Inte särskilt roligt men varsågoda

Det finns ju nån skidort där de har skidåkning i TV, eller när jag var barn i alla fall, och som heter Schladming.

Sen finns det Börje Salming.

Sen så säger de inte sladd i Borås utan schladd. Det tyckte ju vi som nyinflyttade göteborgare var ganska festligt.

Så än idag när jag ska stoppa i laddaren kan jag säga för mig själv Börje Schladming. Eller bara Schladming.

Det är verkligen inte särskilt kul.

Men jag blir så nöjd.

Det är oerhört trivsamt att ha folk som man har interna skämt tillsammans med, har jag kommit på.

Som när min syster var här nyligen och vi fick anledning att påminna Mikael om gången när vi hade hört Stina Ekblad läsa julevangeliet i tv med sin fantastiskt vackra röst, men ändock en dialekt som man kan göra lite narr av. Och hon lindade honom och lade honom i en krubba. Och narr av det, det var det nån i familjen som gjorde sen när mamma försökte läsa julevangeliet för familjen. Krubba går inte att skriva som det sägs på finlandssvenska, men ni kan höra det själva i huvudet. Jag kan knappt höra ordet utan att åratal av uppdämt skratt vill komma ut.

En annan rolig sak var när jag var och fick botox i måndags. Det gick ut en kille i skinnställ och skrattade ljudligt före mig så sen under mitt besök sa jag att antingen är han kär i dig eller så sa du nåt väldigt roligt. Och då sa hon att de känner varandra privat och att det hade varit familjär stämning. Men när hon skulle ge honom stick i käkarna så råkade hon säga Bit ihop på ryska till honom, hon är rysk men det är ju inte han. Men han fattade och bet ihop och det blev väldigt roligt. Sen höll vi ju på att dö av skratt när hon skulle spruta mig i käken och sa det där ryska ordet. Till slut var allting roligt och man kom i nån sorts skrattrans. Jag blev helt färdig av att skratta så mycket. Men hellre det.

Det som är riktigt roligt är att jag skrev ner det ryska ordet i min vårddagbok. Så nästa gång jag får botox så ska jag kolla upp det precis innan så jag har det på tungan och sen säga det till henne precis innan hon ska sticka mig i käken.

Om man vågar skämta med en som har en injektionsnål med gift i. Hon snubblade lite på mina fötter, nej, hon snubblade inte, men hon kom åt fötterna och genast såg jag framför mig hur hon ramlade handlöst och stack mig rätt i ögongloben. Så gör de i alla fall i Stephen King-filmer, eller kanske zombiefilmer, jag vet inte. Jag gillar verkligen inte skräckfilmer, jag är för lättskrämd för det. Men en spruta i ögat är ju en fin bild.

Men en sak till bara och den är inte rolig. Men när jag var hos Alina så knackade och öppnade läkaren och lämnade några papper. Vi sa hej och han sa Hej Anja. Alltså han är ju suverän men han har skrivit en artikel om att ME är hittepå. Det gör ju många neurologer så inte jättekonstigt. Men den jag gick hos först där hade fått priser för "Bästa läkare" av patienterna och han var verkligen supertrevlig. Denna läkaren är inte överdrivet jovial, i jämförelse. Men att han sa mitt namn gjorde mig så glad. Kanske har han inte så många patienter som har ME eller som heter Anja, och kanske ännu troligare var om han hade tittat i schemat vem som var där inne innan han gick in, men ändå. Att han visste vad jag hette gjorde mig så sedd. Det behövs så lite faktiskt.