Självklart är det så. Men som så ofta är det inte det som är huvudsaken. Pilarna har inte ens hamnat på rätt darttavla. Det handlar inte om människors lämplighet som föräldrar. Det handlar om barnens rätt till föräldrar. Och den skada vi gör på samhället när vi långsamt, som med nagelsax, kapar av banden mellan barn och föräldrar.
Några "hinder" finns ju kvar i samhället för vad vi normalt sett brukar anse är olämpliga föräldrar: Om ett förälskat par i 80-årsåldern vill ha barn, är det ganska lätt att inse att det inte är det bästa för barnet. Eller att ett par 14-åringar vill ha en baby. Det skulle "motarbetas" på många sätt för att inte socialen skulle få en ny bebis att ta hand om.
Så om ålder är ett accepterat anledning att se till barnens bästa, inte föräldrarnas, varför kan vi inte acceptera barnens rätt till fler parametrar? Att få barn är nämligen inte den vuxnes mänskliga rättighet. Att få goda föräldrar är barnets mänskliga rättighet.
Själv tycker jag att det som börjar röra sig i media nu, folk (Fredrik Lindström) som skiljer sig för att de har problem med att kombinera familjelivet med arbetslivet -- och då med andra ord väljer karriären för att familjelivet har vissnat av brist på näringstillförsel (lite krystad liknelse, men ändå), eller kvinnor som helt väljer bort att amma med avsikt att babyn inte ska knyta an så mycket utan att hon ska kunna börja jobba efter ett halvår (läste det igår, men nu hittar jag inte länken). Sånt gör mig arg, ledsen, perplex. Ett samhälle bestående av självförverkligande individer där de avknoppade barnen sitter på dagis och sen vandrar mellan två hus som inte något av dem känns som ett hem.
Det är inte gammaldags att säga att familjen behövs. Sök på vad som helst, som självmords- och självskadefrekvens med mera, så visar det inte att sättet vi behandlar barn nu är bättre för dem än sättet vi behandlade dem för 40 år sen, före den stora dagisexplosionen. Dagis är bra, nödvändigt, för dem som på grund av livssituation är ensamma omvårdnare, eller arbetar obekväma arbetstider. Men tanken att alla barn ska tillbringa större delen av sin uppväxt på dagis är så fel. Pedagoger kan aldrig ersätta föräldrar. Man man visserligen skapa ett barn med hjälp av ett provrör, men man kan inte skapa en förälder av ett provrör. Men att samhället tycker att föräldrar inte är sina barns första och största supportrar, utan samhället och förskolepersonalen, det är det sjuka.
Jag citerar från Unicef:s sida med information om Barnkonventionen:
The Convention specifically refers to the family as the fundamental group of society and the natural environment for the growth and well-being of its members, particularly children. Under the Convention, States are obliged to respect parents' primary responsibility for providing care and guidance for their children and to support parents in this regard, providing material assistance and support programmes. States are also obliged to prevent children from being separated from their families unless the separation is necessary for the child's best interests.
Att lagstadga bort en generation barns pappor går emot barnkonventionen.
Dessutom, hur kan ni pappor tiga still?Tycker ni inte att ni behövs? Är det bara spermierna som behövs, och inte ens era, utan bara nån kille i ett bås med mycket hud i tidningarna och som tjänar pengar på sin hobby?
Fast jag antar att om man jämställer män och kvinnor och inte tar hänsyn till att de har olika styrkor och att barnen behöver bådas, och sen också kallar dem hen, så har man väl i praktiken sagt att en hen räcker. Vem det nu är.
Själv tycker jag barn har rätt till en mamma och pappa, inte bara en hen.
