Bara utifall att...

... man ska gå på bröllop där klädkoden är Pantone Living Coral, så har jag samlat lite inspiration.

Lika som bär

T v prinsessan Christina Magnusson och hennes man som väl heter Tord.

T h några japaner som heter Bon Pon och klär sig likadant.

Det är alltså Tord och japanen som är görlika.

Grammatiskt nyskapande

Att bostadsannonser har sitt eget språk,"ljust och fräscht", är ju känt. Men nu börjar de med helt egen grammatik också och inkluderar felböjning och syftningsfel samt missuppfattning av ords betydelse. Vill ni slå upp felen med mig?

Nyrenoverade står i plural och följs av huvudordet bostadsrättsradhus, som visserligen har nollplural, men annonsen säljer rimligtvis bara ett hus, och då borde det stå Nyrenoverat.

Syftningsfel. Radhus kan inte genomsyra några ytor. Radhuset kan genomsyras av ljusa och härliga ytor. Eller om man vill ha aktiv form får man byta på orden och säga att ljusa och härliga ytor genomsyrar radhuset. Fast om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att genomsyra används så bokstavligt. Jag tycker det låter fel, fast jag kan inte sätta fingret på det. 

Kvalitativa materialval. Här betyder ordet inte "som har en hög kvalitet" utan "som handlar om kvalitet". Dvs lika gärna dålig kvalitet. Om ni inte tror mig så läs här.

 https://www.sprakinstitutet.fi/sv/publikationer/sprakspalter/reuters_rutor_1986_2013/2005/vad_betyder_kvalitativ

Det är inte lätt att man måste rätta allt man ser i media och på sociala medier och i allt som kommer i tryckt form. Det blir ju lite jobbigt till slut. Säljaren får IG på grammatiken, men hon tjänar säkerligen mer än jag, så vem skrattar sist?

Tankar i natten

Vad vill jag att de ska säga om mig när jag är död och ska begravas?

Jag trodde jag visste. Att jag har varit glad, rolig och optimistisk. Smart, snabb, duktig. Snygg säger man inte på begravningen, men det har jag alltid velat vara. Gillar att ha snygga kläder. Nagellack. En god vän, en lyssnare (ja, jag kan hålla mun så länge att jag hör vad andra säger), osjälvisk. Det vill jag vara. Vill vara snarare än är, kanske.

För just nu känner jag mig som en klagare, en ledsen och fet kvinna som inte kan lyfta blicken från sjukdomarna.

Så ibland måste man jämföra sig med andra. Dvs hur hade andra gjort i min situation? De hade nog heller kanske inte klarat av att vara så som jag vill vara i situationen jag befinner mig i. Det kanske är för svårt. Man satte mål i tonåren, såg sitt framtida jag och vart man ville komma. Och så kom livet emellan. Jag har ju knappt varit frisk som vuxen. I fem minuter eller så.

Glad, rolig och optimistisk kanske behöver omvärderas. Att det istället och numera handlar om att jag till och med kan skratta när jag gråter. Att jag försöker vara glad och optimistisk så ofta jag kan, även om det ibland bara är en gång i veckan.

Glädje är ett svårt mål. De vanligaste problemen påverkar, t ex äktenskap, familj, arbete, hälsa. En mor är inte gladare än hennes ledsnaste barn, sägs det. Jag är glad av naturen men känner ofta att det är övermänskligt för mig att vara glad, jag får vara nöjd med mindre tror jag. När jag inte tänker på nåt är jag jättelycklig, men det finns så mycket verklighet!

Jag hade aldrig trott att mitt liv, eller rättare sagt en enda aspekt av mitt liv, min ohälsa, skulle kunna påverka resten av mitt liv så väldigt mycket. Och att det skulle förändra mig så fundamentalt, inklusive på sätt som jag inte vill. Man har inte makt över sitt liv, men man har viss makt över hur man reagerar på det som händer i ens liv. Men så lätt är det inte heller att rycka upp sig. Ibland kan man, ibland kan man inte.

Man får ett litet sammanbrott och går vidare. Om livet är oftare än sammanbrotten är det kanske ok.

Min skofetischism

Jag minns ett par vinröda mockaskor med smäcker klack som mamma hade när jag gick i låg- eller mellanstadiet. Hon hade köpt dem i USA. Jag älskade de skorna! De var lite mer finlemmade än dessa, men annars lika. Sen hade mamma två par stövlar med dragkedja och 70-talsklack, och dem älskade jag också.

Det måste ha varit då det hela började.

Jag fattade aldrig

Jag hade ju en ME-kunnig läkare i många år när jag bodde i Borås. Och jag fick diagnos tidigt, inklusive kunskap om hur viktigt det var att inte göra för mycket, dvs göra sånt jag blev dålig av.

Men all den kunskapen, när jag tänker på hur jag lever nu, så är det som att pengen aldrig trillade ner. Jag fattade aldrig vad det innebar att sänka aktivitetsnivån. Man måste ju det ena och det andra.

Jag frågade min läkare vid upprepade tillfällen Varför fortsätter jag att bli sämre? och hans svar var alltid Du gör för mycket. Jag tänkte alltid Men jag kan ju inte göra mindre än jag gör nu!

Men oj, vad fel jag hade. Jag kan göra ofantligt mycket mindre än jag trodde då. Men jag hade fortfarande en frisk persons synvinkel. Trodde man behövde göra massa saker. När jag började använda plastbestick ett tag så kändes det som ett nederlag. Miljön och allt, och hur jobbigt är det att diska en gaffel. Jag tänkte som en frisk.

Härom dagen tittade jag på den fulla skräppåsen som stod på diskbänken, ihopknuten och redo, samt att jag stoppade ner nåt skräp i en i princip full påse till. Jag tänkte efter om jag orkade gå och slänga soporna, kände att jag inte gjorde det, och gick och la mig på soffan istället. Det var så svårt! Jag blev arg och ledsen av att göra det. Att lämna en soppåse framme är ju inte tänkbart, egentligen! Och att lämna den till Mikael känns så illojalt. Och att gå till soprummet är ju bara några steg. Men det är för långt nästan alla dagar. Hur kan 40 steg (jag gissar bara) vara för mycket? Jag går ju mer än 40 steg dagligen inne i lägenheten. Ja, men utspritt över timmar. När jag var ung i sjukdomen trodde jag ju att 20 minuter var en kort promenad. Sen att en minut var det.

Jag vet inte hur man egentligen ska göra för att verkligen fatta nåt. Man har ju massa teoretisk kunskap, som att det är bra att inte var lättstött, lättirriterad, se fel hos andra eller sig själv, bråka om småsaker, tappa humöret, vara självisk osv osv osv. Men alla människor vet att det är dumt att vara lättirriterade, ändå är vi det. Det är så mycket svårare att genomföra sina idéer än att bara tänka ut dem. Men ändå är det ofta just idéerna om saker som vi sätter upp som mål. Jag kan väldigt lätt ha som nyårslöfte att inte mörda nån och att inte börja röka. Men om jag sätter som nyårsmål att inte vara irriterad har jag redan misslyckats.

Jag har förresten återtagit mitt gamla mål att inte ta piller eller klä på/av mig andfådd. Jag står upp och klär av mig byxorna och det blir jag andfådd av varenda dag. Under sommaren har jag ju inte klätt på mig och därmed inte heller klätt av mig och inte behövt träna på att göra det långsamt. Då gled jag in i gamla vanor igen. Så nu har jag bestämt mig för att jag inte får klä av mig nån annanstans än i badrummet, för då gör jag det sittande. Alltid nåt.

Vem hade trott att jag skulle ha som nyårslöfte att inte bli andfådd av att ta av mig byxorna. När jag trodde att jag inte kunde göra mindre, hur fel jag hade.

Göteborgslabil

Mitt favvokonto Göteborgcom på IG hade en turist som gästvisade fyra foton. Och jag började gråta. Tror det var för att jag alltid försöker se var fotona är tagna. De här såg jag inte på stört, och när jag kom till fjärde bilden blev jag så tagen av att jag varit tveksam på några. Har inget hemma längre. Hemma i lägenheten är jag ju helt och härute i lilla Vh. Men jag hittar inte i Stockholm, har varit där mest på genomfart till barnen eller ute och ätit. Aldrig shoppat, aldrig gått och fikat, gått på bio högst fem gånger. Aldrig åkt nån annan stans än SöS och Erstaterrassen där min Botox/migränneurolog huserar. Åkt färja och sett färjeläget. That's it. Stockholm är fortfarande en främling för mig. Går aldrig på konsert eller spelningar, mässor, föreläsningar, museum, stadsbiblioteket osv. Går inte ens ut och äter eller hänger på ställen. Sånt som är stommen i en stad. Har aldrig picknick i några parker. Köper mina servetter från Svenskt tenn per post. Jag har visserligen åkt Segway i stan en gång, men för över 10 år sen.

Så nej, Stockholm är som att vara gift med en främling. Min kärlek har inget att bygga på förutom att staden är vacker. Men hur liten del av ett äktenskap är utseendet!

Så sorgen är bara delvis för Göteborg. Jag saknar staden och jag saknar framförallt att jag inte hade några hinder där. Jag gjorde vad som föll mig in bara. Och nu måste jag planera i månader om jag ska försöka gå på födelsedagsdejt med min man. Jag har inga ställen som direkt ger mig nån känsla, förutom möjljgen Operan, inte riktiga Operakällaren utan bokstavligen källaren på Operan där man får sallad på lunch när man beställer lunchkonsert. Men det är kl 12 och då kan inte Mikael längre, än mindre jag. Jag känner inte Stockholm så jag har inget hemma här, så känns det.

Så jag saknar Göteborg. Jag vill egentligen bo där. Men det här är vårt hem nu. Och jag älskar att bo med Mikael. Men jag har ingen stad här. Det saknar jag, men har mindre med staden att göra och mer med sjukdomen. Jag kan ju inte känna och älska nån jag inte träffar. Här är alla fall de fyra bilderna som fick mig att gråta. Se om ni känner igen er.

Jag får spel! Bra spel!!!

Vill ha ett sånt pantry!!!!!!!!

En sån upplevelse!

Jag har hittat en italiensk matblogg, I köket med Mariangela. Jag läser den som andra läser inredningstidningar. För det första har jag ärvt min mors förkärlek för recept. Jag kan läsa en receptbok som andra läser skönlitteratur. Läste en julklappsbok från Johanna med Per Morbergs klassiker och det var bästa boken på många jular! Så det är kul att läsa dessa exotiska recept. Sen är jag ju språknörd och Italienälskare av rang. Så språket går jag också igång på, som Ernst säger. Och tanken att jag äter recepten i Italien, där jag nästan inte ens är allergisk mot tomater för de smakar moget, inte surt, är en underbar verklighetsflykt från denna eviga säng. Och sen är jag så löjligt förtjust i pasta och italiensk mat på det hela taget att det är som att gå på favoritrestaurang varje gång jag läser recept.

Idag var det finocchi gratinati con besciamella. Källa.

Såna recept är så bra. Det gör det nämligen så lätt att äta LCHF. Man serverar det bara med valfritt kyckling, kött, eller fisk. Fisk med ärtor till är lite småtråkigt, men häll en fet vit sås över (LCHF säger hellre fet sås än med redning) och gratinera så är det plötsligt mat, inte kaninmat.

Vi borde äta LCHF. Vi är tjocka bägge två, och Mikaels diabetes behöver verkligen inte några kolhydrater. Min ME verkar däremot faktiskt behöva kolhydrater, tillika min peristaltik, så vi får se. Men det är nytt år och vi har inte lust att köpa nya kläder. Eller ja, Mikael har inte lust, jag är nog inte fetare än vanligt, men jag är för fet vare sig jag har gått upp eller inte.

Jag kan däremot inte för mitt liv komma på vad finocchi är. Fennel heter det på engelska. Ååå, den ligger ju där på bänken!

Hur hittar man då?

Jag tyckte det var på gränsen till oanständigt när jag inför flyttfotografering färgkoordinerade mina bokhyllor. Men ofta minns man rätt bra vad ens böcker har för färg, det var riktigt mysigt att ha det så faktiskt.

Men då har man ju ryggen att läsa på.

Men vad är det för vits med att ställa böckerna utåin så man inte ens kan läsa titeln? Så alla böcker bara är beigea? Boken är ju plötsligt inte en bok utan ett utrymmestagande statusobjekt: Jag har så mycket plats att jag har råd att slösa bort bokhyllorna på bara utseende. Jättefint skåp. Men really?

Inte för några pengar...

...kan man köpa smak.

Misshandlad ömhet

Läste om en man som friats för att ha misshandlat personal på psykvården och slagit dem med järnrör.

Mannen hade använt droger och fått en psykos. Gick in i en affär, polis tillkallades. På psyket hade hans psykos eskalerat och han slog två ur personalen med järnrör. Väktare och mer personal lyckades till slut fånga mannen.

Jag tycker det är förfärligt med psykisk sjukdom. Jag har några erfarenheter som gör att jag är rätt ödmjuk inför psykisk ohälsa. Jag tror också att det är skrämmande att ha en psykos och tro att folk t ex försöker döda en. Mikael drömde om ormar som kom upp ur en låda och tyckte det var obehagligt. Inga övriga likheter.

Samtidigt tänker jag på att det är olagligt att ta droger. Och psykosen var drogutlöst. Jag tycker inte det är rätt att man inte ska dömas för vad man gör under drog- eller alkoholpåverkan. Kör man ihjäl nån så har deras familj mist en älskad, oavsett om förövaren var nykter, full, drogpåverkad, psykotisk, körkortslös eller 90 år och senil. Alla vet att man kan göra både det ena och andra när man är påverkad. När man tar droger eller dricker kan det ju inte vara meningen att man plötsligt ska slippa allt ansvar över sina gärningar. Att slå folk, skada dem, kanske med ett fordon eller ett järnrör, är aldrig tillåtet. Så hur kan det vara tillåtet när man har en drogpsykos?

Om man vill rehabilitera drogmissbrukare kan väl grunden inte bygga på Du är ingen när du är påverkad. Du får göra vad du vill och straffas inte för det. Vet du inte vad du gör så gör du ingenting. Men när du är nykter måste du följa samhällets regler.

Det måste in lite sunt förnuft i samhället. Om man själv har försatt sig i en situation där de flesta gör icke önskvärda saker, så är man ansvarig för det man gör. Slår man sönder ett hotellrum ska man betala för det oavsett om man var full eller bara sur. Slår man en annan människa med järnrör ska det kallas misshandel, för den som blev slagen har lika ont oavsett om personen var drogad eller nykter.

Det är bara barn som tror att de kan skylla på att det var deras osynlige kompis som tog tårtbiten.

Fast sen kanske man inte ska döma nån så hårt om de -- inbillat måhända, men "äkta" i personens sinne -- handlade i självförsvar i en drogpsykos. Då har ju personen inte något illvilligt uppsåt och har kanske inte ens förmåga att känna igen rätt och fel. Men det var hen som gjorde det. Ingen annan. Kanske inte hen, egentligen. Men hen.

Källa.

Tidernas bästa

Jag skäms verkligen att erkänna det, men jag har inte läst Utvandrarna-serien. Köpte dem för ca 20 år sen men orkade ju mindre och mindre, även läsning, så ja, jag har läst nån Dan Brown under åren men inte Utvandrarna. Det skäms jag för.

Nu går filmen på tv. Jag vill så gärna vara uppe och titta på den, men det ena du vill, det andra du skall.

Men jag kan inte låta bli att sjunga I Duvemåla hage för mig själv när jag fyller i hälsodagboken. Och när jag sjunger att hon går med hans axel mot sin kind så börjar jag lipa. Nog för att jag är dramatisk, men så vackert sjöng jag inte. Men den musiken är nog det bästa som finns. Om man skulle ta med sig musik till en öde ö så väljer jag den. Mikael och jag har ju väldigt olika syn på musik, han tycker till exempel att all musik som inte har ett politiskt budskap är meningslös, medan jag råkade börja gråta när de tog ett ackord på Be still my heart med hon Silje förra veckan. Men i Duvemåla har de kombinerat vad jag ryktesvägen har hört är storartad litteratur med en historia som berör varje svensk och sen satt helt makalös musik till undret. Det är inte ofta jag är mållös, men nu!

Mitt förslag till Akademien

Katarina Frostenson vill ha betalt av akademien för att hon eventuellt ska gå ur (SvD rapporterar). Hon är 65 år och tjänar drygt 700 000:- om året. Hon behöver kunna fortsätta sitt arbete som lyriker, hävdar hennes advokat, och om hon går ur akademin så mister hon också förmåner som hon vill ha ersättning för. Att hon vill ha pengar för att hon inte får bo i subventionerade lägenheter i framtiden förstår jag. Men logiken i att akademin ska betala henne så att hon kan arbeta haltar något. Om hon arbetar behöver hon ju inte få betalt av akademin, det är ju vad arbeta betyder. Känner advokaten eller akademiledamoten inte till det?

Varför kan inte akademin istället kräva henne på pengar? Hon borde betala för utredningen som visat att hon är skyldig till läckor. Den som är skyldig till nåt borde betala för utredningen som visar det. Det hör ju till kostnaderna som man har bidragit till och borde ta ansvar för. Ett tips är också att hon kanske kunde bli skadeståndsskyldig till Ladbrokes för deras förlorade inkomst. Och nu när hon är pensionärsgammal kan hon gott klara sig på de 240 000:- som hon får sen 1991 som garanterad författarpenning. Plus vad hennes planerade lyrik-, dramatik- och översättningsarbete kommer att kunna ge henne. Om hon inte arbetar i akademin kommer hon ju att ha all tid för sig själv.

Om det även visar sig att hon är skyldig till ekonomiska oegentligheter i samband med Forum, borde hon ju kunna krävas på ännu mer pengar som hon tillskansat sig på oetisk och olaglig väg. Att sponsra sig själv med andras pengar är visserligen vad som pågår i många företag och föreningar, men blir inte mer rätt för det. Alla ska passa sig.

Jag tycker att folk som sparkas inte ska köpas ut. Över huvud taget. Har man gjort fel ska man straffas, inte belönas. Ifall de mister lukrativa livsstilar på grund av att de har handlat fel skulle de ha tänkt på det innan de bröt mot lagen. Eller stadgarna. Eller whatever. Givetvis borde hon snarare betala akademin för att de måste dra igång många kostsamma utredningar, både om forum, om läckor, och även processen att skaffa nya medlemmar till akademien. Och den goodwill som varumärket Nobel förlorat i höst borde hon väl också ersätta. Om det sålunda blir nåt kvar i hyresbidrag efter att hon betalat för sig kan hon få det i handen eller insatt på Ica-kortet, vilket spelar inte mig nån roll.

Jag är kvinna och jag är visserligen sjuk men i hjärtat en "kulturpersonlighet", sagt med ironi och självdistans, men ni fattar. Men man ska inte ta nåns parti för att personen har ett visst kön. Att kasta ut brandfacklor som säger att en man minsann inte hade blivit lika hårt straffad som en kvinna, drar uppmärksamheten från saken. Har man gjort ett dåligt jobb, eller ett bra jobb på det hela taget förutom vissa olagligheter, så borde man inte få betalt för att sluta. Man, kvinna, våldtäktsperson.

Det är för mycket jamsande. Vet ni att det finns hederliga människor som har råkat bli sjuka men som får 0:- från sin egen sjukförsäkring? Så länge vi tydligen har så ont om pengar i det här landet att sjuka får leva på luft i åratal, så ska baske mig ingen akademi betala nån som får sparken.

Och om andra också har läckt så behandlar man dem likadant. Jag är inte särskilt bekymrad över hur de ska klara sig. Fråga normala människor.

Slutligen, om nån tycker jag är bitter eller ogin, och förkroppsligar den svenska avundsjukan, så kan jag meddela att det är fel plattityd. Det jag vurmar över är Rätt ska vara rätt.

Men alltså!!!

Läste nyss lite statistik om kungahuset. Kungen har arbetat flest dagar, tror det var 143 i år och prinsessan Madeleine bara 10. De säger att det är för att hon har varit mammaledig, men nåt annat år hade hon bara jobbat 14 dagar, så jag tror inte riktigt att det är förklaringen. Hon kanske är mammaledig mest hela tiden visserligen. Med 10 arbetsdagar på ett år innebär det en dag i månaden och ändå ledigt på jul och i juli. Jag har fler vårdbesök än vad hon har arbetsdagar.

Statistiken kommer från nån som driver en blogg och jag har ingen som helst aning om ifall den stämmer. Det stod i alla fall hur mycket prinsessorna har lagt på kläder i år. Victoria har lagt dubbelt så mycket, men har också 100 fler arbetsdagar än sin syster och Sofia. Madde har 2018 spenderat 256 185 kronor på kläder. Med 10 arbetsdagar betyder det att hon har kläder på sig för 25 000 per tillfälle. Förutsatt att hon aldrig återanvänder ett enda plagg. Och jag har ju sett en klänning två gånger på henne, som jag visade i ett inlägg härom dagen.

Jag förstår att Victoria som ju jobbar mycket kanske bör se representantiv ut. Det finns ju yrkesgrupper som bör klä sig på ett visst vis, som flygpersonal, och då står firman för kläderna. Men i andra fall, som om man arbetar på bank, så får man själv skaffa sig de kläder som anses rimliga för att kunna utföra sitt arbete.

Jag inser också att det krävs förberedelser inför ett arbete som består i att vara med på Nobelfesten. Man måste läsa på om dem som sitter bredvid en på bordet, så att man inte säger nåt dumt, och istället kan sgälla vettiga frågor, plus att man nog bör ha ett hum om vilka även de andra priserna har gått till och varför. Många av de kungliga jobben kräver förberedelser. Men säg att det för att jobba en timme krävs en timmes förberedelse. Det finns ju personal som förbereder saker åt dem också, inklusive deras kläder. Det betyder då att kungen har jobbat 2x143 dagar. Det blir strax under 300 dagar på ett år. Inte våldsamt betungande. Hela helgen ledigt. Och kanske inkluderar arbetstiden resor, vilket det ju inte gör för många andra som reser mycket i jobbet.

Jag säger inte att vi inte ska ha monarki i Sverige. Halva mitt bloggknnehpll skulle försvinna utan kungliga k snygga kläder, eller irritation över kungliga i för dyra kläder! Men jag ifrågasätter starkt att Madeleine ska jobba 10 dagar för apanaget och pröjsa 250 000:- på kläder på ett år.

När de förklarar att Madeleine och Chris är i Sverige över jul t ex, säger de alltid ursäktande att Chris ändå arbetar, han kan arbeta var som helst ifrån. Men om han kan det, varför kan de inte bo i Sverige då?

Men vad man än tycker om monarkin ur ett politiskt perspektiv, eller ett krasst ekonomiskt, så har jag ändå en åsikt som jag står fast vid och det är att Victoria verkar jättefin! Hon är så stilig men ändå jordnära och varm. Och barnen kan åka skidor bra. Det är väl ändå måttet på en människas värde!

En annan åsikt är att Madeleine är helt fantastiskt vacker och att hon blir snyggare med pren! Det är ju alltid en beundransvärd egenskap. Så här kommer några av Madeleines arbetstillfällen. Kanske inte från i år, sån koll har jag inte.

P.S. Jag skrev inlägget för några dagar sen och hade då skvallertidningen med inflrmatkonen öppen k ett fönster. Men det stängde jag ju sen och kan inte bry mig om saken så mycket att jag googlar på den där siffran på 250 000:- ovan, som var exakt och som då borde leda till sidan. Men om ni vill läsa mer, googla på siffran. Jag har ju ansvar för att följa pressetiska regler eller vad det kallas här på min egen blogg, men jag ser på det som med bordsskivan: viktigt när det kommer till kritan, men emellanåt käkar jag makaroner med sked, så stäm mig.