Perpetuum mobile

Har nyss skrivit till min vc igen om mina sömnpiller. Jag tar ju bara en på natten, av den sorten det gäller, men ibland somnar jag och vaknar igen och kan inte somna om, och behöver ta ett piller till. Idag vaknade jag t ex av att jag hade astmahosta, jag tror Mikael hade varit i badrummet innan han gick in i sovrummet för att hämta kläder och då räckte nysprayad deodorant för att jag skulle hosta så mycket att jag vaknade. Så då fick jag ta ett piller till. Men eftersom jag redan sovit i sex timmar och eftersom det också gått sex timmar under inverkan av de andra medicinerna, så är det svårare att somna om än att somna. Så idag fick jag gå upp och ta ett piller till efter cirka två timmar. 

Så det här är ju med närmast kirurgisk precision som jag vet vad som funkar och bad jag måste göra för att sova. Har haft väldigt lite ångest de senaste månaderna och det är en stor fördel, men jag borde också ha haft terapisamtal med Monnah, vilket jag bara inte har förmått för att det har varit julklappar hit och dit och var är lådan och nu är migränsprutan slut igen och tusen saker. Jag har egentligen behövt ett samtal, för att känna mig starkare och som att jag vågar prova tuffare saker, men den här gången syns det på antalet piller att jag inte har haft någon terapi. Men jag har gjort mitt bästa även nu. Dessutom finns det inget som är så sömnstoppande och ångestframkallande som att veta att återigen är det en vårdperson som träffat mig en gång och som jag inte vet om hen tror på me eller vet nåt om det, och att det hen då vet troligtvis är fel och 20 år efter. Den vc är inte uppdaterad på sina åsikter om man säger så. Så återigen får jag oroa mig nu, hela kvällen, när jag försökte räkna ut vad jag behöver säga för att de ska tro på mig, vilja hjälpa mig, förstå att det är bråttom, ha lust att skriva ut nåt lite oortodoxt. Jag vet flera andra med ME som får två Stilnoct om dagen sen i många år. Så det går ju. Sitta och göra uträkningar av det ena och det andra. Precis vad man behöver göra nu i postjulkoman, och särskilt nu så att de får morgondagen på sig och inte bara fredag, för det lär inte gå då.

Jag blir alldeles förtvivlad av det här tiggandet. För det första tvingas jag tigga på mina bara knän. Till dem som motarbetar mig på flera andra fronter. För det andra skulle jag kanske inte ens leva den 21 jan om jag inte skulle kunna sova tills dess, efter söndag. Och det må låta dramatiskt men det är min verklighet. 2-3 veckor tar det att bli suicidal. Och hur många månader tar det att läka det !! och att lära kroppen att sova igen och våga tro på sömnen och på min förmåga att styra nånting när det mest basala, basalare än sex och mat, inte är i min hand utan någon som kan tro att me är ju bara att vara lite trött. Jättekäckt att jag triggar upp mig nu. Jag har ju inga ångestlindrande mediciner, det har jag bara monnah till för.

Men jag tror jag vill gråta fram det nu, så kan jag kanske sova sen. Jag har ju suttit och fört bok över vart de senaste pillren har gått och det är helt normalt överallt. Lite sämre än förra motsvarande period, men jag har ju kämpat i höst med att hämta mig och då stryker sömnen också lite på foten.

Har tråkiga nyheter som inte rör mig men berör mig. Det är så synd om människorna. Hjärtat brister!