Utställningen var alltså den om Lura ögat som jag har nämnt förut. Lite kritiskt kan man säga att där som 1700-talets folk tyckte var så coolt, att nån hade målat ett draperi för halva tavlan eller målat statyer i en nisch, tyckte vi som har sett fotografier och 3D-animation och våldsfilmer och biljakter inte var så märkvärdigt. Eftersom de aldrig hade sett något som var en verklig avbildning av något, så var Lura ögat för DEM något som bara såg ut som verkligheten, men vi imponeras inte av en porträttlik tavla så som de gjorde. Eller den uppslagana boken som lurade nån kung... De verkade dessutom ha haft förkärlek för att rita en sorts anslagstavla med lappar på, ni vet en sån med band på i t ex rutor som man kan sticka in saker emellan, eller hängande nyskjutna fasaner mm. Mina favoriter var annars de jag faktiskt redan har visat förr här, plus två gammaldags kerubmålningar som var väääääldigt bra dimensionsmålade så att de faktiskt såg tredimensionella ut. Hon som "går på vattnet" i länken är faktiskt en film, så man såg hur hon gick på linan. Sen var det också en rolig skulptur av en kille i rutig skjorta och Levis som helt narcissistiskt ser sin spegelbild i målarburken och har stuckit ner huvudet. Fast det fanns inget huvud, bara en bild ovanpå målarburken. Nåja, man kanske skulle ha sett det själv för att tycka det var häftigt... Men det var helt klart en rolig utflykt, fast beroende på grad av fattigdom kan man diskutera om det var värt de 100 kronorna i inträde eller inte.
Jag hittade också en kvinna som var väldigt lik mig.
Dessutom hann vi stoppa in huvudet i en utställning som hette nåt med tiden och som handlade lite om design. Lite spännande, men två minuters snabb rundgång räckte.
Sen blev jag såklart fascinerad av vakterna.
Redan igår väcktes min förkärlek för museivakter när jag satt vid samma bord som en kvinna som arbetar som vakt på historiska museet/livrustkammaren. Jag försökte sno idéer från henne om hur skurkar ser ut men trots att de ofta har rätt i sina misstankar om folk som visar sig vara skumma, så kunde hon inte specificera hur de visste det. Däremot berättade hon att en gång, på ett annat etablissemang, hade de haft tråkigt och sa: Nästa person med vita skor stoppar vi. När polisen kom och haffade personen för knarkinnehav undrade de varför de hade fattat misstankar. Polisen blev inte helt nöjd med att fången var haffad enkom på grund av sin skofärg. Tala om rasism! Jag tog i alla fall kort på vakterna på Nationalmuseum. Jag skulle önska att de kunde bli figurer i nån bok. Det är så spännande med museum och stölder. Så mycket mer raffinerat och hjärnkrävande än att ta på sig skidmössan och väsa till kassören i närbutiken: Ro hit med stålarna.I hallen, trappan och foajén tänkte vi att detta var en ädel miljö för bröllopsmingel. Vi är bara inte säkra på att Vega-baren caterar dit.
Sen, istället för att gå direkt till bilen, stannade vi vid Grand hotel.
M sa att det finns nån utgång genom huset så att man kommer ut bredvid nästa hus och jag tyckte vi skulle prova. Vi kom in i foajén och jag glodde upp hur mycket pengar som helst. En kort sekund funderade vi på att ta nåt att äta (efteråt kom jag på att de 150:- jag hade kvar nog hade räckt till en Fanta ändå) men ändrade oss. Istället gick vi genom korridorerna, upp och ner mellan våningarna, vilade oss i anskrämligt omklädda men vackra gustavianska soffor, imponerades (som var målet) av kristallkronor som var stora som babysängar. Sen skulle gå, och kom ut i den osminkade delen av hotellet, nämligen nödutgången/brandtrappan. På en dörr fanns en plasttejp med orden att förseglingen inte fick brytas. Tejpen var itu. Väl nere på bottenvåningen igen öppnade Mikael dörren till vad vi trodde var utgången. Ojdå. En bakingång till köket... Vi sprang inte in där och välte korgar och ropade "Freeze! FBI!" utan M gick ner en våning, men även "ytterdörren" i källaren gick till köket. Så vi gick upp igen och kom ut vid konferensvåningarna och hittade till slut entrén. Där i nån restaurang satt ett sällskap herrar i smoking och damer i dyra kläder. Kvinnan som gick ut från hotellet precis före oss var nog värd en 20 000 spänn, skor och väska och kappa inräkat. Å, vad vi kände oss hemma
Sen var vi hungriga och vi letade en bra stund efter nåt billighetsställe att äta på. Kinesiskt fanns det inte gott om på Söder, men till lsut hittade vi ett ställe där vi hade sett parkeringsmöjligheter inte för långt bort, och åt fyra små rätter. Men först blev M skållad av 1 dl stearin som rann på armen och bordet (så går det när man leker med elden, sa fostraren). Sen fick vi efterrätt och andra äventyr. Fick å fick, vi pröjsade själva, fast jag är skyldig M 50 spänn.
På det hela taget en fantastisk dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar