Soundtrack of my life

Håkanssonsystrarna har skrivit fascinerande inlägg om musik. Tänkte såklart härma dem -- detär väl vad man gör med en bra idé?

När jag var riktigt liten är det svårt att veta vad som fastnade då och vad som fastnade senare. Men från de små barnaåren har jag några favoriter:

"Emma finns bara i fantasin, men hon är fin, tycker Kalle." Ni känner igen den. Avancerad musik! Synkoper och grejer. Man daddar inte med småbarn, musikaliskt, och det gillar jag!

Air älskade jag, Beppe Wolgers inte så mycket. Återigen vad det musiken som fångade mig.

"En två tre fyra fem sex, sju åtta nio tio..." var så vacker att man liksom fick lite ont i bröstet.

För att inte tala om Var kommer allt vackert ifrån, säg, mor. Med Alice Babs och Titti Sjöblom. Jag måste ha blivit välutbildad musikaliskt, för det var inga skrikiga barngrupper eller konstnärliga figurer som "sjöng", utan hemma hos oss var det riktig musik. Bä, bä bita lamm i trio a la Mozart, a cappella från Alice Babs-LP:n. Det var grejer, det.

Sen fanns det en sångbok som mamma säger att jag kunde sitta i timtal i hennes knä när hon spelade och vi sjöng. Boken tejpades otaliga gånger. Och jag "skrev" i den... Där minns jag en sång om en tupp, hans hönor, och räven. Den slutade: "Och tuppen han grät, och tuppen han grät". Ljuva smärta!! Moll! Kanske lades här grunden till både att livet är svårt, men då släpper man ut sorgen i takt med den sorgliga musiken. Har ju alltid måste lyssna på sorglig musik när jag har varit unlucky in love.

Mormor sjöng också "Fågeln sitter i päronträd, sjunger så vackra visor". Men den gick i moll, och det var nåt sorgligt med den. Just det -- "Kära mor, ge barnen [glömt] och lite smäll utav riset."

Jag måste ha lyssnat på en viss LP med Carpenters när jag var så liten att jag knappt minns det, för den talar till ett ställe inne i mig som

Sen växte jag upp, fast inte särskilt mycket. Fick en singel med Spandau Ballet av Madlèn när jag fyllde tonår. Det var lite för vuxet för mig, men uppskattades när jag växt till mig lite.

Den första jag minns att jag gillade av mig själv var pinsamt nog Howard Jones. Jag hade till och med en poster av honom i mitt rum, det högra på ovanvåningen på Gårdskullavägen.

Kaj Kindvalls Tracks blev sedan den viktigaste stunden i mitt liv. Satt med bandspelaren och försökte kapa på rätt ställe, så jag inte skulle få med något tal. Det gick såklart inte. Mina föräldrar förstod inte hur superviktigt det var för mig att hänga med i den moderna musiken och skulle alltid ha mig att städa och sånt på lördagarna. Och jag fattade inte alltid vad texten var. Michael Jackson's "I'm bad" hörde jag som "A man". Betydligt oskyldigare. Pinsamt bara att sjunga "A man" i duschen efter gympan. Jaja, jag mognade sent.

Sen i tonåren var det ju de där gamla vanliga om man har glömt nu men skulle kunna sjunga med i på sekunden om man hörde dem igen. Jag kan väl inte ha gillat Rock me, Amadeus, för den är den enda jag kommer på just nu...

Nu börjar dock min verkliga kärleks spira. Toto. De är fortfarande mina absoluta favoriter. Africa, 99, I won't hold you back, Lea, Anna, I'll be over you, I will remember. Ojojoj. Det var nån låg på en av de nyare som gick hela dagen när jag hade träffat Giovanni i London och vi kände att vi inte var nog kära för att orka överbrygga geografiska och kulturella hinder för att vara tillsammans. THANK GOODNESS. Toto fick emellanåt lite konkurrens av Chicago när det gällde romantiska låtar som verkligen var the soundtrack to my sorry life -- alltid obesvarad kärlek: You're the inspiration, If you leave me now, Hard habit to break, Hard to say I'm sorry. Jag var ingen konsertnisse i tonåren och gick bara på en Toto-konsert. Nånsin. Sen i vuxen ålder har jag gått på lite Rigmor och Real Group och sånt. Jag är inte mycket för det där med tusentals människor och skrål och skrän och svettiga sångare. Och ringande öron...

Som vuxen har jag dragits åt musik där sångaren verkligen är huvudpersonen, inte låten eller the beat. Rigmor, som sagt, Jamie Cullum, Michael Bublé, Josh Groban. Kristina från Duvemåla måste nämnas också, i en egen kategori. Makalöst.

Sen är jag julmusiknörd. Och då måste jag säga John Rutter. Engelsk kompositör, måste ha Gud i ryggsäcken när han skriver både musik och texter. Rys!!!! Och han har nog skakat fram fler ugly cries än nån annan musiker. Kan sitta och hulka i min ensamhet över en enda strof. Jag är så knäpp.

Det roligaste jag själv gjort, musikaliskt, är när Maria, Ninni och jag sjöng O Divine Redeemer, ackompanjerade av Ellen, vid ett par tillfällen.  Det var en musikalisk utmaning och ingen av oss kunde sätta den bara genom att titta på noterna. Och att sjunga med Mia och Ninni är som att åka skidor med Ulle -- man blir bara bättre själv!!

Jag tror den här listan är så komplett som jag orkar att den ska vara. Har säkerligen glömt viktiga saker och ersatt dem med vad jag råkade komma ihåg nu, men så är det. Inte ens bilden av ens eget liv är helt korrekt.

Ska jag avsluta med nåt klipp? Hur vågar man välja ut nåt och låta det representera en?
Jo, jag vet. Ninni som sjunger U2, det måste väl ändå räknas? (U2 är nog det band som hörts mest i vårt hus, alltså det hus där jag växte upp.)

Ninni