Blir sned

Pinterest tyckte jag skulle se massa bilder på shabby chic matrum och det gick rätt fort att ta bort det meddelandet.

Men den här bilden förtjänar ju ett inlägg.

Är det nån som inte blir GALEN på mattan?

Purjolökssoppa

Jag lagade soppa idag. Stensoppa! Eller potatis- och purjolökssoppa. Förra gången jag gjorde det orkade jag inte skala potatisarna och det blev lite konstigt. Så idag slet jag med potatisskalningen. Morötterna verkade så små och färska att jag struntade i att skala dem. Och vi hade två gamla purjolökar som sett bättre dagar. Så jag var så nöjd att jag tog vara på nåt gammalt i kylen och skapade äkta mat av det.

Men som sagt så blev det stensoppa, eller soppa med sand. Först blev det ingenting för plattan blev inte varm. Trodde det hade gått en propp men det lyste i fläkten. Sen såg jag att det stod typ noll på ett vred på spisen som jag aldrig brukar röra och men visst kunde man stänga av hela spisen med den knappen. Jag har bara bott här i 13 år eller nåt men visste inte om det. Och eftersom jag sedan fokuserade på att skala potatisarna så kom jag inte ihåg hur man beter sig med purjolökar. Jag rev av de yttersta torra bladen och synade purjolöken. Den ena. Och den hade ingen jord på sig. Som jag såg. Den andra som var lite använd kom jag nog ärligt talat inte ihåg att titta på. Men jag kände ju ingen jord när jag skar den, så jag trodde jag var oskyldig. Men Mikael var så artig. Han kommenterade den grusiga konsistensen och först då insåg jag att det bara varit okulär besiktning i bästa fall. Men sen sa han att det var jättegott och att han älskar soppa. Sen saltade han men det bryr jag mig inte om längre. Jag hade nämligen varit en sekund från att bara hälla upp soppan när jag kom på att man ju ska smaka av också. Så det gjorde jag. Utan att registrera om det var lagom kryddat. Jag smakade bokstavligen bara. Och soppan smakade ärligt talat mer peppar än salt. Jag kryddar alltid väldigt mycket mer än jag tror att det behövs men sen smakar det aldrig som om jag ens haft nog.

Men om jag ska jämföra soppa med skal eller soppa med jord så var smaken idag bättre. Men skalen hade också rätt jordig smak. Men det är löjligt hur lite osynlig jord kan knastra så i munnen.

Fortfarande

Ifall det händelsevis var nån som tror att med alla bevis vi har på att ME är en fysisk sjukdom så kan läkare inte vara så okunniga att de inte tror på ME? Jo, det kan de. 17 juli 2022. ME har under rubriken i ICD-10 (g93.3) även titeln "trötthetssyndrom efter virussjukdom". Precis samma som långcovid, bara olika virus. 

The fight must go on.

En bal på slottet!

Min un-der-ba-ra syster har tagit mig ut på galej ikväll! Vi var i Kungens kurva och såg Downton Abbey-filmen! Inte nog med det, vi satt i vip-lokal med fällbara fåtöljer med fotstöd. 

Tar man bara med sig egna öronproppar (jäpp, så gammal är jag. Eller ljudkänslig) så går det finfint för en ME-sjuk! Nåja, jag har inte somnat än, fast jag la mig för fem och en halv timme sen. Jag ska försöka igen nu om tre minuter. Heter det damage control, det man gör för att minska negativa följder? Men skit i det! Det var en alldeles fantastisk kväll. Ibland är det värt att betala lite dyrare än annars.

Filmen var fantastisk, inte alls som de två recensioner jag läst som typ sågade den. Den var visserligen lite tillrättalagd, vissa saker var inte i tiden och allt gick för lätt. Den flöt på som ett antal staplade self contained femminutersuniversum. Men det var också fantastiska kläder, stunning naturbilder, och framförallt alla de älskade karaktärerna. En hel del skratt. Mysig stämning. Visserligen är det lite tunt att Mary återigen räddar alla, men det har vi ju kommit att förvänta oss vid det här laget. Vissa karaktärer har utvecklats och Mary är inte fullt lika ful mot sin syster (och vice versa) och Thomas Barrow inte en elak, intrigerande typ. De man hoppas ska få nån får det. I princip alla är hitched i varierande grad, men det är väl fint så. Kärlek är vad vi alla söker antar jag, vare sig vi är herrskap eller tjänstefolk.

Jag skulle inte säga att boken som detta bygger på är stor litteratur. Det är som en tjejigare version av Dan Brown. Men jag erkänner att jag inte alltid måste vara high brow. Och jag älskar Downton Abbey!

Förresten var det nog 50/50 killar och tjejer där. Bredvid oss satt ett sällskap med tre killar. Undrar vad de gjorde där faktiskt.

Men vilken makalös kväll! Lillan är snäll. Känner mig så firad.

Sån nörd!

Jag ska antagligen köpa ett par svarta kostymbyxor på Tradera. Och en eller två saker till. Men för att vara säker på att det inte är nåt mer jag "behöver" så kollade jag igenom skor i min storlek och kläder i min storlek. Förutom sportskor, det är cultural appropriation. Hittade ett par saker till. Men ska låta det gå tid mellan vill ha och ska ha.

Däremot behövs ingen betänketid för att komma fram till att den här titeln för ynka 10:- absolut vill hem till mig!

Tyvärr orkar jag inte läsa böcker längre (har försökt mig på noveller nu senast men jag orkade 1 1/2 på en månad, och en halv är ju bara bortslösad energi för nu måste jag ändå läsa om den) så denna skulle bara bli bläddrad i. Så jag kommer inte att köpa den. Men åååååå! Tanken på att vara frisk och läsa nåt på Stockholms universitet som jag inte redan har examen i är så lockande att jag tyvärr måste använda klichén berusande om känslan. Jag skulle vilja ha minst en termin i fonetik, en master i litteraturvetenskap och såklart så mycket praktisk skrivning som det går.

Men de här skorna är väl bedåååårande!

P.S. Vill ni göra er vänner med storfotade kvinnor, kalla inte ert skomärke för king size skor. Tur att man inte ser det när den sitter på.

Lite borta

Har sovit "delad tur" ett par gånger de senaste dagarna så min grunshjärna är värre än vanligt. Och igår pratade jag med sömnpsykologen och det blev jag för trött i huvudet av. Men hade bestämt mig för att jag måste ta de där proverna som har varit på tapeten i två månader. Om jag väntar tills jag orkar kommer jag aldrig att orka. Så fast hemtjänsten hade varit här idag (en ny tjej) så tog jag kometen till vc. Jag borde ha tolkat ledtrådarna bättre, eftersom jag stod och väntade på en dörr som jag inte hade tryckt på öppnaren för. Det borde ha blivit en stor neonfärgad varningslampa med blinkande ljus. Men ens liv är inte en tv-bild.

Men eftersom det var sommarväder så ville jag "bara" köpa en glass. Vilket jag gjorde, och det var en Magnum-nåt med kola och den var för söt. Men ändå. Jag köpte också några bitar lösgodis och en drickaflaska till när jag ska på bio på torsdag.

Mikael säger att det har pratats i radio och på tv om att man inte får ha med sig eget godis till bion längre. Och godis behöver jag kanske egentligen inte, även om det hör till att mumsa på något under filmen. Men dricka kan de väl inte hindra en från att ta med? För att man behöver ta medicin mitt i filmen? De är ju inte flygplatssäkerhet. Men ska dubbelkolla. Det är faktiskt sant att jag måste ta medicin när filmen har börjat, jag säger inte bara det.

Ska gå på Downton Abbey med Ellen! Är så excited att jag smäller av! (Jag vägrar säga taggad. Det finns inte i min ordbok!)

Men så idag då, så var jag inte så smart. Och inte blev det bättre när jag kom hem. Jag satt ute i Baden-Baden men var för lat för att fälla bak den (den är lite gammal och funkar so-so) så det var för jobbigt att sitta upp. Så jag gick in och la mig på soffan. Fel nummer "har tappat räkningen", skulle lagt mig i sängen för annars tror jag att jag kan vara uppe. Sängen ligger man kvar i, soffan går man i och ur på toa och hämtar mat och dricka. Så i soffan började jag tänka som att jag redan hade tråkvilat i sängen efter dagens många aktiviteter.

Så jo, jag fick världens snedtändning när jag chattade med Sara. Plötsligt kom jag på att vi har en karrébit som jag borde gå upp och bryna. Så jag pausade chatten och brynte steken. Och stoppade in den i ugnen. Och sen slog det helt slint för jag fortsatte laga resten av middagen också. Inte nog med att vi inte alls måste äta karrén idag, så gör jag resten av middagen också, "när jag ändå var uppe" (vilket är det absolut dummaste en ME-sjuk kan säga, efter "jag ska bara"), när jag redan har gjort en sak igår och två idag???? Just därför, i och för sig. Om jag inte har gjort nåt på en vecka kan jag tänka betydligt bättre än idag.

Men det blev god mat i alla fall, helstekt fläskkarré med rostade potatisar, bea och sallad. Det är så sällan nån av oss lagar riktig mat så det var helt märkvärdigt.

Och ja, det borde det också för sen fick jag minnesluckor eller munnesbortfall. Visste att hemtjänsten var här men hade tappat bort hela timmen. Jag tror inte jag somnade men om man gör för mycket efteråt så kommer man inte ihåg det första, antar jag. Kom inte heller ihåg vad jag betalade. Om de säger 780:- för nåt som kostar femti spänn så vet jag inte om jag ens reagerar. Jag är bara glad om jag lyckas sätta kortet mot rätt ände på rätt apparat.

Och vilken tur då att jag var så disciplinerad med att lägga mig i tid. För att väga upp för all extraaltivitwt. Hm.

Apropå H&M. De varnar för att jag kommer att mista minabpoäng om jag inte skaffar sig och så många före slutet av juli. Fat chance.

Apropå kläder så så jag lite på Uppdrag granskning om ligor från Östeuropa som stjäl kläder ur såna där erikshjälpenkontainrar och säljer i t ex Lettland. Hemskt. Har några grejer jag inte vill ha och jag är så sugen på att faktiskt sälja dem vidare. I vanliga fall brukar M lägga mina avlagda grejer på ett ställe på återvinningscentralen i Jordbro. Där finns det ett ställe för kläder där det går till en second hand-affär i handen som drivs av funktionshindrade. Det stödjer man gärna, men om allt är påhitt kanske jag ska sälja grejerna själv och inte tro att jag är så rik att jag har råd att ge bort felköp.

Förresten så är jag helt omöjlig nu. Mikael frågade vad jag önskar mig i födelsedagspresent och jag börjar prata om att jag trodde min eltandborste började ge upp men det var nog falskt alarm och jag vill inte få en ny om den gamla fungerar (för så kul är det inte att få en tandborste i födelsedagspresent) men han frågade om det fanns nåt som jag inte INTE önskade mig? Nä, suckade jag, det gör nog inte det. Jag vill bara gå ut och äta om jag orkar det. (Men jag tror inte vi har varit ute på julklappsmiddagen än.)

Men då är det bara blommor och barnbesök som jag önskar mig. Har jag blivit så gammal? Ja. Presenter känns ansträngande och meningslöst. Man köper ju det man vill ha. Ge mig bara en blomstercheck eller en bukett och några barnkinder att pussa på så är jag mer än nöjd.

Vi får väl se om jag hämtar mig i natt. Känns svårt att lyckas bli ännu dummare än idag. Men man vet aldrig. God jul!

Slit och släng

Jag kommer ihåg hur jag hade rensat bland mina handväskor nån gång på 90-talet och mormor nästan blev arg på mig för att jag skulle slänga några fullt användbara handväskor. Hon ville inte att jag skulle skänka bort dem utan ha kvar dem tills nästa gång de blev moderna. Att det var billiga skitväskor spelade ingen roll. Man slänger inte nåt som går att använda.

När jag flyttade från Borås slängde jag en del handväskor också, eller återvann, jag minns inte. En av dem saknar jag väldigt mycket nu. 

Är det en väska för några tusen förstår jag att man inte slänger den. Men om den kostade 79:- på H&M för trettio år sen blir ingen lycklig av att ha den i garderoben. Man har skaffat nya och snyggare sen dess.

Men väskor är väskor. Och mormor är uppvuxen på ett helt annat sätt än jag.

Så döm om min förvåning när jag läser en sån där fråga-spalt i nån tidning. Kvinnan är 60+ och berättar om deras goda vänner som har skilt sig:

"Jag tror att en anledning till att hon valde att lämna honom är att han förfallit ganska mycket på senare år. Han har åldrats snabbt och är ganska gubbig och gaggig. Han berättar till exempel samma historia om och om igen. Sådana saker har nog medverkat till att hon bestämde sig för att gå."

Allvar, en 60+ börjar bli gammal, berättar samma historia om igen, och då skiljer man sig?

Har alltså ingen rätt att bli älskad för den man är och för det liv man har delat? Vid första tecknet på irriterande gubbighet så är det rätt att bryta upp?

Om gubben kostade 79:- på H&M 1990 så varsågod och byt. Men det är en människa av kött och blod! En som hon har älskat i åratal och delat sitt liv med? Billiga väskor räknar man livslängd i säsonger med, människor räknar man i liv.

Om jag ska göra likadant borde jag ju skilja mig från Mikael. Han förstod inte ett av mina spel på telefonen (han är för gubbig för spel), han har grått skägg och överviktsmage. Och för att inte tala om pacemakern! Den är riktigt gubbig! Han sa också att det var väldigt hög volym när han såg på Top gun 2 på bio härom dagen. Typiskt gubbigt!

Inte bara blir jag upprörd för att en människa anses förbrukad om hon berättar samma historia två gånger. Då är ju jag också förbrukad, och Mikael som jag redan nämnt, och mina föräldrar och alla mina underbara funktionsnedsatta ME-vänner, och varför inte varenda människa som har ett irriterande fel på sig. För det har nämligen alla. 

En make/maka är inte en billig skitväska. Fy vad ledsen och upprörd jag blir. Vad hände med i nöd och lust???

Wow alltså!

Jag har haft två vårdbesök idag. Det ena var med en kurator på Mind. Jag hade fått uppfattningen att det skulle vara en timme men det var 20 minuter. Jag har inget dåligt att säga om personen jag pratade med men inte heller direkt något bra. Jag inser att jag måste vara mer specifik och säga ett begränsat problem som jag vill ha hjälp med. Annars kan jag lika gärna be Mikael svara "mindfulness" på allt jag berättar och vill ha hjälp med. Och så kommer jag att få 10 besök om 20 minuter vardera. Är inte säker på om jag vill använda upp det som landstinget vill ge mig på just henne. Om det är så det fungerar.

Sen hade jag ett halvtimmeslångt videosamtal med en Christina på Learning to Sleep. De erbjuder specifikt sömn-kbt. Jag var lite orolig innan eftersom vissa metoder som ingår i sömn-kbt inte passar ihop med att man har fysiologiska sömnproblem. Det jag var bekymrad för var om personen inte skulle vara lyhörd för ME och förvänta sig att jag skulle göra saker som inte fungerar för mig och få mig att känna mig överdrivet orolig och "vill inte få hjälp" om jag inte ville testa allt.

Men hjälp vilken fantastisk människa jag kom till! Hon ställde så kloka frågor. De var ganska enkla men så specifika att det var lätt för mig att svara, och hon fick en bra bild av både min ME och mina egna sömnproblem ovanpå det.

Hon sa att deras metod nog inte passade mig. För insomni är det sömnrestriktion eller sömnkomprimering som gäller, och det har jag provat och det fungerar inte. Men hon kan erbjuda mig några stödjande samtal där vi kan prata om idéer och förslag, och på vilka sätt jag vill förändra min situation. Jag är så lycklig! Jag började gråta för jag berättade för henne att jag har vårdorsakat PTSD och var bekymrad för hur det skulle gå. Men att jag fått fantastiskt fint bemötande av henne, kunnigt och insiktsfullt. 

Å vad glad och lättad jag är.

Nu när jag tänker efter tror jag inte att jag vill gå till den första personen mer. Om tio besök är vad landstinget ger mig (eller rättare sagt låter mig betala för) så kan jag använda dem bättre. Och det var ingen specifik sak som hon kunde hjälpa mig med. Så det känns inte värdefullt för mig att fortsätta där. Jag har ju redan min favoritterapeut Monnah.

Bragée har ingen psykolog anställd för närvarande. De har en kurator som jag står på väntelista för att få hembesök av. Men psykolog kan man inte få hembesök av så jag vet inte om jag skulle kunna få gå till nån om de hade nån, om det är fysiska besök inne i stan så går det ju inte.

Och vårdcentralens kurator har jag redan varit hos och det ledde ingen vart.

Men så det känns bra med de här alternativen. Jag har sonderat terrängen, sökt hjälp via de vägar jag känner till. Kommit fram till nåt, får bra hjälp. Vill egentligen fortfarande allra helst ha kvar Simon från Sköndal, men mottagningen finns ju inte kvar. Och det är inte nödvändigt att den som hjälper mig med sömn är en specifik ME-specialist, bara de fattar att ME är en avsevärd del i problemet.

Jag har ju två gånger idag blivit ombedd att berätta. Bara det är väldigt värdefullt. Att samla tankarna och säga saker högt är bra. Och jag inser att jag behöver hjälp med två specifika saker: 

1) Sömnångest. Inte KBT för att ändra min sömnhygien eller liknande, utan ångestlindring. Även om bättre rutiner gör att jag sover bättre och ju tryggare jag är med sömnen desto mindre ångest får jag, men det är inte per automatik så att min ångest blir mindre om jag börjar sömnbegränsa mig, tvärtom. Hon frågade om jag kan sova. Och jag kan ju det. Det är en kamp men jag kan sova. Kanske önskar jag mig att ha kontroll, att bli däckad. Men så är det inte med sömn. Det kanske jag måste acceptera. 

2) Självmedkänsla. Acceptans. Egenvärde. Förmåga att kunna välja det rätta i många små dagliga beslut. Jag tycker att jag är värdelös som ligger här och inte bidrar, vilket gör det svårare för mig att utöva pacing. Jag sprätter ofta upp när Mikael kommer hem, fast jag kan ha bestämt mig för att jag inte orkar och ska ligga kvar. Men så går jag upp ändå för att jag väljer "fel". Så att bli så trygg i mitt värde att jag kan tåla att inte göra storverk eller småverk. Och inte se på mig själv som att "jag tål att inte göra storverk", för redan där har jag ju nedvärderat mig. Jag behöver känna mig värdefull för att fatta rätt beslut.

Igår såg jag på nån film med Tom Cruise, just det, Jack Reacher hette den. Vid ett tillfälle pratar han med en tjej som är van vid att nedvärdera sig själv. Jag reagerade på det och tänkte att det ju bara är hon själv som bestämmer om hon vill bete sig som att män bara vill ha en sak av henne. Men det är lätt att se det hos andra, svårt att förändra när det handlar om en själv.

Men bara det att jag arbetar med saken gör att jag känner mig bättre till mods. Att jag lägger energi och ansträngning på mig själv betyder att jag tycker att jag är värd det. Fint så.

Bra deal, hopppppas jag!

Jag köper de flesta av mina kläder på Tradera. Så nu är det ute i det fria. Dels orkar jag inte gå till affärer och prova, har inte orkat det på många år, och på Tradera köper jag mest från märken där jag litar på att storleken stämmer och där jag vet sen länge hur plaggen sitter. XL på Zizzi brukar vara lagom och är 54/56, likaså 3XL på H&M. H&M är generellt mer min kroppsform än t ex Lindex som är den mogna kvinnans mindre midja men vänlig rumpa och lår.

Jag har en s k kortisolfigur, dvs enorm mage som faktiskt är den mest omfångsrika delen på min kropp, jämfört med hur det borde vara, och sen den nedre magen är inte jättestor och låren är nästan som en vanlig persons. Det är lite svårt att klä denna kropp, eftersom jag har samma bystmått som midjemått, 124. Och då bör stussmåttet vara nåt på 139 men det är nog faktiskt bara 121. Min äpplemage är min medicinmage och den är där den är bara.

Det är lite pinsamt att erkänna att jag ibland använder andras avlagda kläder. Men jag tvättar dem emellan såklart och om plagget har kostat 1-200:- istället för 500:- så har man råd att ge det vidare om det inte satt som det skulle. Ibland köper jag ett gäng saker från Ellos eller H&M och tar en vecka eller två på mig att prova. En gång hade jag tio behåar och en annan tio par jeans och det är ju hårt arbete att analysera passform mot pris på så många plagg. Jag har ett post-it-syatem.

Idag hade jag på mig en intensivt och ganska mörk ljusblå luftig top från Zizzi med ett par blommiga korta marinblå byxor som kronprinsessan har haft typ likadana. Dem har jag fått av mamma. Och sen sandaler från Tradera, fast de var oanvända. Jag är ju jättenöjd egentligen, för dels går jag fortfarande upp i vikt och jag har inte samma storlek om två år. Och fast jag inte sliter ut några skor så är det ändå så att de kan gå sönder eller behöva bytas ut. Och en kvinna behöver sina skor. Och så skäms jag inte för att köpa ett par skor med Primark textat på innersulan. (Det motsvarar Ica.) Men när jag väl har dem på foten är de fina och då syns inte tillverkaren och WHO CARES???

Men idag har jag lite ruelse. Har jag gjort rätt? Jag har nämligen köpt en kapitalvara, höll jag på att säga. Det är en vinterjacka! Men den är lång och bra, har kapuschong och är för de kommande typ fem åren. Nu har jag en cerise vinterjacka från Ahkka som dock är mer höst/vår och inte tvärvinter. Saknar också luva. Sen har jag en kometjacka som är en jacka från typ Jula. En mans jacka egentligen, så ärmarna är långa och bra för när jag ska åka komet och hålla fram armarna, men där den är tajt över bysten, midjan och höfterna. Så jag vet inte hur länge den håller. Den suger dock inte till något annat än åka komet, för yttertyget är som baksidan av regntyg, dvs lufttätt. Och man kan inte gå runt i en liten Ica supermarket utan att bli lite vinglig av svetten. Så detta var ett nödvändigt köp, nån gång. Sen har jag en rutig ullkappa men den var för liten redan för många år sen när jag hade den på Annes begravning. Sen har jag visserligen också min fa-vo-rit-jac-ka som är en svart i skinn för vår/höst med ståkrage och inte det vanliga mc-stuket. Men alldeles lagom tuff utan att vara klichéartad. Men den börjar tappa material på insidan av kragen så det fastnar i nacken. Vet inte om det finns skinntejp som man bara kan tejpa över och klippa bort resterna. Det önskar jag i alla fall.

Men nu har jag köpt en ny jacka, dvs aldrig använd. Och från ett bra märke, Zizzi. Och jag är glad. Den hade gärna fått vara vinröd istället men grå är näst bäst. Och den kostade kanske det dubbla och ändå är den här nu. Jag hoppas jag gjort en bra affär för är det nån gång på året som man ska köpa en vinterkappa är det 1 juli.

Grattis igen, mamma!!