Efter att jag har beklagat mig så är folk så snälla. Stackars Mikael hade köpt en bukett Hemköps-tulpaner på samma dag som jag fick den där överdådiga buketten av min syster, som var maffigare än både hennes och min brudbukett! Men jag fick också en länk av goa Lisen till The Lake Scene. Ni som vet, vet. Ni andra måste ha varit i Nordkorea de senaste 35 åren. Den här länken ska förhoppningsvis funka.
Måste berätta en rolig sak. Mikael är ju inte jätteförtjust i kostymdramer i allmänhet, men känner till Mr Darcy och Hugh Grant. Och så känner han igen Kiera Knightley i den andra P&P men han brukar säga att det är den filmen när hon badar i en fontän. Jag har på väldigt lång tid inte fattat vad han menar. Darcy och Hugh Grants rollfigurer i Bridget Jones brottas ju i en fontän, och i den andra P&P är ju som sagt den berömda badscenen med Darcy, men han blandar väl inte ihop Colin Firth med Kiera Knightley och en sjö och en fontän. Men så kom en ytterligare pusselbit och det var att det var Kiera som badade i fontänen och kanske ganska förföriskt. Okej, då är det inte Jane Austen över huvud taget. Och då kom jag på att det nog handlar om Atonement. Jag har inte sett den själv, men har för mig att Kiera är a little racy i den filmen. Så fick vi lösningen på den gåtan som har pågått länge!
And your parents are in good health? Det är en sån komplimang! Att han värderar hennes åsikt så mycket att han bemödar sig om att bli en bättre människa.
Det spås att det kan bli 9° på fredag.
En midsommar för inte länge sen var det 12°.
Same same, but different!
Imorse vaknade jag vid sextiden och tog honungsvatten. Var så glad för min nya hostmedicin. Som jag tog.
Och efter ett kort tag fick jag ont i magen, riktigt riktigt riktigt ont. Läste på fass, där det stod om gallgångskramp. Det varnade gallkirurgen mig för, sa att jag aldrig får äta morfin igen. Och jag har ätit kodein massor av gånger och klarat det, så istället för att tro att kodein är så annorlunda mot morfin att det inte räknas, så trodde jag att det gick bra för mig. Jag tog ju hostmedicin 3 ggr igår och det gick bra. Kanske var det att jag tog det på tom mage eller bara att nu rann bägaren över.
Men det betyder två saker. 1) Jag har ingen hostmedicin igen. 2) Jag kan aldrig ta morfin. Har haft det som utväg för när jag blir sämre. Det är ju redan så att vanliga smärtmediciner inte räcker på långa vägar, men jag hade trott att jag skulle kunna ha en utväg i framtiden. Det är surt.
Så jag låg blickstilla och hade göront i några timmar. Nu vaknade jag av en hostattack och jag tänker baske mig ta en halv stilnoct och en melatonin till. Jag orkar inte vara vaken och dels måste jag ge mig möjlighet att läka. Men vad surt med hostmedicinen! Ska fundera på om jag ska prova igen, fast efter middagen. Men det gjorde så ont så länge att jag knte är särskilt lockad. Mikael kommer hem sent ikväll och jag har glömt om jag har nån frysmat. Annars kanske jag klarar att koka potatis till fiskbullar. Men vad surt med morfinet! Dessutom var det så lite morfin i medicinen att jag inte mådde bra/blev drogad. Hade ju åtminstone kunnat känna av det i ryggen. Skit, skit, skit.
Det här måste vara det bästa jag läst i år. Monnah heter min kloka vän.
Ät vegetariskt. Ät fem dagar i veckan, fasta två. Ät stenålderskost. Ät LCHF. Ät bara närodlat. Ät bara ekologiskt. Drick tillräckligt med vatten. Drick inte för mycket vatten. Eller förresten, det räcker kanske om du aktar dig för PET-flaskevatten. Sov mindre. Sov mer. Sov utan störande blåljus, men sov gärna i ett blått sovrum. Sluta flyga. Sluta fisa. Sluta köp odlade blommor, men kom ihåg att växtgäris är de nya kungligheterna. Akta dig för antibiotika, men var noggrann med hygienen. Var dock inte allt för noggrann med hygienen, för då kan ditt barn få leukemi. Umgås mer, var aktsam om din egentid. Älska mer, men var inte för sårbar. Träna balanserat, träna mer, träna mindre. Spring maraton, sluta jogga, yoga mer och glöm inte att vardagsmotionen är viktigast. Hoppas på ADHD eller några andra bokstäver så du orkar med Paolos tempo eller så ditt barn har rätt till hjälp i skolan. Ha dina barn på förskola så de kan bli uppfostrade av behöriga pedagoger, men kom ihåg att förskolorna är underbemannade och att anknytning är livsviktig. Njut av den ökade livskvalitet det innebär att ha barn och husdjur, men njut inte för mycket. Klimatkrisen är ditt fel. Husdjuren borde vara vegetarianer och fler människor är det värsta som finns för Moder Jord. Bädda din säng det första du gör på morgonen, men vädra för allt i världen täcket först så inte dina kvalster får det för mysigt. Handla inte online, handla lokalt, nej, handla inte alls. Jo, handla second hand, men inte förrän du har rensat ut enligt Marie Kondos alla regler och skänkt allt ditt överflöd till bättre behövande. Var öppen och accepterande gällande allt utom pedofili och kristna människors övertygelser. Minska din skärmtid till förmån för det riktiga livet, men läs mina blogginlägg. Följer du dessa enkla uppmaningar lovar jag att du blir En Bättre Människa. Amen.
Vi har två fantastiska ME-forskare i Uppsala som båda heter Jonas. (Att kalla mängden svenska ME-forskare för en handfull är dessutom att ta i i överkant.) Vi brukar skämtsamt kalla dem Jonasarna. De har fått mitt blod att forska på. De är internationellt kända för sitt arbete. Fick igår reda på att den ene, Jonas Blomberg, professor emeritus, plötsligt har gått bort. Jag kände honom inte så jag låtsas inte att jag sörjer honom så som hans familj och vänner gör, men han var så rakryggad och betydde mer för ME-communityt än bara genom sin forskning. Han stod upp för oss i media bland annat och det är därför jag gråter nu. Vi kommer att sakna hans röst och hans gärning. Hemskt tragiskt.
Ja men då har jag ställt in måndagens dusch för att jag hade haft feber varje dag sen torsdagens läkarbesök. Och dagens fick jag ställa in för att snöskyfflarna förstörde min dag i förrgår. Jag har taggtrådsont i halsen och har hostat så mycket inatt och idag att jag är fullkomligt kaputt. Orkar knappt fräsa när jag behöver snyta mig. Och så har jag migrän och att hosta då är smääääärtsamt. Jag är verkligen bitter. Förhoppningsvis bara imorgon också.
Jag orkade knappt skratta, ens göra en min, när Mikael sa nåt roligt förut, så när han gick och la sig frågade han vad jag ville ha som uppmuntran och fredagsmys imorgon och jag svarade Hostmedicin.
We party hard.
Men det var omtänksamt gjort och jag blev glad. Sån är den man som en läkare misstänkte misshandlade mig. Läkarsamtalet gick dock bra, det var ju inte med den personen. Hon svarade inte riktigt på om jag kan ha blivit beroende av stilnoct (mestadels daglig användning i ca 15 år, utan något uppehåll i alla fall 9 år) och får abstinens nu när jag slutade plötsligt. Hon svarade som sagt inte på det men inatt tog jag alla fem vid tolv och får se hur fort jag somnar. Ska kolla lite olika kombinationer. Har varit gråtfärdigt trött sen kl 21.30, men om jag går och lägger mig då vaknar jag efter 4h och behöver mer medicin, om jag tar den vid midnatt sover jag oftast hela natten. Förutom inatt när jag hostade så jag vaknade. Men jag räknar inte med den här veckan som normal. Fokuserar på att vila ikapp mig och inte göra nåt hemma vilket är nästan omöjligt. Ska bara stoppa in ett glas i diskmaskinen, och ett till. Vi fick underbart dillkött av mamma och pappa idag och dessutom soppa till imorgon. Det underlättar ju väldeliga! Mikael hostar också, fast 1/10 så mycket som jag och som han har gjort i två veckor nu tror jag, men han tror att jag har blivit sjuk, men jag är 99% säker på att jag inte är sjuk i nåt annat än en ME-krasch. Känner mig inte nog sjuk. Har inte varit sjuk på minst 10 år, kanske 15. Samt det är för konstigt sammanträffande att bli sjuk när jag precis föst snö och gått 3gg min ork och åkt som en vante på ojämnt snöiga vägar utan armstöd. Nej, detta är ingen sjukdom, bara ME. Mikael har aldrig sett mig sjuk, jag minns hur det var. 3v på en vanlig förkylning. Mådde fruktansvärt, fast jag var friskare då. Så nej, detta är bara ME. Och "bara ME" är ju ett jättekul skämt.
Igår när jag inte orkade hosta längre bad jag Gud om hjälp att få slippa en stund och det fick jag. Inte en jättelång stund, men han lyssnade i alla fall. Idag kände jag likadant, eller var egentligen ännu mer desperat, så jag stod i badrummet och bad. Men hostade fortfarande och så mycket när jag lagt mig att jag fick gå upp och trodde jag skulle spy. Då stod jag vid vasken och kroppen bara skrek efter vila och jag grät och bad på samma gång. Hostan är inte borta men den har minskat med ca 80% sen en timme så det är jag nöjd med för tillfället. Vet inte om de har receptfria hostmediciner på Apoteket som faktiskt funkar, men vi får se. Annars vet jag ju att det går över nån gång.
Förresten var det jobbigt igår. Förutom att professor Jonas gick bort så stod det i julklappsboken jag läser om Dignitas som tar 40 000:- för dödshjälp. Det kom lite för nära, det är fortfarande så ledsamt med Anne och jag är också så labil nu att en sån här extra börda som snögubbarna orsakade tär på mig som metall mot smör. Jag blir helt hudlös och kan inte försvara mig emotionellt mot nånting. Så jag bryter ihop för allt, Jonas död var bara ett exempel, det värsta var att Belle fyllde 6 år och jag orkade ingenting. Hade inte orkat påminna Mikael om att skaffa present eller ens ett kort. Han var hemifrån 7-21.30. Han är mycket smart och älskar sina barn och barnbarn men han är lite bakom flötet när det gäller personlig planering och tider. Jag gråter fortfarande nästan varje dag, orkar på håret med mig själv och försöker vara glad så Mikael inte får det så jobbigt, men jag orkar inte det jag måste, det jag borde eller det jag vill. Barnen är underbara och har nog sett mig så pass mycket att de förstår att det inte är viljan det hänger på. Men jag har ju dåligt samvete och komplex för att jag måste vara den sämsta plastmormorn i hela världen. Orkar inte ens be om ursäkt för att jag är så usel. Lina kanske fattar, om jag har tur, men inte barnen. Ibland när jag drömmer om olika saker jag skulle vilja göra så drömmer jag om att ta med oss Neo och Belle på semester. Vara på vattenland och sånt, Mikael kan lära Neo att snorkla, jag kan lära Belle att räkna till 20 på italienska eller spanska, eller vart vi nu skulle åka. Vi skulle beställa glass, smörja in små barnarmar med solskyddscreme och rå om dem. Det drömmer jag om. Men det får vänta. Jag måste fortsätta vara en dålig plastmormor och lika dålig till barnen. När de har det jobbigt, eller bra för den delen, orkar jag inte ringa och prata. Jag hör ju hur det låter. Så trött kan väl ingen vara. Men jo. För trött för att fräsa snoret ur näsan. Jag avskyr den här sjukdomen så mycket, men jag måste vara starkare än den, inte bli en bitter kärring fast det är det enklaste alternativet.
Är tvungen att åka till apoteket just idag, min man håller kurs och kommer hem sent, så jag ska ta min permobil. Den står på baksidan av mitt hus (vilket vi gick med på för att brf bara godkände den placeringen och det var många år sen när jag var lite mindre sjuk. Nu hade jag behövt ha den på framsidan av huset, men vi har inte råd eller lust att betala för en kranförare som flyttar garaget, men det är en annan historia), vilket är en långpromenad för mig, men jag har inget val. Medicinen jag ska hämta ut behöver jag ta i två dagar inför telefontiden med min läkare på torsdag. Det är en specialistläkare som jag har stått i kö hos sen i december och hon har inte lediga tider förrän i april. Så det är absolut nödvändigt att jag får hämtat medicinen just idag. Mikael har varit på apoteket två gånger redan men vi har behövt byta recept och nå läkaren om det, så tredje gången gillt idag. Det är bakgrunden till att jag ger mig iväg ut just idag.
Men sen ser jag att snöfirman har skottat upp snön mot mitt garage och det ligger nu en kubikmeter med blötsnö framför. Hur dum får man vara? Jag använder inte permobilen varje dag, jag är för sjuk för det och den står för långt bort för att jag ska kunna gå dit utan att planera det i dagar i förväg. Jag stod och grät när jag försökte fösa bort snön med en borste men det var helt omöjligt, det hade krävts en frisk och stark person för det arbetet. Som väl var kom min granne hem just då och jag fick låna hennes elmoped. Jag kan bara gå några meter och nu fick jag gå tillbaka en gång för att hämta borsten, sen tillbaka igen till grannens elmoped och sen mellan husen när jag kom hem. Jag kan bara precis gå från min egen dörr till parkeringsplatsen rakt utanför. Så att få gå tre gånger så mycket som jag klarar är en katastrof. Jag hade räknat ut exakt vad jag skulle klara idag och då ingick inte detta orimliga merarbete. Jag är nu sängliggande med feber. Kommer snöfirman hem och lagar mat till mig som jag nu inte kan själv? Jag har inte ätit nånting idag, hade tänkt steka mig några pannkakor när jag hade vilat från apoteksutflykten, men nu kommer jag inte att kunna det. Hoppas jag inte ramlar om jag måste gå på toaletten när ingen är hemma. Är så vansinnigt arg och förtvivlad. Jag kommer att bli försämrad under ca en vecka av detta. Ska ansvarig snöskottare ge mig en vecka i reda pengar? Vad får jag för feber och annat lidande? Och för att behöva skriva ett klagobrev till HSB? Det har krävt ca en timmes hjärnkapacitet. Har man bara en halvtimme om dagen så förstår man. Men jag slår vad om att snöfirman inte fattar vad de egentligen har gjort. Så ledsen!!!
En fin vän sa idag Jag saknar dig. Det var det finaste jag hört på länge.
En annan vän vill komma förbi och ge mig en kram.
Jag är rik.
WHEN YOU HAVE SLIPPED OUT OF NORMAL EXISTENCE
From: LIVING IN THE HEART OF LOVE
http://www.holyway.co.uk/love/index.html
Greg Crowhurst
When you cannot move or get out of bed and no part of you is
not screaming with infinite agony, but the doctors are not
interested and tell you to your face that they do not believe you are physically ill, you suddenly reach an almost heart- stopping, gut wrenching moment of unbelievable clarity and awareness; a shocking epiphany.
For you realise that you have slipped out of normal existence
and are living/ operating on a totally different level, way below
normality and incredibly, devastatingly bizarre, the only way you are going to survive and cope is by going within yourself and holding on to your essential self.
It is to know with all your being that no matter how much you
want this unbearable, intolerable nightmare of unimaginable,
indefinable pain to stop, the truth is, that it is real, it is in all
levels of your being.
Every moment of your life is going to be defined by this. You
are going to have to be incredibly strong to endure it,
unimaginably brave to bear it, totally focused on finding
meaning within it, so that it does not totally define who you are
or overwhelm you, despite it has invaded every space in you.
You are going to have to bear the unbearable, cling onto your
deepest values of goodness and caring for yourself and others.
You are going to have to live your beliefs that you are precious
no matter what is going on inside you, removing and
incapacitating you from every aspect of life previously known.
You are going to have to walk your talk as never before,
because only in the depth of your being can you find and hold
on to love that can help you survive such torment, not just for a day or a week or a couple of grave months, but many years,
decades, probably forever.
Because it really is very bad, really serious, really never-ending severe and uncomprehendingly ignored. Your precious precious life, your beautiful body, your sharp, clever, aware mind are all being turned inside out in what can only be described as unimagined, devastating chaos on every level.
Det i fetstil talar verkligen till mig!!!
