Prosapolisen i DN

Jag minns inte om jag redan har nämnt Prosapolisen, men om jag inte har det måste jag härmed klistra in, rakt av faktiskt, ett kalasanförande från dem:

Prosapolisen nystar upp härva

Den här gången är det Camilla Läckberg som hamnar under Prosapolisens lupp. Och Läckberg visar sig vara en återfallsförbrytare.

"Bäst i klassen" skriver tidningen Expressens recensent på omslaget till Camilla Läckbergs roman "Tyskungen" i dess pocketutgåva.

Detta omdöme förtjänar i sig en reprimand, men det åligger inte prosapolisen. Det gör däremot Läckberg.

Resultaten av en nyligen avslutad förundersökning är entydiga. Vi har att göra med en rad grova brott. Faktum är att det antal prosatekniska förbrytelser som inte är begångna i detta författarskap är att betrakta som undantag.

Bevisen är överväldigande, men vi har nöjt oss med att undersöka tre av Läckbergs romaners respektive förstasidor.

Redan debutromanen "Isprinsessan" är åtalbar. Dess kursiva parti på förstasidan inleds med meningen: "Huset var ödsligt och tomt". I tredje meningen får vi reda på att huset ingalunda är tomt, utan innehåller ett badkar. I fjärde meningen tillkommer en "hon", som ligger i detta badkar. I den femte tillkommer en högst levande "han", vilket ger vid handen att den objektiva beskrivningen av huset som "ödsligt och tomt" är en lögn.

Vi går vidare till romanen "Predikanten" och dess första sida, på vilken redan andra stycket bjuder på ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan beskrives:

"Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall."

Vi anser det överdrivna brukandet av kommatering vara en mindre förseelse, men kan inte låta det faktum passera att författaren här grammatiskt låter Oscar II smyga i skuggorna med ett träsvärd.

Undersökningens sista förstasida gäller romanen "Tyskungen". Här vill författaren frammana en gotisk atmosfär i och med det lik som presenteras sittande i en stol. För att skapa stämning har Läckberg här koncentrerat sig på de flugor som naturligen nog intresserar sig för kadavret.
Problemet är bara att Läckbergs kunskaper om flugor gör detta inledande parti till en komedi.
Andra stycket:

"Flugorna for i stora sjok runt den orörliga figuren. Landade ibland. Käkarna rörde sig."

Käkarna?

Första sidans fjärde stycke bekräftar denna biologiska märklighet:

"Några av flugorna försökte ta sig ut. De var mätta. Nöjda. Äggen var lagda. Deras käkar hade arbetat hårt och fyllt deras inre, stillat hungern."

Med all respekt för att en författare genom morbida bilder har ambitionen att förstärka den särskilda stämning som en specifik genre kräver, kan vi ändå inte undgå konstatera att just dessa bilder innebär ett hastigt genrebyte från den naturalistiska deckaren till den surrealistiska dikten.

Flugor har naturligtvis inga käkar och tuggar inte sin föda. Flugor smälter den fasta födan och suger upp den.
Man kan möjligen föreställa sig hur flugorna ljudligt smaskar, sväljer och rapar medan de gränslar den döde i Läckbergs roman, men då har man sedan länge lämnat den suggestion man förväntar sig av en realistisk deckare för något annat.

Förundersökningen har lämnats till åklagare.

Ljuvligt. Alldeles ljuuuvligt!