God jul?

 Det här blir nog inte familjens officiella julhälsning i år, men vi får se.

Ett påskmirakel

Alltså, jag vet att det är jul nu och inte påsk men jag har varit med om ett mirakel i uppståndelsens anda. 

Hade haft min dator lutad mot väggen i sovrummet. Sen tror jag att den gled ner. Har ett svagt minne av en dina. Nästa gång jag skulle sätta på dem så hände inget.

Så jag blev lite bekymrad för att det jag hade på datorn har försvunnit plus att jag inte har en dator längre.

Så idag skulle jag bara kolla för säkerhets skull. Och då startade den!

Jag sa Tack massa gånger ut i luften. Vet inte om det är nåt teknikhelgon som har hört mina böner men jag är hur som helst väldigt glad. Ska faktiskt gå upp nu och spara sakerna som är viktiga.

Kanske kan det också så tänkas att jag kan hitta våra bröllopsfoton? Om gudarna är på min sida? De ska finnas på två cd:ar men jag vet inte fler ställen att leta på. Mikael ville titta på dem. 

Men just det, på Lucia så blev vi tillsammans för många år sen. Vi gifte oss 12/9-09 och förlovade oss i oktober ett år innan och blev ihop i december ett år före det, så 13/12-07. What???? Vad tiden går!!! Jag vet ju att jag inte är nygift längre men, WHAT.

Svårt med dosetterna

Nu vid tredje kontakten med vårdcentralen säger de att de inte kan skriva ett sånt intyg som hemtjänsten säger att de behöver. Igår delade Josefin mina dosetter privat mot betalning.

Akka säger att de sa detta till mig förra gången jag frågade. Då hade jag väl knappast frågat en gång till om samma sak. Och jag vet att de inte sa det för då hade jag ju behövt veta vem jag skulle gå till istället.

Nu har man hänvisat mig till Medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunen.

Om hemtjänsten inte får dela dosetter, som kommunen har allokerat tid för att hemtjänsten ska göra, så står jag med rumpan bar. Nån måste ju göra det. Vi får se.

Känner mig så dum

Jag har ju råkat köpa en kavaj på eBay på natten fast jag trodde jag hade slutat med sånt.

Nu visar det sig att den måste i förtullas, det hade jag inte en tanke på men UK är ju inte med i EU längre.

Så jag ska försöka hitta om säljaren redan dragit moms. I så fall gör postnord ingen införtullning och det kostar inget mer.

Jag hittar att avsändaren dragit moms. Jag drar en lättnadens suck. Pun intended.

Och ser att kavajen bara kostade $6 och frakten $21. Det var ju inte så farligt. 

Men vaddå, $? Varför står det i dollar och inte i £ när jag köper från eBay i England?

Jo, säljaren bor i USA.

Och där har de inte samma storlekar som i England.

Så nu kan jag ha köpt en kavaj som var för dyr och som jag inte behövde men som dessutom är två storlekar för stor.

Jag känner mig så dum.

Tur på miljonen

Jag har en återkommande dröm, eller rättare sagt så återkommer platsen. Det är en ofantligt stor lägenhet precis i centrum av Stockholm. Den är i två etager med boendeytan överst. Där finns även ett superstort rum som kan användas som festlokal. På undervåningen finns bland annat en simhall. Jag antar att det här stället representerar nåt.

Idag var mina föräldrar och syskon där. När de nästan skulle åka kom jag på att Marve låg i bilen och kunde de inte ta dit den? Men under tiden körde jag fel med cykeln och kunde inte hitta hem. Jag såg ett torn som jag kommer ihåg att man ser från insidan av lägenheten men när jag kom dit kunde jag inte känns igen mig. Så var helt vilse och orkade inte fortsätta cykla. Kom sen in på ett farligt område och jag ville så gärna sluta cykla men vågade inte. Så fortsätta cykla för att inte bli attackerad, fast jag nästan föll av och grät för jag var så trött och inte orkade leta efter där jag bor för jag behöver VILA.

Insåg också att min familj snart skulle åka hem. Och att Mikael inte hade svarat på mina samtal på tre veckor så jag skulle nog bli helt ensam. Och det var förfärligt.

Igår drömde jag om samma lägenhet. Då var jag i köket och röjde bland gamla papper. Såg en check på en miljon som jag ställde bland de andra papperen. Men tänkte att jag borde ha bättre kontroll på en miljon. Och när jag skulle ta den så var den borta. Letade jättelänge och började på panik. Mikael och jag skulle ju använda den miljonen samt miljonen fick skulle få för den där lägenheten jag alltid drömmer om för att köpa nåt att bo i ihop. Men han hade inte svarat på mina samtal på flera veckor.

Det med miljonen var lättare för jag vaknade på nåt sätt där det inte kändes verkligt. Jag hann liksom tänka att det var tur att det inte var sant, innan jag vaknade. Men idag blev jag väckt mitt i drömmen. Av att jag hörde väckarklockan ringa. Men när jag tog ur ena öronproppen var det helt tyst. Jag hör fortfarande ljudet dock. Och dem drömmen vaknade jag mitt i och känner mig fortfarande rädd för det jag var rädd för i drömmen, och frustrerad för.

Men precis som igår har jag fött en låt med tjejerna i Unitone i huvudet. Can you hold me now, heter den.Den är som ett samtal med Gud om att jag inte mår bra och behöver din tröst. Det är faktiskt Gud sången frågar om han kan krama mig nu. Den ger mig tröst. Förra gången jag hade en mardröm hittade jag en inspelning av den sången från i somras på Gotland.  Finns på Marias tidslinje. Den gav mig sån tröst.

Och jag känner mig sån igen. Behöver stt nån kramar mig nu.

Det där att jag tvingas cykla eller gå och aldrig kommer fram och är så slut att jag vill lägga mig ner på marken, är ju inte så svårt att analysera. Att jag inte hittar, är vilse, är inte heller svårt. Vad lägenheten betyder tror jag är att jag inte har ME när jag flyttar dit. Men det kommer nåt i vägen hela tiden o h jag flyttar aldrig dit. Och nu är det för stt Mikael verkar ha lämnat mig.

Sug på den, Freud.

Det är verkligen obehagligt att drömma jobbigt och man kan inte göra nåt åt det. Egentligen kan man väl, om man börjar drömma nåt otrevligt, bara styra drömmen dit man vill? Det är ju hela min hjärna som styr, inte bara den som är ledsen och ensam och vilse o hbrödd? Ska se om jag kan göra det nästa gång.

Fullständigt vansinnigt att få bara 1,2 miljoner för den dör enorma lägenheten. 10 är troligare. Så det är också lite jobbigt. Om vi bara får en så måste vi ta det annars har Mikael och jag ingenstans att bo. Fast det behöcs kanske inte för han har som sagt inte svarat på mina samtal på tre veckor. Så han är nog borta. Och då kommer jag att vara alldeles ensam i den där frodiga lägenheten. Och för trött för att skymma i den riktiga 9ynpisma poolen. Och Mikael har inga kurser där längre. Så det är bara öde och ledsamt.

Hela hjärnan har kvar känslan av desperation, frustration, rädsla, övergivenhet från drömmen. Fy för stt vakna i en mardröm.msnntror att det är sant så det tar lång tid att bli vettig igen.

Jag ska be Gud om en kram. l was wondering Can you hold me now?

Värre än dikten

Jag har precis sett Uppdrag granskning på SVT och som handlade om donatorbarn. Det var chockerande. Före 1985 hade spermadonatorer rätt att vara anonyma, efter det vägde barnens rätt till sitt genetiska ursprung tyngre. Programmet visade fyra sk donatorbarn.

En kille, Johan, hade blivit till när donatorn hade rätt att vara anonym. Men han hittade sin biologiska far efter tjugo års kamp och via dna-prov. Personen var inte intresserad av att veta om några barn eftersom han lämnat sperma före 1985. Han ifrågasatte om det var lagligt, vilket det ju var eftersom det enda löftet personen fått var att sjukvården inte skulle avslöja hans identitet, och det hade de ju inte heller.

Sen var det tre tjejer vars historier var förkrossande. En tjej, Anna, hade väntat hela livet på att få veta vem som var hennes donator. Men då hade sjukhuset inte några uppgifter om det. Så bara.

En annan tjej, Felicia, hade fått namnet på donatorn av sjukhuset. De träffades. Men han hade jugoslavisk bakgrund och det fanns inget jugoslaviskt i hennes dna. Så när de gjorde dna-test på mannen så var han inte ens släkt med henne! Mannen hade blivit så svårt sjuk, förlamad och förstod att han aldrig skulle få barn eller ens kunna hålla i ett barn, det var därför han donerade sperma. Så det måste ha varit ganska speciellt för honom att få träffa en biologisk dotter. Men så var de inte ens släkt! Hur får sjukhuset göra fel med sånt?

Men tjejerna gav sig inte. De anlitade dna-släktforskare. Och nu kommer det chockerande. Personen som avslutade programmet, Emelie, har fått reda på att hon nog är släkt med en serb. Efternamnet går igen i dna-trädet och det finns till och med personer med det efternamnet i samma stad som hon blev till. Hon ringer mannen. Lång historia kort, han har aldrig donerat sperma. Däremot hade han gjort fertilitetsundersökning på sjukhuset med sin första fru som nu är avliden. Så han sökte för att han inte kunde få barn och då tog sjukhuset felaktigt eller illvilligt hans sperma och skapade ett barn med nån annan än hans fru. Han själv hade aldrig fått några barn. Fast det hade han ju visst.

Som om dikten var det värsta så var det precis samma sak med Felicia som först fått fel namn. Den biologiska donator hon hittade genom dna-analys hade heller aldrig donerat sperma men däremot gjort fertilitetsbehandling på Halmstads sjukhus! Nåt så gruvligt kan man ju inte ens hitta på! En gång är ingen gång (förutom för barnet!), två är sjukt!

Sånt gör de ju avsnitt om på Law & Order. Inte tror man att sånt pågår i trygga och ordningssamma Sverige. Känner mig hemskt upprörd å dessa kvinnors vägnar. Att kvinnokliniker på universitetssjukhus i modern tid är så vansinnigt dåligt skötta är ju katastrof. Visserligen är nåns sperma inte samma sak som att vara pappa, men man tar inte av misstag andra personers sperma. Man blandar inte ihop sperma från donatorer och från såna som utreder barnlöshet. Hanteras kroppsvätskor så chansartat fortfarande? 

Det är ju dessutom så klantigt. Om en kvinna använder en donators sperma så är det ju för att pappan inte har spermier som fungerar. Och då borde man få spermier från en donator vars spermier är problemfria! Inte två gånger från två olika män som utreds för barnlöshet. Så förutom att det var så gränslöst oetiskt var det också så klantigt. 

De nämnde att det finns 900 donatorbarn i Sverige men att bara 60 har vänt sig till vården för att få reda på namnen. Uppdrag granskning har hittat åtta fall där fel namn eller inget namn lämnats ut. Och förutom de tre i reportaget som fått fel/inget namn, så sa sjukhuset i Umeå att det fanns ett liknande fall till. Så två fall där man inte har någon information, ett fall där man gett fel namn och två fall där sperman inte var från donatorer utan från män som försökte få barn med sina fruar men inte lyckades. Och några fall till som inte var med i tv. Är det verkligen den felmarginal som anses acceptabel? 8 av 60? Med folks identitet icke desto mindre, inte ett sköldkörtelprov som blev fel.

Men cheferna i programmet allså. Som vatten på en gås. De hade inget ansvar för saken för ingen här jobbade där då. Ja men då så, då är det ju okej. Hjälp vad jag hade skämts om det var min mamma som satt i tv och var så blasé. "Vi kan bara beklaga." Jo, men man kan beklaga på ett sånt sätt att man tror på er, eller inte.

Jag minns den gången min vårdcentral hade lagt in en annan persons personliga meddelande i min journal, och en annan vårdgivare upptäckte det. Så fruktansvärt det kändes för man visste att man är helt försvarslös gentemot vården. Och en läkare på samma vårdcentral har ljugit i min journal. Ändrat på saker i efterhand för att jag ska se värre ut än vad verkligheten var, inför att en annan läkare ville läsa journalen. Det kändes förfärligt och gör fortfarande. Hur måste det kännas att vården inte håller reda på vem som är ens pappa.

hoppsanshopping

Jag hade ju köpt en kavaj från ebay som jag inte visste om typ.

Igår fick jag ett paket från Lyko. Det var kanske bara tre grejer där som jag verkligen behövde köpa. Men då fick jag ett kit med sminkborstar till ett förmånligt pris. Det var väl tio år sen jag köpte min rlugeblrdte. Och nån ögonskugga som var till minipris. Sen två par ögonfransar med lim och pincett. För jag tror att jag vill ha det på Hannas bröllop och dp måste jag träna mig. Är det nån som vet nåt om lösögonfransar, eller enskilda, som de kan säga till mig? Senaste gången jag hade lösögonfransar var på 1900-talet.

Men det var inte allt. Ett läppstift, en ögonsluggepalett två handkrämer men de ville jag verkligen ha. Och sö fantastiskt reapris på min bodylotion från Biotherm hade de två för en så jag betalade 260:- för två. Bara en flaska var förra julen närmare 200:- och jag köpte den billigt och tjänade 40:- per flaska kanske. Men nu klarade en 130:- och det är det lägsta jag någonsin sett

 Men så faller jag för Du har handlat så mycket så du får handla det här för bars xxxx;- och sp faller jag när det är ett bkrstswt jag velat ha k flera år.

Nu köpte jag ju alla dessa saker för att singles day slutade och jag låg till 05 den morgonen och fattade beslut om vad jag verkligen skulle köpa. Men jag är ju inte klar i huvudet klockan fem med de där sömnmedicinerna! Så det var också en fantastisk mängd onödiga saker. Oh well.

Skönt ialla fall att jag inte har gjort slut på pengarna så att barnbarnen inte får några julklappar.

Sara Graaf satte in den godaste bilden på julklapp, jag skulle vilja kalla det för julens äkta menong. Man kan slå in paketet och skriva vem det passar till. Jag tänkte vi skulle göra det med varje av våra barnbarn och sen visa filmen på julafton. De stora fattar mycket väl men inte de små. Tror det är jätteviktigt att betona goodwill toward all men. Och posten levererar det gratis! Det är att verkligen hjälpa barnen i Ukraina 

Jag var ju inte åpen, nu när jag är i lite mer Lucid tillstånd hade jag kunnat låta bli flera av grejerna i lådan. Men man ska inte skynda sig med att handla för man mister rabatten annars, om det betyder att man köper fler grejer än rabatten var och som man inte hade ansett sig behöva annars.

Så det jag lägger i varukorgen kunskap jag definitivt inte handla. Lovar!!!!!!

Ojdå

Jag har klarat mig rätt bra från nattshopping på sistone, eller ska vi kalla det för sömnmedelshopping. Jag brukar lägga saker i varukorgen men sen inte köpa dem.

Men nu har jag köpt en manchesterkavaj på eBay.co.uk. Marinblå står det, den är dock kungsblå på bilden. Och jag hade inte stoppat den i varukorgen och gått därifrån som jag brukar göra.

Tur det inte var en segelbåt.

Hjälp vad jag inte vill ha en segelbåt.

Varje dag

Den här veckan har jag skickat tre meddelanden till min vårdcentral. Ett om att mina zolpidem är slut. Fick till svar att en kollega hade planerat in det tills i onsdags. Inte för att jag ens sa att jag hade tabletter kvar tills dess! Men inte fick jag receptet då. Dagen efter, dock.

Sen två påminnelser. Dels har jag bett om läkarintyg som ska heta egenvårdsintyg och är för att hemtjänsten ska få dela dlsyetter. Förut hette det delegeringsintyg och var från sköterska till hemtjänsten. Nu är det läkare till biståndshandläggare. När jag påminner om att jag inte har fått intyget än säger de att det är sköterskan som ska skriva ett delegeringsintyg. Ignorerar att jag redan sagt att det är gamla regler. Säger att jag borde ha apodos. Avslutar ärendet.

Det tredje, långtidsmätning av ekg och blodtryck. Fick tid två dagar efter varandra kl 10 inne i stan. Jag skrev anteckningar från läkarbesöket när detta bestämdes som att sköterskor från vc skulle komma hit med apparaterna. Så sa till läkaren att det absolut inte fungerar så. Då har hon kontaktat Globen Heart och jag ska hämta bägge utrustningarna, personligen såklart, på fm, och lämna dem nästa dag. Hur är det inte två dagars färd till Globen? Hur är det inte att störa min sömn att åka dit kl 10 ena dagen och andra enligt överenskommelse kl 13? Jag har förklarat för läkaren att om jag går upp och dessutom åker hemifrån kl 10 så kommer det att vara en sån enorm överansträngning för mig att adrenalinet kommer stt flöda och hur intressant är det att se mina värden då. Förutom att om jag gör så så kommer jag att få sömnen förstörd för månader framöver. Jag vägrar!

Jag tänker inte, inte för några pengar i världen, ha ett vårdbesök kl 10. Jag tänker inte ha ett vårdbesök inne i stan förrän efter jul.

Och nu måste jag själv fixa detta med hjärtspecialisten. De har aldrig telefontider kvar så det får göras via 1177. Vilket är bra för jag vill inte använda telefon om jag kan höra något skriftligt. Men alltså, det här är vad jag tillbringar tiden med när jag vaknar. Rättar till felaktigheter. Jag blir så arg, att lösa saker en gång förstår jag är nödvändigt. Men när det krävs flera kontakter för varje sak för att folk inte lyssnar, bryr sig eller fattar, det är irriterande. För det är ren stöld av den lilla energi jag har. 

Sen har jag fortfarande inte fått omvandlat, tillbakavandat, mina tider från Bragée som var videobesök först på fm, sen precis när hemtjänsten är här, och sen blev fysiska besök. Jag sa att de redan varit videobesök och att det bara är tiden som behöver bytas. Men hon får inte boka videobesök för folk som bor i Stockholm. Att jag har ALLA mina besök hos Bragée sen månader tillbaka via video räcker tydligen inte. Jsg vet inte vem hon ska ha möte med för att tro på det jag säger inklusive att jag har screendumpar på kallelsen när den var videobesök från första början, men på förmiddagen SOM JAG HAR BLIVIT LOVAD ATT INTE HA LÄNGRE.

Skitvård.

Nu måste jag röja med hjärtstället. Visst, det orkar jag ju. Försökte klä på mig en dag tidigare i veckan men orkade inte. Så jag har ju plenty med energi att bara tjafsa.

Huvudet på spiken

Följer ett sånt bra norskt konto på Instagram som heter angst.humor (angst är alltså ångest, inte rädsla som på tyska. Eller, det kanske är rädsla på norska också, det vet jag inte).

Idag skrev hon att tankar bara är tankar. Och så slutklämmen att tankarna tar minsta motståndets väg. Så klokt sagt! Jag har aldrig sett på det så, men det stämmer ju verkligen.

När det gäller ångest så brukar jag kämpa emot den. Vägra acceptera att den vill finnas. För det är inte trevligt att ha ångest. Och egentligen lägger jag ju massa energi på att bekämpa den. Och när jag slutar kämpa finns precis lika mycket av den kvar.

Om man istället vågar acceptera den, bara låta den finnas där, så minskar den! Kanske för att om det är enklare så tar tankarna den vägen.

Jättebra att använda just det uttrycket. Det satte sig i mitt huvud, hoppas jag.

Yrkesskicklighet

Personen som duschade mig idag (Sultan) tvättade håret så bra. Fingrarna kändes precis som... En frisör! Och när jag sa det så sa hon att hon hade arbetat som det! Jag kände väl det! Så hårtvätten gick jättebra idag.

Den som duschade mig förra gången (Eleonora) var också ett annat yrke, nämligen sjuksköterska. Det märkte jag också, på handlaget. Hon tog på mig som vårdande människor gör.

Så festligt att man märker folks yrke i sättet de duschar en.

Josefin som jag har haft det senaste året kan man kanske också säga att man märker hennes yrke. Hon är IT-tekniker. Hon är van att tänka. Det märks också. Hon har tänkt ut saker som jag inte ens visste själv men som hon har rätt i. T ex att man inte ska vara snål med body lotion för då rufsar man omkring kroppen mer än om man är generös.

Så folk är bra på olika vis. Minns när min allra första hemtjänstperson Christina började duscha mig. Hon klippte tånaglarna på mig också men hade fött upp hundar så hon var van att klippa andras naglar.

Tycker det där med yrkesskicklighet är fascinerande.

Inte särskilt roligt men varsågoda

Det finns ju nån skidort där de har skidåkning i TV, eller när jag var barn i alla fall, och som heter Schladming.

Sen finns det Börje Salming.

Sen så säger de inte sladd i Borås utan schladd. Det tyckte ju vi som nyinflyttade göteborgare var ganska festligt.

Så än idag när jag ska stoppa i laddaren kan jag säga för mig själv Börje Schladming. Eller bara Schladming.

Det är verkligen inte särskilt kul.

Men jag blir så nöjd.

Det är oerhört trivsamt att ha folk som man har interna skämt tillsammans med, har jag kommit på.

Som när min syster var här nyligen och vi fick anledning att påminna Mikael om gången när vi hade hört Stina Ekblad läsa julevangeliet i tv med sin fantastiskt vackra röst, men ändock en dialekt som man kan göra lite narr av. Och hon lindade honom och lade honom i en krubba. Och narr av det, det var det nån i familjen som gjorde sen när mamma försökte läsa julevangeliet för familjen. Krubba går inte att skriva som det sägs på finlandssvenska, men ni kan höra det själva i huvudet. Jag kan knappt höra ordet utan att åratal av uppdämt skratt vill komma ut.

En annan rolig sak var när jag var och fick botox i måndags. Det gick ut en kille i skinnställ och skrattade ljudligt före mig så sen under mitt besök sa jag att antingen är han kär i dig eller så sa du nåt väldigt roligt. Och då sa hon att de känner varandra privat och att det hade varit familjär stämning. Men när hon skulle ge honom stick i käkarna så råkade hon säga Bit ihop på ryska till honom, hon är rysk men det är ju inte han. Men han fattade och bet ihop och det blev väldigt roligt. Sen höll vi ju på att dö av skratt när hon skulle spruta mig i käken och sa det där ryska ordet. Till slut var allting roligt och man kom i nån sorts skrattrans. Jag blev helt färdig av att skratta så mycket. Men hellre det.

Det som är riktigt roligt är att jag skrev ner det ryska ordet i min vårddagbok. Så nästa gång jag får botox så ska jag kolla upp det precis innan så jag har det på tungan och sen säga det till henne precis innan hon ska sticka mig i käken.

Om man vågar skämta med en som har en injektionsnål med gift i. Hon snubblade lite på mina fötter, nej, hon snubblade inte, men hon kom åt fötterna och genast såg jag framför mig hur hon ramlade handlöst och stack mig rätt i ögongloben. Så gör de i alla fall i Stephen King-filmer, eller kanske zombiefilmer, jag vet inte. Jag gillar verkligen inte skräckfilmer, jag är för lättskrämd för det. Men en spruta i ögat är ju en fin bild.

Men en sak till bara och den är inte rolig. Men när jag var hos Alina så knackade och öppnade läkaren och lämnade några papper. Vi sa hej och han sa Hej Anja. Alltså han är ju suverän men han har skrivit en artikel om att ME är hittepå. Det gör ju många neurologer så inte jättekonstigt. Men den jag gick hos först där hade fått priser för "Bästa läkare" av patienterna och han var verkligen supertrevlig. Denna läkaren är inte överdrivet jovial, i jämförelse. Men att han sa mitt namn gjorde mig så glad. Kanske har han inte så många patienter som har ME eller som heter Anja, och kanske ännu troligare var om han hade tittat i schemat vem som var där inne innan han gick in, men ändå. Att han visste vad jag hette gjorde mig så sedd. Det behövs så lite faktiskt.

Är det inte det ena

Bragée skickade ju två kallelser till videobesök med AT. På förmiddagen. Då fick jag förklara och fick nya tider på eftermiddagen. Men bägge tiderna råkade vara på precis de två tider som hemtjänsten kommer varannan vecka, så jag bad om ytterligare nya tider. Då får jag två besökstider inne i stan. Förklarar att det ska vara videobesök. Då säger människan att hon inte får boka videobesök för folk som bor i Stockholm. Men det är ju de själva som har bokat in mig på videobesök från början, men de har bokat fel tid och det ska bara ändras.

Som om inte det räckte skrev jag äntligen till min biståndshandläggare. De har haft sen 22 aug på sig att ge mig extra tid för lakansbyte. De ringer Noga och saker verkar inte stämma. De ifrågasätter varför jag inte använder tiden så som kommunen har noterat den. Men dosetten gör man inte en kvart i veckan utan jag slår ihop kvartarna och gör det en gång i månaden. Samma med duscharna, jag kan inte duscha tre gånger i veckan för att jag är för sjuk för det. Och samma med städ, det klarar jag inte av att ha varje vecka en halvtimme, dels klä på mig vare sig jag orkar eller inte samt att gå upp kl 14 oavsett om jag behöver sova då.

Men så får jag till slut iväg meddelandet till min biståndshandläggare.

Hon är "frånvarande tillsvidare". Säger att man ska ringa nån annan.

Jag vägrar ringa men sms:sr och ber om mailadress.

Men alltså, jag har hållit på med det här sen jag vaknade. Har inte kollat mail än, bara gjort ärenden.

Tror jag är så arg för att inte bara tar dessa ärenden min energi, så att jag får avstå saker jag vill och behöver göra. Men det jag är riktigt irriterad på är när man tvingas använda tid och energi för onödiga saker som påminnelser, rättelser, förklaringar. Om folk bara kunde göra rätt första gången!!!

Men eftersom jag ska tänka mer positivt och med tacksamhet så vill jag berätta om hur bra jag har det. Igår åt jag ostbågar efter middagen när jag såg på Filip och Fredrik medan Mikael var och hjälpte några tempelmissionärer med en powerpointpresentation. Jag var tvungen att höja volymen för det krasade så i huvudet när jag åt ostbågarna. Om det är ens största problem!

Vilket lyxliv! Inget jobb, inga barn. Ligga i soffan och se på tv (man behöver inte ens gå fram till teven för att byta kanal, som jag minns från min barndom). Ostbåger mitt i veckan. Okynneständer för att det ska se mysigt ut hemma. Elräkning på bara lite över 3 000:- så vi hamnar inte på bar backe av det.

Och fast jag är superirriterad på folk som inte gör rätt så att det tar tid och kraft så har jag det så väldigt bra.

Tänk om jag hade behövt jobba i en gruva.