Här är jag i min säng (före rumsbytet visserligen, men ändå)
som är tydligt markerad med PSYK.
Igår på eftermiddagen tog Mikael med mig in till stan (i detta fall alltså Uppsala) för att rastas lite så jag skulle trötta ut mig och kunna sova i natt också, efter 14 timmars sömn. (Tricket funkade förresten, men mer om det sen). Jag såg lite av stan från bilen, sen gick vi på pizzeria och jag åt en Calzone special som var riktigt god. Mikael åt nåt kött med gorgonzolasås och han var också nöjd.
Sen hittade Mikael bättre än i en labyrint tillbaka till bion, släppte av mig och parkerade medan jag gick till salongen (som var en kilometer in i en lång korridor). Det hade väl varit ett dussin filmer att välja mellan och inte alla gick på veckodagar. Trots min motvilja för svensk teater vågade vi på oss att se på "Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser". Vi tyckte bägge två att den var riktigt bra! En recension i DN sågar filmen ungefär vid fotknölarna -- även om jag håller med om det lilla jag hann läsa om dialogen bland annat -- och en snabb översikt visar att de flesta recensenter verkar hålla med. Men vem bryr sig. Vi kanske hade så försvinnande låga förhoppningar om en svensk polisfilm att vi nästan gillade den :) M tyckte Mikael Tornving var bäst, och han huvudskådisen sämst. Jag uppskattade att han pratade långsamt och tydligt, så även svårkoncentrerade folk kunde höra vad han sa. Faktum är att jag hörde vad de flesta sa, och tyckte dessutom inte att skådisarna skådespelade särskilt mycket. Inte som det brukar vara på svensk teater.
Sen kan man fråga sig varför typ alla foton från filmen handlar om vapen. Men filmen var faktiskt inte så våldsam!
Hur som helst. M hittade tillbaka till sjukhuset i mörkret, fast det var inte på själva Akademiska sjukhuset utan nån bifilial som rymde många sorters psykavdelningar. Precis vid infarten hann jag skymta prefixet kriminal- och antar att jag har tillbringat de senaste dagarna med antingen de vanliga tokiga eller de kriminellt tokiga. M säger att jag är nästintill hysteriskt rädd för att bli tagen för psykotisk. De släppte ut mig idag i alla fall.
Och vistelsen har på det hela taget varit bra. Igår natt somnade jag nån gång efter 23, vilket får anses som väldigt lyckat. Blev väckt halv 11. Träffade samma läkare som i måndags och hade ett bra samtal med henne. Hon tog ME på allvar och kom inte med råd som var omöjliga med tanke på det. Vi såg på mina sömnkurvor och det visar sig att jag bägge nätterna hade en djupsömnsdip. Man kan/borde ha två, så det blir som en rumpa, sa hon. En var ändå mer än jag trodde. Dessutom sa hon att min sömntid är lite för lång, och om jag minskar den kan det hända att den blir mer lik en normal människas, och att den andra djupsömnsdipen kommer också. Mikael formulerade det perfekt när han sa att jag ska sova lite mindre och vila lite mer. Läkaren och jag kom fram till att 10 timmar per natt nog skulle vara bättre än 11.
Dessutom, och detta är riktigt hoppfullt, märkte jag att efter ca två timmar av rätt stillsamt och uttråkat sängliggande med endast Liahona och en deckare som sällskap, så gick tröttheten över i sömnighet. Tidigare har jag alltid bara väntat på att sömnigheten ska infinna sig, men nu märkte jag att jag kan tråka fram den! Läkaren sa också att det är extra viktigt för folk med dygsrytmrubbningar att få ljus när man vaknar och inget ljus när man ska sova. Hon tipsade om att se på TV med solglasögon. Det ska jag prova nu!
Ska bli skönt att sova utan sladdar inatt!
Efter utskrivningen åkte vi till Mikaels mamma och fick mat och tog oss sen till Stockholm. Dags för mitt älskade botox! Inte en dag försent, tänke jag igår kväll när migrännässprayen sved i svalget. Sprutorna gjorde mycket ondare än förra gången, men M kom ihåg att jag var nypillrad med smärtstillande förra gången och det kan ha gjort skillnaden. Eller så är det bara olika.
Om man tar botox oftare än var tredje månad är risken större för att man ska sätta igång immunförsvaret mot giftet och bli immun mot det. I så fall kan man aldrig mer ta det för effekten har försvunnit. Och jag antar att det är värt det att få två migränfria månader och sen ha en månad med migrän. Fick nästa tid i början/mitten på december.
Häör ser ni mina små stick. Jag glömde räkna, men tror det var 10-12 stycken. Två syns i mitten av pannan, sen ser man ett vid ena ögonbrynet.
2 kommentarer:
Det låter ju som en lyckad vistelse! Lycka till med sovandet nu då. :-)
Spännande. Nu gäller det att hålla rutinerna då. Jag tycker själv att det går bättre för oss nu när jag är tvungen att vakna kl 6.30 mån-fre eftersom Elsa ska upp till skolan. Vi väcker Kajsa kl 8.00 och nu somnar E&K mycket tidigare på kvällen :)
Det är så härligt när sömnrutinerna funkar.
det där med att tråka fram sömnen är verkligen TRÅKIGT. Tyvärr måste jag oxå göra det. Önskar att jag vore som Thad och somnade några sekunder efter att ha lagt sig. Men tyvärr får jag ligga där o vrida mig eller läsa flera timmar om jag har otur. Men vi verkar ha problem med att somna och sova på min pappas sida. Några av mina bröder har det mycket värre än jag....så jag borde inte klaga. Men det är rätt lustigt oxå...nu har jag kommit på en bra idé till ett blogg inlägg :) Oj vad jag skriver o skriver.
Puss o kram
Skicka en kommentar