Min franske polare

Var på dejt igår. Återsåg en gammal beundrare. Fast frågan är om jag inte var mer kär i honom än han i mig, och om det inte också var i brist på annat som mina känslor blev heta då det begav sig för ca 15 år sen. Hade nämligen hittat min favoritost från när jag bodde i Basel, Saint Albray, och som jag åt igår med druvor och paprikastavar (nej, var duktig och åt inget bakat med vetemjöl till). Men det är inte riktigt rättvist, för jag har i detta nu den absolut mest lyckade hushållsost jag nånsin har ätit i min kyl, så det var ju lite att tävla mot. Och som sagt, Saint Albray var inte lika imponerande som jag mindes. Eller så är man mognare nu och inser mer vad man vill ha. Tur att man inte fick den man man ville ha när man var 22, utan kan få en som man vill ha när man är 37 och tänker bättre. (Alla ni som fick den man ni ville ha när ni var 22, ursäkta att jag dömer er oförmåga att tänka. JAG kunde i a f inte välja karl bra då. Ja, man var väl inte helt ute och cyklade, men det är ju närmare målet, det man vill nu, än det man trodde då var det bästa man kunde få.)