Såg ett fantastiskt bra program om förlåtelse på, tror jag, Kunskapskanalen ikväll. Riktigt hemska historier men så vackert beskrivet och utan att förlåtelsen beskrev som nåt för enkelt eller ansvarslöst.
En av huvudpersonerna vars berättelse var om när han var slav under röda khmererna återvände med sina barn och det var en helande upplevelse för honom. Han visste att han hade kunnat mörda en av dem som gjorde honom illa, nån sa vem det var och var hen bodde, men han blev istället för hämnare/mördare istället förlåtande och startade skolor där både khmerer och hans egen folkgrupps barn gick sida vid sida.
Jag ryckte om det där vägskälet han insåg att han befann sig i. De gjorde vad de gjorde, men vem vill jag vara resten av mitt liv? Han ville inte vara mördare och insåg då att förlåtelse inte är en engpngsvsra utanatt äkta förlåtelse leder till en önskan att de/dem man har förlåtit ska ha det bra.
Jag är inte där än. Det finns en kvinna från det förflutna i vår familj som handlade så själviskt och oetiskt att jag inte kan förlåta henne för det. (Hon läser inte svenska men jag skäms inte för att säga det till henne...) Jag har hört allt det där om att förlåtelse inte befriar den skyldige utan en själv. Jag ser för mig hur jag skriver en bok om förlåtelse för att jag med den måste utvecklas med innehållet o h när jag skrivit klart boken ska jag ha klarar av att förlåta henne. Som det är nu önskar jag henne illa. Inte nåt riktigt hemskt som att hennes barn dlgz men nåt lite lagom hemskt. Så att hon får ödmjukast, kanske förödmjukas. Så det är inga goda känslor jag har. Det är dessutom inte mig personligen som personen har gjort ullabutan nån/några jag älskar. Det är svårare att förlåta när det inte handlar om en själv för jag tycker aldrig att hon har förtjänat att jag ska sluta hoppas på att hon får vad hon förtjänar.
Så programmet rörde vid saker som jag begravt djupt på botten i mitt personliga Ishavet.
Vid nåt moment i det inslaget såg man en man stå i vattnet, gunga försiktigt och sen slänga ut nät. Det var en sån vacker syn. Dels var personen graciös och van så själva kroppsrörelsen var meditativ. Och jag såg plötsligt det där fiskandet i en lång rad av händelser. Efter att han har fiskat förra gången går han igenom nätet och lagar trasiga ställen. Sen hade han vikt ihop nätet på ett vad jag inser särskilt sätt så att man skulle optimera slängrörelsen. Sen slängde han i nätet. Han började med att röra kroppen från sida till sida innan han slängde ut det.
Och sen såg man inte mer. Men de kanske får prova flera gånger innan de faktiskt får nåt/tillräckligt. Sen ska fisken rensas och bara det är också ett helt verk i sig. Älskar när de filéar fisk på Masterchef. Den som visar hur de ska göra verkar bara snitta lite hit och dit, sen ser man hur amatörkockarna trasar sönder sina bitar och då är de ändå vana vid olika ingredienser. Så att filéa en fisk är ett hantverksmässigt arbete som kräver fingertoppskänsla. Sen laga fisken, sen diska. Är det ett fattigt land kanske man inte har rinnande vatten. Jag lever numera i ett land där folk har diskmaskin. Till och med Jonte har diskmaskin. Så det kan vara mycket jobb kvar att diska upp efter fiskmåltiden.
Vad som slog mig den här gången och i det här programmet var att det där när personen lagar näten är en odelbar del av processen, på samma sätt som disken efter middagen är en del av fiskeprocessen.
Det påminner mig om att jag kanske håller på att laga mina nät nu. Jag är ju inte så nöjd med hur jag känner inför mig själv i mitt liv, men när jag tänker alternativt så inser jag att mitt liv är en process, inte ett sprinterlopp. Det där vackra i utkastandet är bara en bråkdel av hela jobbet. Så om jag tycker att mitt liv just nu är att jag tragglar i nåt som inte verkar ge något resultat, så kan det vara att jag är på ett annat ställe i fiskeprocessen än just ögonblicket där man fångar fisken. Och hela processen behövs och är lika viktig som fångsten.
I Bibeln, 1 Korinterbrevet 3:6, står (och det är Paulus som talar): Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.
Gud gav växten eller med andra ord Gud gav tillväxten.
Staden jag bodde i i England i tre månader och blev sjuk i heter Warrington och stadens motto är Deus dat incrementum, eller Gud gav tillväxten.
Jag kommer inte ihåg om dat faktiskt är imperfekt eller om det är presens, men i vilket fall är det intressant att oavsett var man är i växtprocessen, om man sår eller om man vattnar, så är det Gud som ger tillväxten. Även i mitt liv. Och att Gud är med i mitt lag (eller snarare jag i hans!) betyder att oavsett om jag sår eller vattnar så får jag del av den gemensamma skörden, som Gud har gett. när jag var missionär hade jag ganska mycket framgång, om man får kalla det för det, men det skriftställen/mottot gjorde mig ödmjuk. Nån annan hade sött där jag nu skördade men vi är alla delar av samma process.
Det är ju som att sjuksköterskorna förtjänar mer betalt för att de sliter så. Men lärarna behöver också löneförhöjning. Fast utan sopåksre så vore vi handikappade som samhälle. Och sanningen är såklart att alla behövs. Och att det inte finns någon hög eller låg utan alla kämpar samma kamp.
Fast det är ju heller inte sant. Läste en recension från Arbetet igår om Blondinbellas memoar. Hon har aldrig haft ett riktigt jobb, stod det, och det tror jag nog är helt korrekt. Hon beter sig som om hon är "hög", och hennes liv är en silversked om dagen. Hon vet nog inte vad det är att slita och kämpa för brödfödan.
Jag glömde vad jag skulle säga, och det var väl bra, så jag kommer ihåg att jag inte ska skriva med sömnpiller i kroppen.
Apropå sömnpiller sa jag till Mikael när vi tittade på Knight and Day när Tom Cruise drogade Cameron Diaz, att det som är bra med mig är att om nån skulle smyga ner en våldtäktsdrog i mitt glas så hade jag absolut inte slocknat utan knappt ens reagerat! Alltid nåt.
