Jag är

Den här helgen har min kyrka haft en årlig världsvid konferens. Jag blir alltid väldigt lycklig när jag kan ta del av något hemifrån soffan och har tittat på så mycket jag orkar.

Det var det nån som talade som jag tyvärr inte uppfattade namnet på, men Mikael och jag pratade om det efteråt. Mannen hade talat om tro och att han inte trodde på Gud baserat på vad Gud hade gjort för honom. Det är ju självklart, för motsatsen är också sann, man kan inte få Gud att göra saker, ändra ens liv så att allt blir som man önskar om man bara tror nog mycket på honom. När jag var barn försökte jag gå på vattnet i badkaret men vi kan inte tvinga Gud med vår tro.

Så alltså är Gud inte bara det han gör för oss. Han är vår Gud även när han svarar nej, kanske, eller vänta lite. Det vet jag ju, och håller med om.

I samma tal berättade han om en flicka som blev blind vid elva års ålder. När någon frågade om hon inte var arg för att hon hade blivit blind sa hon Vem skulle jag vara arg på? Gud är ju med mig.

En stund senare kom jag att tänka på att Gud kallar sig själv för Jag är. Inte Jag gör, och inte heller Jag kommer att bli. Han är den store Jag är, från evighet till evighet. Bokstäverna i hans egennamn Yahweh (Jahve på svenska) är samma som Jag är. Rent grammatiskt är även den hebreiska formen för Jag är inte bara en existens utan en närvaro. 

Så om Gud inte är vad han gör utan vad han är, då kanske jag också kan vara nöjd med att vara vad jag är istället för vad jag gör.