tjej lite framför oss och Mikael känner henne. Jag känner föräldrarna men inte tjejen. Mikael har varit hemlärare hos dem (det där som vi i kyrkan har som socialt nätverk) så han känner även lilltjejen. Men jag kom liksom aldrig på något roligt att göra, så det blev inget. Och så var det en tjej som gick ut och in hela tiden, och henne blev jag lite irriterad på. Det är inte likt mig, men jag förstod att det var för att jag tyckte störningen av en gående person i ett blickfång som borde vara stilla (vi satt nära en av utgångarna) tog energi. Innan det började sa jag till Mikael att nu skulle man ha hörapparat och stänga av den. Det var nåt litet sorl i salen och jag blev helt slut av det. Sånt som att nån kommenterade nåt, inom hörhåll för mig, var jättejobbigt. Jag tror helt enkelt att jag var lite för trött ikväll. Jag hade sett fram emot det här sen jag hörde talas om det, och egentligen var jag inte så bra att jag orkade gå. Men det hade varit för deppigt att inte gå.

Så jag misslyckades helt med den uppgift jag såg som enkel och självklar. Det känns lite hårt. Men en av de svåraste sakerna att hantera med sjukdomen är när min personlighet ändras, som nu, från lekfull till sur och trött. Nä, sur var jag inte, men inuti var jag liksom halvt frånvarande. Jag har ju ett socialt uppdämt behov, samtidigt som jag önskar att alla människor skulle försvinna och med dem alla krav på att konversera, stötta, ge komplimanger, tacka osv.

Fy, jag låter rätt sorglig. Utmattningsdepression kallar Sara det, och menar det inte på samma sätt som diagnosen med samma namn, utan att när man är för utmattad så blir man lätt deprimerad. Jag har tagit bort sminket, och det var väl duktigt av mig, men samtidigt lite tråkigt att bli samma gamla färglösa trötta person som går i myskläder jämt. Jag såg mina anklar idag i höga klackar idag och blev helt chockad...

Jaja, imorgon är en annan dag. Konserten var fantastisk. Jag är lycklig, bara utmattad.

Imorgon ska man dela med sig av sitt bästa julrecept och jag ska dubbelkolla om jag har hittat rätt. Det är ett recept på chokladkola som jag gjort ett par jular och det är livsfarligt gott. Jag hoppas jag orkar kolla bland mina pappersrecept att jag har fått tag i rätt. Mmmmm!

Dagens tema: Skor

Jag kan låtsas en hel massa. Nu har jag låtsats att min syster har blivit bestulen på alla sina skor, så jag behövde köpa nya åt henne. Jag är ju lätt generös med särskilt andras pengar (försäkringsbolagets), men så här många skor tror jag faktiskt hon behöver. Olika sorters arbete och fritid. Mmm.

Jag vet att hon inte gillar rosa och rosetter, men ibland tycker jag ändå att jag har kommit för långt in i gränslandet mellan min smak och hennes. Hon är för närvarande min barbie-docka som jag leker skoaffär med.

Jag orkar inte skriva ner var skorna kommer ifrån. Det var Vagabond och Ralph Lauren blandat. Alla kommer i alla fall från zalando. Som inte har betalat mig ett rött öre för att jag ska göra reklam för dem på En av Sveriges minsta bloggar.