Sur, sureli-sur.

Är sur. För närvarande. Blev sur vid elvatiden, när jag började känna mig febrig igen och det halsonda kom tillbaka. Jag lagade middag och fick feber. Vad är det för skit?!

Börjar bli så trött på det här nu. Det verkar som om att, förutsatt att jag är återhämtad och står på plus/minus noll, jag bara slipper symptomförvärring om jag inte gör nånting, inte duschar, inte tvättar håret, inte lagar middag.

Fast om man ska se allt ur ett positivare perspektiv -- inte för att jag har nån som helst lust till det, jag vill verkligen vara sur -- så kunde jag fylla i ovanligt många ord i Mikaels korsord som låg i badrummet, plus att middagen verkligen var grym (helstekt fläskytterfilé med rotfruktsgratäng och bönsallad, med fin bakelse till efterrätt, och underhållning av Ninni). Men vad gjorde jag? Brynte filén, öppnade gratängpåsen och fyllde på lite extra grädde i formen, samt gjorde sås när termometern hade pipit för köttet i ugnen. Samt öppnade bönorna, sköljde dem, blandade en påse balsamicodressing, skar sex körsbärstomater, 3 cm purjolök och tre fingerbredder paprika. Ni hör ju att det inte är nån särskilt arbetsam middag jag har åstadkommit, även om den var god. Men ändå är det för mycket? Jag är så suuuur. Nej, jag skulle ju vara positiv. Nä, det struntar jag i. Tar mig en varm kopp oboy, ett par sömnpiller och går och lägger mig.

Och så är jag sur på att jag inte kan ha tulpanerna ståendes på varken soffbordet eller matbordet. Bägge platserna är jag för nära, när jag är där, och klarar inte av doften. Sur. Sur, sur, sur. På allt.

Jag lägger mig som sagt. Och läser i den där boken som jag råkade rycka ut bokmärket ur och var tvungen att börja om på. Det kan man ju också vara sur på.