Studie i svenskhet

Har inte åkt Östersjöfärja på många många år. E och jag kallade det för en studie i svenskhet. Där fanns allt från nyknoppade tonårstjejer (eller hur gammal man nu måste vara för att lagligen få åka med) i likadana kroppsstrumpor och stövlar, till något sorgliga bedagade varianter av samma tonårstjej, nu över 40-gränsen iklädda glansigt, urringat linne i för stark färg till kortkort kjol. Det fanns även ett stort antal "äldre", varav många hade skaffat festkläderna på KappAhls Generous-avdelning, och några ännu äldre, som faktiskt såg rätt respektabla ut. Hmm, det hade jag inte trott om mig själv -- att jag skulle tycka att de riktigt gamla såg snyggast ut! Förutom Ellen och jag såklart. Vi hade båda "fåfänga" strumpbyxor, som mamma kallar det.

Så till det riktiga. Real Group-delen av resan var vad vi hade åkt för och vi blev inte besvikna. Workshopen var suverän -- informativ, rolig, sjungande, personlig -- och konserten var högklassig (det var bara lokalen som inte riktigt tålde Jalkans bastoner eftersom all metall började skorra). Ellen tyckte att jag gjorde bort henne. Efter workshopen gick vi såklart vägen ut som var närmast "idolerna". En del var upptagna med att svara på frågor från själv-allvar-tagande amatörer som frågade om sångteknik, men precis när vi gick förbi Jalkan tittade jag ner och såg ett par fantastiskt snygga skor, vilket jag sa till honom. Ellen tycker inte man får berömma världens bästa bas för hans skor, men jag tyckte själv att jag var helt normal. Han drämde själv till med att "Vänta tills du får se mig på dansgolvet". Där hade vi "ett moment", vi connectade, vi är du med varandra nu. Just det.

Maten, middagsbuffén, lär ska ha kostat 285:- och var värd en fjärdedel. Först blev vi rätt höga när vi såg det långa buffébordet, men det var inte så märkvärdigt. Men ändå lyckades jag peta i mig följande, som nu listat såhär på längden inte låter så illa: Sånt där favvobröd med äkta smör (ni vet såna där långa smala baguetter), små runda minipotatisar med tre sorters sill (det fanns fler, men bara de tre lockade mig), rökt lax, Ceasar sallad, auberginelåda som var riktigt god, potatisgratäng (som var lite tam i smaken), bearnaisesås (med skolmatsalsslev som nästan stod upp i mitten av den geleliknande såsen), rostbiff (god) eller fläskkarré. Sen fanns det ägghalvor och köttbullar och prinskorv och massa kalla sallader med quinoa osv, som inte lockade mig. Och till efterrätt åt jag i hastigaste hast två tuggor chokladmousse från Ellens tallrik. Vi blev nämligen störda i vår middag av en kör från Dalarna. Vi hade haft sån tur att vårt bord var inne i nån sorts mindre, avskiljt rum som vi delade med sagda kör som visst också hade sett på RG (och kommenterade de olika medlemmarna -- låter mina åsikter också så löjliga för andra???). Dessutom trodde de att de lät ungefär lika bra som RG och hade stämövning mellan tuggorna. Ellen, som till skillnad från mig inte satt med ryggen mot kören, såg dessutom hur de visade med handen sådär när det ska gå upp och ner... Nån tuggade, några andra sjöng, och så var det nästa mans tur att tugga och sjunga. Samma slinga. Samma falska slinga. "My heart grows weary" (yes, indeed it did!!!) där det var nåt halvtonshopp som följdes av en kvart som de övade på i en kvart... Till slut var Ellen tvungen att gå och jag tyckte hon var mesig som inte tålde det. Jag tog min andra tugga chokladmousse från hennes tallrik, men den höll på att komma upp lika fort igen, så jag reste mig snabbt och avlägsnade mig från "skönsången". Det tog all min self-restraint att inte brista ut i ett gapskratt när vi kom runt hörnet, men detta fick vänta eftersom jag såg en av körmedlemmarna med en tallrik mat gå emot oss. Vi höll oss i 20 steg till men sen brast det. Vem behöver alkohol? Vi skrattade mest på hela båten. Nästan hela vägen till hytten, där vi spelade kort istället för att gå och ragga.

Och apropå ragg på Finlandsfärjan påminde mig Ellen om den gången när en karl från Borås ringde mig och sa Jag fick ditt nummer på Finlandsfärjan (FAT CHANCE tänkte jag, av flera orsaker), men han insisterade. Så sa han mitt namn. Med helt fel betoning på efternamnet, vilket gjorde det helt klart att han hade läst sig till det i telefonkatalogen och inte hört det från mig. Ungefär som om det usla faktum att han sa mitt namn skulle räcka för att få mig att minnas att jag nog hade tyckt han var riktigt läcker, den där gången när jag som en halv alika gick omkring på färjan och lämnade ut mitt telefonnummer till fulla plebejer. Stackars kille egentligen.

Jag har också köpt mig en ny parfym och en taxfree-size påse finsk lakrits, som tyvärr redan är slut. En fantastiskt bra resa, på det hela taget. Och jag lyckades spela in "Så skimrande", som var RG:s avskednummer, fast det knappt hörs. Om man håller telefonen precis vid örat och har på högsta volym hör man dem, i alla fall under andra versen när de faktiskt sjunger orden. Den är bäst -- DE är bäst!