Riktigt bra TV!

Mikael och jag råkade kolla på ett program som för oss var nytt idag. Vid närmare efterforskning (till exempel två inlägg på Expressens hemsida, bland annat) får jag reda på att detta var premiäravsnittet. Jag tipsade ju om svenska QI, Intresseklubben, som inte blev nån höjdare, och hoppas att detta inte slutar på samma sätt. För det här var det intressantaste och festligaste på länge. Jag talar om Historieätarna med Erik Haag och Lotta Lundgren. De klär ut sig, bor i slott, intervjuar historiker men framförallt äter mat från vad jag antar en historisk period i taget. Det var helt fantastiskt! Sånt som man skulle visa för ungarna i skolan på historielektionerna, så skulle de kanske inte avsky ämnet (som jag). Idag var det 1600-talet, och jag lärde mig massor oss hade jättekul på samma gång. Erik Haag är ju lite som från en egen planet, men det gjorde sig bra i det här programmet. Oerhört underhållande. SvT klockan nio, på torsdagar framöver också antar jag.

 

Kulturskribent Anne Héden säger om programmet att de "turistar i olika epokers matlagning och kulturer, [och] katalogiseras som en form av historiesafari med vidhängande faktarutor. Konceptet är hämtat från BBC:s Supersizers." Jag känner nog igen att maten flera gånger skulle vara humoristisk, som när de fick in en stor fisk med utsida av någon sorts kakliknande deg. Sedan var det köttfärslimpa inuti. Och så fick de köttpaj, men inuti locket var det tomt sånär som på några levande grodor. Det minns jag att jag sett i engelsk TV också, fast då flög det ut massa levande duvor ur pajerna. Men it makes sense, om maten inte var god fick den väl vara rolig...

Expressen Nöje har också en artikel om programmet, bland annat med en ruta med vad kommande program ska ta upp för epoker, och det verkar helt klart lockande!

Kulturpersonen ovan är lagom förtjust, men jag älskade programmet. Kanske mer efteråt än under tiden, men ändå. Tänker absolut försöka komma ihåg att kolla nästa torsdag. Jag följer annars bara en enda serie i TV och det är Homeland på måndagar kl 22. Men det enda är nästan för mycket. Av de senaste tre avsnitten missade jag helt ett, missade ett halv annat, och kom ihåg det bara i måndags. Så två program i veckan, vi får se om jag sätter alarm i telefonen på det :)

Inhemsk variant

Nu har Lindex kommit med en inhemsk variant av J Crews Bubble necklace. De har det i svart och korall. Me likes. 199:-. Är helt nöjd med att vara före istället för hopplöst efter, för en gångs skull!

Älskar mat!

Idag åt jag lite "rolig" mat till middag -- två assietter med rester. Kokade potäter själv, som förresten skurna i småbitar till bara en person i kastrullen såg löjligt lite ut, men det var precis lagom, och så värmde jag respektive en bit Sahlgrenska fiskpudding på ena assietten och en snutt köttgryta från härom dagen (som i kontrast till fisken var ännu starkare, fast jag vet inte av vad, kanske de tre vitlöksklyftorna, och fruktsmakande, vilket väl beror på svartvinbärs- och sen äpplesaften jag hade i istället för vin). Ja, det var så gott att jag satt och ropade högt till Mikael, fast han var intill, att jag äääääälskar mat. Han hade ätit innan jag vaknade och jag misstänker att han led av en äcklig frysrätt som jag inte gillar och han är duktig och äter slut på. Fast han lider inte så mycket av mat, och njuter kanske inte så mycket heller. Med mig är det tvärtom. Om maten jag äter inte är god blir jag på dåligt humör och inte mätt. Har den lite hackade färska örter på/i blir jag generöst inställd och tål mer underligheter.

Igår hackade jag förresten en halv lök och mosad vitlöksklyfta och påse färsk spenat, sloknade/blankade allt med lite salt och peppar på, hyttade i en gräddskvätt och lät puttra medan pastan blev klar. I sista sekunden kom jag på att jag behöver kött (fast det hade jag kunnat skippa, så mycket järn som det nog var i spenaten, men så långt tänkte såklart inte jag) och skar ner tre skinskivor och massor av parmesanen som Samantha hade med sig från Italien till begravningen och som pappa snällt rivit ner i en burk till oss. Vår "andel" alltså, jag tror Samantha, med en italiensk familj på sju (?) barn, inte riktigt vet hur mycket parmesan det går åt i svenska kök. Jag vräkte hur som helst ner parmesan också. Och sen vände jag ner pastan, som bara var på håret färdig, och lät såsen täcka all pastan i pannan. Det går ju an när det är pasta till en person. Jag vet inte hur stora stekpannor hon måste ha som får plats med pasta för typ tio personer... Pastan blev -- som Samantha sagt -- lagom färdig i pannan, och såsen, som var så ynkligt liten när allt kokat ihop och bort, räckte ymnigt till varje tugga. Det hade den inte gjort om man hällde på den på toppen bara. Så det var min italienska snabbmiddag, allt annat än snabbmats vanliga skräpighet. Mmm. Sa jag att jag älskar mat?

Nu har jag ätit (jag vet att klockan är 3:35, men jag vaknar sent och har bara ätit middag idag så detta är frukost, lunch och kvällsmat) nästan två dubbelmackor av nån ny sort, typ havrefjälla eller nåt. I denna haver jag lagt skinka, sallad, gurka, dip och sen krossat några chips. Hellow, vad gött! Skrev jag detta igår? Det är min favvomacka för veckan. Och så en kopp varm nyponsoppa till. Är jag i himlen eller?

Dessutom känner jag mig så mycket lugnare. Har lyckats sänka hastigheten inuti kroppen, eller vad man ska säga, så jag inte går på högvarv som igår. Och utan melatonin hade min kropp helt tappat koncepterna om vad som var natt och läggdags och när man skulle vara trött. Well, trött är jag ju alltid, men sömnig är det lite svårare med. Men nu har jag tagit precis vad jag tror blir en lagom blandning sömnpiller, och ska sluta här och lägga mig i sängen, och ta sista pillret om femtio minuter. Jag kan fortfarande inte gå till kyrkan (som börjar 10), men i morse tror jag det tog 2½ timme att somna -- efter tio eller elva eller vad klockan var när jag bestämde mig för att försöka sista gången. Så det här verkar väldigt lovande i jämförelse. Har dessutom många timmars sömnskuld efter i "natt" så jag tror jag kan somna om ett par timmar. Ser mycket fram emot det. Sova och äta, livet gör mig lycklig :) Och att jag kan snyta mig själv, och har orkat börja klä på mig igen. Det går framåt. Det värsta har kanske vänt? Det har bara gått bakåt, inget nytt med det, men mycket snabbare än det brukar, sen Rob dog ungefär, och om jag har nått botten och har vänt näsan uppåt ljuset nu, så är jag först i kön att tacka för vänligheten.

Ha det så gott, era ufon.

P.S. Vad är det man pratar om när man blir gammal? Maten, sömnen, the stools? Jag besparar er den sista delen men noterar att jag är på god väg till ålderdomen.

Hjältar

Jonathan Bau har upprörts av två små fosterhemsplacerade barn som utnyttjats sexuellt av fosterhemspappan. Särskilt vi göteborgare har oroats över nioåriga Annas försvinnande.

Men gruppen Missing People, samt frivilliga, och givetvis Polisen, gick skallgång hela natten, tills flickan hittades klockan tre i natt. Och sen upplöstes skallgången, folk tog bilen hem, fick en timmes sömn, och gick till jobbet. Det är vardagshjältar, det. Räddat ett barn från en drake.

Jonte har i sin upprördhet bestämt sig för att på 23 december (som jag trodde var Värnlösa barns dag, men det är visst den 28) skicka upp såna där thailändska lyktor som brinner och stiger till väders så vackert. Det hjälper inte specifikt någon, men är en manifestation som säger Vi accepterar inte att barn far illa. Alla de där lyktorna som kommer att tändas, tänk om man kunde sprida budskapet om varför de tänds till alla barn, så att alla barn vet att det finns vuxna som vill dem väl, som vill hjälpa dem istället för skada dem, och som vill lyssna och försvara dem. Jag kanske lägger in för mycket i en thailändsk lykta, men, jag är också upprörd och glad, för olika saker, om vartannat.

Tänk att stjäla en nioåring för sina mörka syften. Dödsstraff skulle få utdelas på plats, med påk.

Men nu ska jag lugna mig.

Stursk får bonk?

Jag berättade för mamma och Mikael idag att jag sover bättre. Mina gamla sömnmediciner (tar tre stycken) började sluta göra vad de skulle, och jag var tvungen att häva det. Enter Fetpiller. Det är gamla sortens antidepressiva, som gör vad namnet gör -- man går upp i vikt rätt mycket av dem. De heter Mianserin, men jag kallar dem alltid Fetpiller. Know thy enemy liksom. Men just nu har jag inte råd att tänka på vikten så jag tar dem. Också, får vi väl säga om de första dagarna, sen började jag våga minska nån dos, ta bort nåt piller, och i två nätter nu har jag sovit på ett fetpiller och på en halv Stilnoct. Det är görfantastiskt! Halva Stilnoct är det duktigaste, för den ger mest abstinensbesvär och kan faktiskt hindra sömnen när man slutar. Så det har varit en kamp att somna så bra att jag kan gå ner i dos och ändå somna bra med den halva dosen, och sova så bra att jag inte blir sämre. Det har funkat bra! Det har kanske tagit en vecka-10 dagar, men nu var det tredje kvällen med det vinnande konceptet Fet och Halv.

Tyvärr glömde jag av att ta Fet i tid, så då glömde jag när jag skulle ta Halv, och efter tre timmar (de håller fyra, lite svagt i slutet) insåg jag att jag inte kommer att somna på en Halv, så jag tog en Halv till. Klockan åtta på morgonen. Det strilade in rätt mycket ljus mellan mörkläggningsrullgardinen och väggen och så inbillade jag mig att min ögonmask börjar lukta gammalt. Och insåg att jag inte har följt mina rutiner med varm oboy i magen, läsa en bok och vara lugn, lukta på sån där tinningsbalsam som jag ska önska mig mer av från Bodyshop (sätter den även strategiskt med ett litet litet dutt under näsan). Så jag tog i alla fall lavendellukten. Och låg lugnt och filosoferande om diverse julklappar och andra hemligheter. Jag är rätt bra på att inte stressa om jag inte somnar, för jag måste inte upp, jag har ingen tid att passa, jag kan sova vilka konstiga tider som helst. Så det är bara lite frustrerande att vara vaken på morgonen och förmiddagen och inte ha kunnat somna än, men mer än det är det inte. Och förutom att jag får migrän för att mitt dygn är så vridet. Men det är ett kommande problem.

Var var jag ju egentligen? Jo, efter en viss, rätt lång tid (jag kan känna halvtimmar när jag ligger i sängen. Kan ligga på ena sidan en halvtimme, och vill aldrig byta sida före det, så det är rätt säkert), nämligen 1½ timme, hade jag fortfarande inte somnat. Okejdå, tänkte jag, jag är väl på helt fel gata eller nåt. Har blivit för upphetsad av alla nagellack, surfplattor, hattar/mössor och klänningar jag har surfat på och lagt i FAVORITER. Så nu sitter jag här och hetsar upp mig istället, med magen full av den godaste mackan på länge -- nybakad källarfranska, tre rätt slirviga och tunna men goda skivor nånting-skinka, sallad, gurka och ett tunt, tunt lager dip. Yeah, man. Och så min kvällsoboy på det. Bara i en minimugg, rymmer kanske 2 dl.

Så nu är klockan inte 11:03 utan 23:03 och jag ska snart gå och lägga mig. Det blir nog en fem, kanske sex timmars sömn, för jag vaknar nog när jag brukar vakna, vid fem eller sex, och då blir det rätt upp till middagen. Borde använda min färska spenat (måste få i mig mer järn säger doktorn och jag vill inte ha några järntabletter). Är det helgerån att hacka den fint och stuva den? Eller vad har ni för tips? Annars blir det inte märkvärdigare än tonfisksallad med hälften spenat hälften isbergssallad. Förutom det andra. Så ni inte tror att min tonfisksallad är sån alltså. För den är faktiskt god! Den har mer i. En person som kommer hit och äter ibland och som inte ens brukar låta sig övertalas att äta en enda slamsa grönsak tar om när han får tonfisksallad här, sådetså. Och för den delen har han börjat äta grönsaker nu. Han har flyttat hemifrån, börjat raka sig och börjat på universitet. Då blir till och med grönsaker nästan goda, och föräldrar nästan vettiga. Får vi i alla fall hoppas.

Jag håller ingen ordning längre och vet inte vad för dos Halv jag fortfarande har i kroppen. Förmodligen bara ett halvt uns, eftersom jag inte själv märker att jag är särskilt drogad. Inte ni heller? Bra. Då ska jag bara sätta igång med att lugna mig. Jag är INTE lugn. Svårt för det är så mycket som ska göras de kommande två månaderna:

Sätta upp nya gardiner i vardagsrummet, fast först stryka och fålla dem. De gamla är nere, som väl är.
Hitta på önskelistor åt mig själv. Få Mikael att hitta på något han önskar sig. Det där med Fars dag tänker jag bara inte ens lägga mig i. Vi har värre situationer att greppa, som jul. Så ska vi skicka julkort i år, har vi bestämt. Jag har storvulna planer för foto, vitsig genomgång av 2012 på ena flanken, egenmålad julkrubberelaterad clipartbild, snöre runt, papper i skärmaskinen, kuvert, adresser, hur många kort ska vi göra? 500 spänn på julkort?! Vi får nog tänka om. Eller inte. Och så ska man köpa saker. Jag tror M har köpt treårspresent till Neo. Men sen har vi julklappar till våra "norska släktingar", och de ska vara klara före jul. Dan före, eller dan före dan före dan ska vi packa ner (antar jag) mina syskons presenter i deras Amerikakoffertar. Tvillingarna var lättast. Ellen köpte loss halva Ullareds lager av trosor med prinsesstryck på. Det är visst det populäraste där hemma: "I'm wearing Belle" osv. Och lite annat som var fint men som jag inte minns längre. Det är i alla fall från oss också. Men så är det då mina tre syskon, Bettan, julkort måste med till Jennifer med familj och till Mormor och Nonno (nonno är italienska för morfar). Sen borde jag göra en dubbel sats Tandläkarens Fjällenresa, eller m a o livsfarligt goda chokladkola. Som, om man har otur, bekostar sagda tandläkarens fjällenresa, ja, ni fattar. Fast tullen skulle väl inte släppa igenom det. Tror dock att väskorna kommer att innehålla både bilar och marzipanbröd. Och mer säger jag inte, det kan gå illa för dem där i tullen. Och sen har vi julafton och då är det fyra eminenser som ska bli gedda gåvor, eller fem om jag ska räkna med Mikael. På juldagen ska vi byta enkla julklappar med mina föräldrar. Inte högre paniknivå än en bok eller tidningsprenumeration. Och nån måste få godis, så vi har nåt att göra när vi spelar spel. Sen på annandan är vi på Vreta Kaningård hos Mikaels mamma och Gösta, som ska få nåt, och så brukar Mikael ge nåt till sin syrra Sussi. Alltså, Vanja och Gösta har varsitt par vuxna barn. De träffades när barnen redan var stora och har inte bott ihop med barnen eller "fostrat" dem, vad jag förstår. Men det festliga är att Mikaels syster heter Susanne. Vet ni vad Göstas barn heter? Mikael och Susanne. What are the odds? Kanske rätt höga, tydligen!

Apropå många namn, så var min gymnasieklass rätt sorglig:
Malin 5st
Maria 3 st
Anna 3 st
Camilla, ett antal som jag har glömt nu. Eller var det fem Maria och tre Malin? Hur ska man minnas? Jag tog inte studenten med dem för då hade jag flyttat till Borås. Det var 50% bättre där, eller 100%, beroende på hur man ser det. Jag tror att vi kanske vid nåt tillfälle hade två killar i klassen i Kungsbacka, som sen nog bara blev en. Kan han ha varit en långhårig hårdrockare? I min studenthumanistklass på HALiB var det hela FYRA killar! Ja, ni fattar! Och sen efter några år på Humanisten, där de killar man såg liksom inte riktigt var så manliga som man ville ha dem, men säkert väldigt snälla, och man skulle tenta i stora tentasalen högst upp i den där backen, vad det nu hette, och det satt Chalmerister där, eller bara vilka killklasser som helst. Då fick man ta de första fem minutrarna till att titta sig omkring, så man sen kunde koncentrera sig på tentan. Å, att vara ung och utsvulten på manliga axlar.

Och en av presenterna jag har tänkt ut är lite jobbig, så den måste jag börja med på stört för att den ska kunna bli färdig. Och så måste julgrejerna fram. Det är väl snart första advent! Och så ska jag få botox i december och "få" mammografi i november. Och förhoppningsvis kunna sova så jag i alla fall någon gång i veckan kan tvätta mitt eget hår... AAAAAAAAAAAA! Och hjälp - J U L M A T !

Nej, nu är klockan halv tolv. Det är ju riktigt sent, ju.

Gonatt, gott folk! Hoppas jag kan sova! 23:43. Man kan inte lugna sig snabbt. Det måste få ta sin tid. Men jag vill göra det på stört. Det är just det som är problemet med min personlighet. Hej svejs!

Ha... Ma... Ha...

Rubriken idag är ett direkt citat från min morfar, Anders Mårdby, som -- trots att han var stolt över sin hjärnkapacitet och räknade bakåt från 100 i tre-hopp varje morgon för att se att han hängde med i skallen än -- inte hade särskilt lätt att veta vad hans barn hette. Han började med nån konsonant, och sen kom det ett a (faktiskt i alla fyra barnens namn) och sen blev det svårt.

(Förresten kan jag meddela att jag har glömt av vad jag skulle komma till, lagom till att jag skrivit klart detta. 100, 97, 93, nej 94, 91, hjälp...)

Paus.

Min man inspirerar mig med att kalla folk för Nisse när han inte kommer på vad de heter. Ibland säger han nåt helt vansinnigt namn som inte alls liknar det han vill säga, och ibland är han så pass nära att jag kan fatta. Då känner jag mig som om jag vunnit ett pris eller nåt, pris i sekundsnabba detektivtankar.

Jag vill bara berätta om tre namn, och be er dra era egna slutsatser. Ni vinner inget pris, men ni kan känna er som om ni vunnit ett pris i sekundsnabba detektivtankar om ni lurar ut vad jag har svårt med.

Själv heter jag Anja.
Min svärmor heter Vanja.
Vår lånehund heter Vanna.

Hejhej.

Rasande snabba tankar

Brev från SöS. Sprätta sprätta. Kallelse till mammografi. 17.00, bra tid. Blyertspenna, skriva i almanackan.

Lördag, vila, äta. Mammografi?! Men det kändes som om det var nyss jag var där. Inte kan det vara dags redan? Soffläge, tar telefonen, googlar "mammografi" och "ueberserioest". Inlägg från 2011, what?, februari och mars, hjälp, de har lagt in att jag ska kallas tidigare, var det nåt skumt? Skummar blogginläggen, ser att jag verkligen var där förra året. Tvivlar, tvekar, tänker. Jag kan inte ha bröstcancer blandas med Jag har aldrig fattat hur knölar ska kännas, blandas med Det är inte bröstcancer man får av ME, det är lymfom. Till sist det äkta förnuftet: Jag måste kolla på deras hemsida. Tankarna spinner lite långsammare i den skeva trumma som är min hjärna.

18 månaders mellanrum mellan kallelserna. Jag har inte cancer.

Hur fort kan tankarna på sin egen påhittade men livshotande sjukdom gå till lugn och ro, och istället lojt läsa om hur Carolas Zoe satte igång överfallslarmet på sagda mammografiavdelning så väktarna kom springande. Från det ena till det andra på en sekund. Eller på "18 månader".

P.S. Tänk gärna på cancerfonden, kanske i jul, kanske nu.

33 eller 70

Härom dagen stod det att 33 personer hade dött i Sandy i USA. Sen fanns det typ fem features nedanför. Låååååångt nedanför stod det att 70 personer mist livet i Haiti. Minns också ordet svält i sammanhanget.

Folket i Haiti är inte mindre värda att rapporteras om. Varför får USA sånt stort utrymme? Min bror bor i New Jersey och har mig veterligen inte fått strömmen tillbaka. Och rent politiskt är jag varken USA-hatare eller USA-älskare. Det är bara sorgligt att hälften så många döda är dubbelt så viktiga som dubbelt så många döda på ett annat ställe.

Påminner mig om tsunamin i Thailand. Visst var det inte ens Thailand som drabbades värst, men eftersom det var där turisterna var, så var det det som media fokuserade sig på.

Och självklart är Robs död tusen gånger värre för mig än när en okänd människa besörjs i Mitt i Haninge.

Men vi måste låta tanken på den verkliga människan röra oss till medkänsla, var hon än bor, vem hon tror på, vad hon äter, eller inte har att äta. Osv.

Hur gör man för att sovra i media så att ens världsbild är rättvis? Jag har inte svaret, men det inbegriper alldeles säkert uppmärksamhet och eftertanke.

Sandy

Men en bror (och fru och brorsbarnstvillingar) i stormens "öga" så var jag ömsom orolig, ömsom sur för att media alltid överdriver. Nu blev det just för Johan inte så farligt. Dels var de inte precis i mitten, även om jag har sett hemska bilder från New Jersey och New York, utan precis på gränsen till området där man var tvungen att evakuera, så de valde att stanna hemma. De bor visst nån halvtrappa upp så han sa att de skulle klara om det kom 11 feet vatten. Strömmen har däremot gått. Och regnet och vinden rasade mest i natt och nu är det värsta tydligen över. Man kan ju tycka att det inte var så märkvärdigt att man skulle skrämma upp folk för det.

Men å andra sidan har minst 33 människor dött, enligt SvD. Var det a) idioter som bara skulle ner till stranden och titta lite, eller b) idioter som lät bli att evakuera när de blev tillsagda, eller c) faktiskt folk som hade följt beredskapsplanerna men dog ändå?

Och på Hurricane Sandy-sidan på facebook har det visats förfärliga bilder (de värsta från hela stormen såklart, för att göra det intressant), så nog har det varit en storm alla gånger.

Hoboken, New Jersey

New York City

Jag är glad att min familj mår bra. Jag har inte hört om min svägerskas familj, men de bor lite längre från kusten. Men alla jag inte känner, de kan ju också drabbas och det är lika hemskt vem det än är, egentligen.

Jag är glad att vi har så lagom väder här jämt. Även om min syrras dyn-box hade landat i poolen en natt, och mina föräldrars trädgårdsbord hade landat uppåner i grannens trädgård i morse. Vi har det till och med varmt inomhus! Jag har fortfarande inte riktigt börjat ha strumpor inomhus sen i somras, och dessutom har vi inte bytt från sommartäcken och har ändå bara elementet på lågt. Det är ett riktigt lyxliv vi lever!

Tappa å tappa

Såg precis en reklam på fejan där man kunde förlora 16 kg.

Är det så man gör? En dag hittar man dem inte. Man har tappat bort dem. Förlorat dem! Så tragiskt och oförklarligt. Precis så lätt måste det i alla fall vara om man klickar på den där länken.

En liten skoorgie

Jag har längtat efter skor idag. Längtat efter att orka gå och stå på fötterna, och efter att kunna ha klackar, och efter att orka gå på så fancy fest att man måste ha superläckra skor. Så jag låtsades att jag var rik och frisk och "köpte" några skor. På Zara. Det blir så billigt och bra när man bara lägger dem i varukorgen och sen går därifrån. Inte ens window shopping -- soffshopping!

 

Hårspray med förhinder

Det här är nog det roligaste jag läst på länge. Man ska inte outa andra så jag har tagit bort namnen. Men om nån kommer på att det är min mamma så är det ju i alla fall henne jag ärvt min öppenhet från :)

 

Jag skulle just spreja håret inför sjukhusbesöket med Anja på Danderyd men tog av misstag doftsprejen i badrummet.

 

Jag stinker tallbarr så B måste öppna balkongdörren.

"Hur tänkte jag då liksom?"

Vet inte om det är sömnmedicinerna som har spökat igen, men jag gick nyss in på tradera. Och det stod att jag har blivit överbjuden på en Marie Antoinetteperuk. What?!?!?

Jag måste ha varit riktigt borta när jag bjöd på den. Och tack och lov att jag blev överbjuden!

Det har aldrig hänt förr att jag har gjort nåt vansinnigt som jag sen inte minns. Det kanske är dags att byta lösenord eller en gång för alla lära mig att hålla mig borta från allt när jag har tagit sömnpiller?! Det blir nog både och.

Ordkunskap

Som jag minns det -- och kan det stämma, folk? -- brukar jag få 20 av 20 på DN:s ordkunskapsprov från högskoleprovet, men jag klarar sällan alla 40 som jag brukar hitta "nån annanstans". Än så länge har jag bara gjort DN:s test och känner mig därför fortfarande stolt över alla rätt.

Prova själva här.

Förvånad över?

Jag läste ett antal svar på frågan "Vad har du blivit mest förvånad över hos dig själv?" Fick mig såklart att börja tänka. Kom på massa tankar, men inga som direkt var särskilt kloka. Men så sa det liksom tjong i tankeverksamheten, och så mindes jag alla småuppsatserna vi skulle skriva i en av mina litteraturklasser, The Gothic Novel. Varje vecka skulle vi skriva ett citat ur boken som i sin tur skulle stödja en tes eller en fråga, och så skulle detta stödjas av 1-2 citat från andrahandskällor. Det var som att vi skulle hitta på ett embryo till C-uppsats om varje bok. Det tränade verkligen det litteraturanalytiska tankesättet. Mot slutet av kursen insåg jag att jag hade valt i stort sett samma tema ur alla böckerna -- två extremer sätts mot varandra och så undersöker jag vad mitten är och varför.

Detta slog an hos mig igår och jag insåg att hela jag är byggd av ett ganska stort antal extremer, motsatser if you will. Till exempel är jag blyg och livrädd för folk å ena sidan, men är å andra sidan  inte ett dugg rädd för att ställa en fråga i ett stort sammanhang, eller tala inför folk. Jag älskar fester, om man sitter och äter middag och diskuterar intressanta saker, men om man minglar och dansar så hatar jag det. Jag är superintelligent men kan ofta inte komma på vad de enklaste ord heter. Jag är stolt över mig själv på samma gång som jag inte tycker att jag duger till särskilt mycket. Jag tycker jag är görsnygg, fast jag tycker också jag är urfet. Jag är rik och har allt, fast jag har inte råd att åka en vecka till Egypten i november. Jag är kulturell och belevad, men klarar bara av att läsa lättsmälta deckare. Fast är de för lättsmälta (Camilla Läckberg) så blir jag alldeles upprörd över populasets förfall. Men när jag försöker mig på att läsa nåt vettigt så fattar jag inte vad det står. Jag anser mig vara en begåvad och duktig människa, duglig, men jag har inte haft ett jobb på säkert 10 år. Såna där okvalificerade jobb man tar bredvid högskolestudierna skulle jag ens klara nu.


Källa

Ja, mycket av mina motsatser kommer säkert av sjukdomen (för trött för att läsa och fatta osv). Men det som har förvånat mig mest angående mig själv är när jag upptäckte hur komplicerad jag är, vilka motsättningar som bor i mig. Jag har alltid haft lätt för att tänka analytiskt, även om mig själv, men ändå har jag inte kunnat sätta fingret på många saker som min sjukdom har fört fram i ljuset. Och jag kanske är bra på att tänka ut saker om mig själv, men det kanske finns många fler saker att upptäcka innan jag kan sortera allt i boxar, i bokstavsordning. Innan allt makes sense.

Vad har du blivit mest förvånad över hos dig själv?

Julget?

Säsongens första julinlägg? Passar bra med säsongens första snö. Och jo, det var vitt en liten stund. Kanske lika bra det. Jag har inte bytt sommarkläderna i garderoben mot vinterkläderna än.

Jul, ja. Jag vill typ vaccinera barn i Afrika den här julen. Inte utföra det såklart, men bekosta det. Jag vet att presenter är ett uttryck för kärlek, och jag älskar "folk", men ändå. Nånstans opponerar jag mig, inte mot presenterna i sig, men mot köptvånget. Köphysterin ligger inte i krubban när änglarna sjunger O Holy Night.

Källa

Om jag var pigg och frisk skulle jag älska att göra alla presenter! Å vad kul. Och personligt och verkligen kärlek i.

Nåt år fick vi i familjen en get som heter Margit* och som nu bor i nån by i Afrika. Det var en fin present.



*Morfar kallade alltid mormor för Geten. Och hon heter Margit också. Kul va?

Böcker

Goodreads är en jättebra idé. Hålla ordning på lästa böcker, ha en Att läsa-lista, byta favorittitlar med kompisar, se till att Stolthet & fördom får en femma till i betyg.

Tyvärr syns det där att jag inte är så bildad och kulturell som jag inbillar mig. Har nog inte läst en endaste ryss. Möjligen en Gogolnovell eller kanske Anna Karenina, men jag minns inte säkert. (Och ändå hade jag Brott och straff i nån kurs på universitetet. Öppnade den dock inte. Sjuk, och ni vet...)

Jag brukar i alla fall känna igen litteraturnobelpristagarens namn, så dock icke i år.

Dessutom kan man se på Goodreads att jag läser en bok på ungefär två månader. Jag har för hög prestationsnivå, litterärt sett, för att vara helt nöjd med att det syns. Särskilt som den senaste boken jag läser är en Grisham, som jag dessutom (50 sidor in i boken) upptäcker att jag redan har läst. Inte så avancerat. Och ändå så långsamt.

Och ändå så fort jag kan.

Men den som inte är så avancerad och snabb är ändå värdefull. En som har guldmedalj i att springa och får MS och hamnar i rullstol, inte är den personen plötsligt mindre värd? Vi är inte våra ben, eller våra böcker. Det är så mycket att komma ihåg här i världen. Fast just det borde man aldrig glömma bort.

P.S. Faktiskt är The Associate bra, den här gången ockå.

Däremot minns jag med viss rödfärg i ansiktet att jag på vår bröllopsresa för tre år sen läste en Läckberg-bok (första och sista) och en Dan Brown (varken den första eller sista!!). Men nu har jag kommit ut. Jag gillar litteraturens motsvarighet till en Toast Skagen.

Arg; så värdelöst

Jag har varit arg idag. Det var nog flera månader sen sist. Senast... Nu, efter drygt fyra timmar, kan jag nog säga att det har gått över. Men vilka värdelösa, bortkastade timmar! Att vara arg måste ju vara livets egen antites! Man har ingen kontroll över sina känslor, reagerar bara, ibland till och med ologiskt (huvva!). Man hakar upp sig på vissa saker som man (säkerligen) förstorar upp och så sitter man där, utan perspektiv och logik. Sen fortsätter det. Man gråter kanske, stirrar kanske in i en vägg. Eller ännu värre, kanske, höjer rösten, mister kontrollen över sin glottis. En del drämmer i dörrar. Har ingen fallenhet för just det, inte ens i tonåren.

Och så ser man säkert ful ut när man är arg. Jag som krampaktigt håller mig fast vid den sista fåfängan. Älskvärdhet syns ju i ögonen, precis som snällhet, respekt. Det gör säkert ilska också, mer än bara på ytan. Och inte bara man själv blir ilsket oattraktiv, utan den man är arg på är också alltid ful, som Reb sa om sin R.

Har ni hört det gamla uttrycket: Den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är i fara för helvetets eld.

Dumhuvud kan man lätt hitta på värre synonymer till. Idiot är så lätt att dra till med, och då håller man ändå inne med hälften av vad man egentligen tycker.

Men om man nu ska ta ett helt icke-religiös vändning på det sista, vad menas med "i fara för helvetets eld"? Som jag ser det, är ilskan en eld. (Visserligen sägs det att kärleken är som en brinnande eld, men i sammanhanget väljer jag att strunta i det.) Ilskan är en eld som brinner, bränner, förbrukar, tills det inte finns nåt kvar utom aska. Man kan ha haft ett helt hus eller en brygga att bada från eller en familj. Elden härjar utan hänsyn till person eller sak. Den bara tar vad som råkar vara i närheten. Så ser jag ilskan också. Den är halvblind och struntar i om det som finns närmast är något värdefullt som man inte vill ska brinna upp. Ilskan bara rasar. Även om man är rättvist upprörd över en orättvisa så blir alla ens argument blinda om man är arg. En som är arg tas kanske inte på allvar, ses inte som ett föredöme. Man tror aldrig att nån som är arg älskar en, vill ens bästa. Man kanske vet innerst inne, men det märks verkligen inte. Ilska och eld är svårt att prestera i små lagoma doser. Det är svårkontrollerbart och inte sällan ryker det med mer än man hade tänkt sig. Fråga min kusin, som råkade tända på övervåningen när han bara skulle tända brasa i öppna spisen.

Det är därför jag inte tycker om anarkism. De verkar så arga. Hur kan jag tro att deras värld ska bli bättre för mig, när jag nästan är rädd för dem? På alla plan är det mer produktivt om ingen är arg, nånsin.

Inklusive jag.


P.S. Jag vet också att ibland måste man tydligen ryta till för att den andre ska fatta, och är det ett land som behöver fatta nåt är det inte säkert att de hör sånt finlir som fredssamtal. Men exemplet att ibland behöver man dänga till en unge som inte fattar, det är ju helt fel. Så jag inser att jag inte har uttryckt alla åsikter om ilska som finns i min tanke ovan. Argumentet är inte färdigutrett. Men det blir kanske fler blogginlägg på det här stället!

Kul

Superhjälte?

Vi som är lite yngre garvar i mjugg när nån säger Läderlappen. Och jag som är tjej är inte så förfärligt intresserad av nån av superhjältarna. Snarare tycker jag att småbarnsmammor är superhjältar, till exempel.

På pinterest finns det väldigt mycket roligt att sy åt sina barn eller så. Neo skulle få så många caper och stackars flickan som inte ens är född skulle jag sy tonvis med änglavingar till. Bella skulle få fén och Mia ugglan. Nån skulle ju bara få fisken för att den är så cool.

Källa

Källa

Källa



Källa

Källa

Källa

Källa

 

Men om man nu vore en superhjälte på riktigt, vilken egenskap skulle man helst välja? Efter att ha sett mitt foto i Allers är jag mer än en aning benägen att välja smal. Men annars skulle det vara väldigt kul att flyga.

 

Fast egentligen behöver jag bara en Segway. Det går bra utan särskilda krafter. Har man en komet och en Mikael kan man vara rätt nöjd. My machine runs on lööööööv.