Modigt!

När man inte har nog mycket nya gruppinlägg börjar ju Facebook ge en förslag. De är billiga, för de har inte betalat för att få veta vad jag skulle vilja ha reklam om, utan det är sånt jag borde gilla, som trädgård, renovering, byggnadsvård, och idag en fråga om slakt i en grupp jag inte ens la på minnet för att tråden om att hänga älg/nöt i fötterna eller höfterna fick mig att glömma allt. Jag kommer inte ens ihåg de riktiga orden. Jag fick på en minut inblick i hur det är att vara jaktintresserad man med kylrum i garaget. Bäst reklam idag faktiskt.

Men i den där inredningsgruppen satte en 20+ tjej in en bild på sin tavelvägg (om fyra tavlor kallas vägg) och frågade vad hon gjorde fel. I vanliga fall brukar folk sätta ut bilder som de är mycket stolta över, men tigga beröm på ett förslaget eller manipulerande sätt som jag fullkomligt avskyr. Vill man ha beröm är det så mycket vettigare och schysstare att säga Ville gärna visa en bild på vårt nya vardagsrum. Vi är så glada, eller nåt sånt. Då kommer ju folk att berömma. Man behöver inte fråga vad folk tycker när de uppenbarligen inte är intresserade av vad folk tycker utan bara intresserade av att folk ska berömma.

Men som jag fattade det var tjejen uppriktig i sin vädjan, och det behövdes. Tavlorna satt verkligen olyckligt på flera sätt.

Men jag är så stolt över tjejen! Visar nåt som hon inte är nöjd med, som hon vet att andra har gjort bättre, och ber om råd. Så skönt självförtroende!

P.S. Apropå självförtroende. Jag tappar kopiösa mängder hår sen fyra veckor. Det har eskalerat och idag var det värst hittills. Jag var helt säker på att jag hade lågt järn, men alla järnvärdena var bra med råge. Annars tänkte jag att det var järn, för att jag också får sår i mungiporna, yrselanfall även när jag ligger ner, tappar hår och är trött, som vid anemi. Men nej. Så då räknar jag med att det är hormonbriat från när jag dosminskade Lio för mycket i vintras, efter att jag tagit för hög dos. Och då borde det sluta nån gång. Men folk får sjukdomar och mister hår och ögonfransar och hela baletten. Sånt händer. Då får man bara anpassa sig. Fast innan det, i stadiet jag är nu, så VILL jag så väldigt mycket att det inte ska bli alopecia. För några år sen tappade jag 1/3 av håret och sen fick jag huvudet fullt av utväxter som först stod rätt upp och var rätt synliga, sen la sig håret ner när det var längre. Det får gärna vara så den här gången också. Jag tycker min kropp har gett mig nog mycket lidande, och tydligen fick jag tåla att ovanpå det bli fet också. Så jag tänker inte att det gärna får vara tre separata sätt som min kropp har svikit mig...

Men apropå inget hår och självkänsla är det visat en tjej på tv som inte har här och som går "bar" i tv. Idag, sa min hemtjänstperson, att hon hade presenterat några parfymer som var extra inne. Tyckte det var jättebra! 

Jag läste också ett enormt långt dokument av Whitney Dafoe om very severe ME, och det är självklart tusen tankar och känslor som snurrar i mig nu. Det som slår mig mest är inte hur sjuk han är/var, utan hur självsäker. Kallar sig genius. Är excited inför när boten kommit och han, och vi, får gå tillbaka till världen och amaze it, typ. Jag tänker ju att jag inte har några skills som jag kan få betalt för. Och de skills jag hade för 20 år sen har jag glömt nu. Ska jag hålla samma föredrag om att ha ME två gånger om dagen i kommande 15 år? Låter fruktansvärt enformigt. Men jag tycker jag är värdelös för att jag har ME, han tycker han är Guds gåva till världen. Nej, lite väl tillspetsat och elakt. Men var kommer den självkänslan ifrån? Gimme some lovin'!!!

Lite luddig

För flera år sen, kanske fyra, hörde jag talas om bostadsanpassning, så att funktionshindrade ska kunna bo kvar hemma. Jag trodde det var trapphissar ungefär och inget mer. Men så har jag även via en ME-kollega fått reda på att man kan få temperatursänkande solfilm på rutorna. Det ansökte jag om i en väldigt välgrundad ansökning sommaren före den där supervarma men fick avslag, på feł grunder. Att förklara felen i deras utredning tog mig ca tre år, inte bara skriva utan redigera, sätta saker i logisk följd, säga en sak per stycke, bevisa alla citat mm mm. Till slut orkade jag inte mer och skickade det till chefen. Chefen skulle ge det till handläggaren som sa att det var ett bra brev. Men innehållsrikt, så kan jag spalta upp det lite åt honom? Nej, sa jag, jag kan inte först lägga all min energi på att komma på argumenten, ska jag sen behöva spalta upp dem? Nope, men svara gärna på varje fråga i ett stycke, och så nästa. Och om det sen saknas nåt i ditt svar så kanske jag tar upp det då. Jag har ju absolut inte den här texten i huvudet, och alltså inte argumenten heller. Tycker det är lite magstarkt att man ska spalta upp brevet åt dem så de förstår. Ska jag fråga Är du inte universitetsutbildad? Men det kan hen väl bli kränkt av.

Fick också iväg ett mail i helgen till min VC. Med regionens regler och riktlinjer för vaccinering. Jag är i 2 grupper i fas 1, först för att jag har hemtjänst med omvårdnadsinslag, sen har jag hemsjukvård. Då ska vårdcentralen vaccinera i heller alternativt på mottagningen. Så det där att de hade sagt att jag får ta sprutan på nån annan vaccinationsmottagning nånstans i Stockholm köpte jag inte. Citerade regionen som säger att samma vårdgivare som gett patienten spruta 1 ska se till att pat får spruta 2. Och på regionens vaccinationshandledning står att det går hur bra som helst att vaccinera såna som jag i hemmet. Så det bad jag snällt om en tid till. 

Men då ska min sköterska sluta om nån vecka. Så hon kommer inte att styra upp det här. Eller bli ersatt i nuläget. What?? Och verksamhetschefen som jag också sände mailet till går väl knappast dit och sätter sig och planerar in tider. Så kanske blir detta inget alls. Men om det blir det, inget, så har jag foder för en hungrig elegant. Gäller bara att veta vem som är över verksamhetschefen.Jo, så between de som i sin yrkesprofession är menade att hjälpa men HELT stjälper mig, så går det bra. Svinhuvudvärk för dosökning och tre nätter med dålig sömn.

Och så vill jag ha choklad. Men jag når inte härifrån. Det sista jag gör före min död är att lägga in choklad i nattduksbordet.

Men vilka höjdarsaker att få reda på när ens mamma har legat på SöS och varit förvirrad och nästan dog, bara nästan. Och nu har superont. 😢😭💓

Själv ska jag få in en timmes material på en kvart med min goa läkare Karin imorgon. Är lite nervös. Ska be Gud hjälpa mig med klarhet, minne och slutledningsförmåga så jag klarar samtalet bra utan att missa viktiga saker och utan att krascha. Ska göra färdigt mina anteckningar nu.

Bisarrt

Jag har ju fått första sprutan. Fick en tid för andra sprutan, på förmiddagen. Tog upp det med min kontaktperson och bad om en eftermiddagstid. 

Att hemsjukvården ger mig sprutan hemma -- när jag har hemsjukvård, alltså! -- är inte tänkbart fast andra VC i närområdet har vaccinerat sina hemsjukvårdspatienter hemma. Pfizer får man flytta så det är ett vårdpolitiskt beslut, inte ett medicinskt. Så jag måste åka till VC. Första sprutan fick jag fler biverkningar av att ta mig till VC än av själva vaccinet. Men, det är ju inte bråttom så jag orkar inte bråka. De har verkligen worn me out. Hur som helst. Jag bad om en tid efter tre. Det fick jag på första sprutan. Jag har slutat säga "så sen eftermiddagstid som möjligt" för de tolkar sen eftermiddagstid som 08 eller 13 eller vad som helst. Så nu säger jag bara efter 15. Det kommer såklart att bli omöjligt när som helst. 

Så har jag äntligen fått besked från min VC. Det kommer inte gå att få vaccin på eftermiddagen, så jag ska ordna det själv på nåt annat ställe som har bättre öppettider.

Visst är det fantastisk hemsjukvård vi har!

Vansinne!

Ett riktigt renoveringsprojekt. (Enormt potential, really?) Man vet att det verkligen är i dåligt skick om de inte ens slänger in charmigt före renoveringsbehov.

Men 6,3 miljoner för ett renoveringsprojekt?

Hjälp vad jag är nöjd med vår lägenhet.

Jag säger att jag vill tapetsera, men det är inte samma sak som att jag vill renovera ett hus. Jag vill bara dra upp fem-sex längder. Eller att Mikael ska göra det. Om han kan. Jag har inte undersökt det! Hur kan jag vara gift med en man som jag inte har sett tapetsera?! Men jag har sett honom måla. Och han var så ordentlig och tog bort golvlisterna och markerade dem med vad de hörde hemma istället för att bara tejpa dem. Så jag tror han kan tapetsera. Puh! Det är ju rätt överhängande. Mmm.

Same, same, but different

Ligger och slösurfar. Hittar en bild på Anna Wintour som får en klocka att ringa i huvudet. 

Det där fiskfjällsliknande mönstret på kjolen måste ju vara samma som prinsessan Madeleines dopklänning! 

Valentino. Hittar inte mycket andra bilder, men jag använder nog inte rätt sökord. Scalelike fabric, noll träffar, tänka sig.

Men jag känner mig som ett modeorakel som kände igen tyget. Man tackar.

Form och funktion

Jag har alltid haft en svaghet för form framför funktion. Men jag är inte så driven av form att jag tycker det är ok att avstå funktion för formens skull. T ex att lägga en bebis i en barnvagn från 20-talet som i princip är i markhöjd.

Men hur många skor har jag köpt som egentligen är liiiiiite för små? Eller värre är, köpt dem med avsikt att behålla dem (som man shoppade förr, när man bestämde dig redan i affären om man ville ha en vara och annars köpte man den inte) och sen använt dem fast de är lite för små. Jag hade säsongens första ballerina på mig idag och de var hårda på ett ställe. Men så länge ingen kraxar "Kroo, kroo, det är blod i hennes skoooo" så offrar man sina  kroppsdelar. Särskilt om man har största storleken som skor normalt görs i. Det är nog därför jag köpt så många skor som har varit för små, om man redan har 41 eller 42 så kan man inte bara köpa en större storlek. Det är ett dilemma jag även har i klädstorlekar nuförtiden. Det är en otrolig frihet att bara kunna gå in på H&M och ta vad man vill ha. Och är den för liten så här man bara upp en storlek. Lyx!!!

Om jag ska försöka komma fram till det jag hade tänkt säga så skulle jag aldrig välja form framför funktion när det gäller säng. Jag behåller en omodern och rätt så ful sängram för att den är stabilare än allt jag sett. Och vi har ett soffbord som mina föräldrar köpte när Ellen började första klass, tror jag, dvs 1988. Det har jag slipat och lackat om runt sekelskiftet, sen spillt nagellack på tre gånger (men det känns ju inte så farligt för vi ska ju ändå snart byta ut det...), men det är också så stabilt att jag inte har hjärta att köpa ett litet skrangligt bord man varken kan lägga upp benen på eller äta middag vid. Apropå middag så har vi inte heller köpt nytt matbord fast vi har köpt nya stolar, för plötsligt gungade alla borden på Ikea, inklusive det vi i förväg hade bestämt oss för, utom de som var lite för stora och dyra. I en normal värld hade jag slipat och målat om matbordet, men jag kan ju knappt måla naglarna.

Där åsikterna delar sig markant i vårt hem är när det gäller kuddar. Prydnadskuddar. Där tycker jag att de sju (?) kuddar jag har i soffan fyller sina funktioner när jag ligger i soffan, och när man sitter eller ska få gäster så kan jag lägga dem som prydnad. 

Men det här, det är inte okej nånstans. Att inte få plats med rumpan på en stol, där går gränsen för mig. 

Men kanske går gränsen även där för arbetsplatsägaren, som bara flyttar ner den på golvet när han ska sitta i stolen. Han, förresten, varför i hela fridens namn tror jag att det är en han som har en superstor kudde i arbetsstolen?

Men om vi då pratar han och hon. Nån sa nåt om ifall det var kränkande att bli kallad kvinn??? Såklart kan man säga det som ett skällsord lika väl som fet eller idiot. Man kan väl använda i stort sett varje egenskap för att tala nedsättande om någon/några. Och jag som kvinna är tyvärr inte nog mycket feminist för att känna den där kränktheten när nån kallar mig kvinna. Kanske för att ingen gör det annat än som komplimang.

Jag berättade upprörd och inte första gången för Mikael om det fulaste jag varit med om. Jag är ju välutrustad och när jag var smal så var det svårt att inte se dem. De hängde aldrig utanför men som sagt, en så stor kupa syns. Så sitter jag på en buss i Borås och det kommer på en man med fru och barn på typ 1-2 år. Han säger Nice tits! till mig och sätter sig sedan bredvid sin fru. Jag kan säga att jag inte fann mig. Hade det hänt nu hade jag svarat nåt om att det var en vidrig sak att säga till en annan kvinna när hans fru och mor till hans barn sitter bredvid.

Och jo, visst har det hänt att jag har märkt att termometern som höjs för varje "titt" har blivit varmare vissa kvällar. Ibland har jag blivit förvånad över att det är just den outfiten som gav resultatet. Men jag har märkt hur vissa, som jag aldrig ens sagt hej till, tittar på mig när jag är snygg och ignorerar mig när jag tydligen inte är det.

Så det är rätt att jag inte bara är form, jag är funktion också! Jag skulle aldrig, ALDRIG, gifta mig med nån där anledningen till att han ville ha mig är att jag är snygg (jag säger är, för jag ska börja låtsas att jag är snygg fast jag är så tjock). Att nån är snygg är inte grunden, det är ett rum i huset. Vad som är grunden med Mikael och mig är att vi är så goda vänner. Kan prata om allt och inget. Vi kan ha kul ihop med små medel. Jag äääälskar att han är så smart, det gör ju att jag känner att han har sett en like i mig, och det är ju så jag ser honom också, en intellektuell like. Det är hans hjärna jag är ute efter även om han har starka muskler och kan fixa saker. 

Egentligen skulle jag sätta in ett foto av min danske pojkvän här, bredvid Mikael, så skulle ni få se hur lika de är. Kroppsbyggnad närmast identiska, inkl längd. Han hade bruna ögon, Mikael har blå, men annars väldigt lika ansiktdrag och frisyr.

Jag trodde inte det var min typ. Jag trodde jag gillade längre män, med en pappa på 1.92. men när jag plötsligt kom att tänka på David i samband med Mikael så skulle det kunnat vara som att nånstans där i himlen ska jag ha ett födslosamtal med mina himmelska föräldrar. Och de visar mig som en fantombild från polisen på Mikael, och säger att du kommer att gifta dig med den här mannen. Då vill jag komma ihåg honom i mitt undermedvetna, vilket tydligen fungerade. För den jag trodde var rätt var fel men såg rätt ut. Och inte förrän jag träffade M då, med många olika varianter av försök att hitta nån i bakfickan, så insåg jag att jag visste att det var min man med en gång jag lade ögonen på honom. Inget romantiskt med stråkar och rosor, utan bara fakta, som Det här är din nya karriär. 

Gott och blandat

Jag brukar inte klara hur många mönster ihop som helst, men här säger jag bara Kör hårt, rosa!!! Tycker att det är jättefint. Kanske mer som tanke än som vårt nya sovrum, men jag uppskattar ju mycket som bara är idéer och teorier.

Jag dööööör!

Såg en käck liten lägenhet i Vasastan. (Se nedan.) Det vet jag inte var det ligger någonstans, men Vasastan hemma i Göteborg är i alla fall där jag vill bo.

Och här har vi tidstypiska detaljer som stuckatur. Kakelugnar är jag inte så galen i, men fungerar de så har de ju helt klart ett mysvärde.

Enda lägenheten på detta planet. 107 kvm tror jag det var.

Se själva vad nice:

Jomenvisst, så ska en lägenhet vara. Det behövs lite Sofia Tretow men den är bra som grund.

Men jag kunde tänka mig att vi inte har råd med den. Men inte ens när jag drog till rejält i min lilla lantishjärna kunde jag tro att utgångspris var 13.5 miljoner! Oops!!

Men som ni ser så är hyran bara på 4 400:-. Så om man har 14 mille över så kan man bo för leksakspengar. Det är lägre månadsavgift än på vår 2:a på 53 kvm som nästan ligger i utänden av pendeltågsnätet. Och vi har hästar som grannar här och ingen bio och inget McDonalds. Så det är verkligen inte dyrt här. Man kan ju säga att priset i Vasastan, för en dubbelt så stor lägenhet, med hälften så hög avgift per kvm, är nästan 10 gånger så högt som för vår lägenhet.

Men jag är inte avundsjuk på riktigt, jag skulle aldrig flytta in till stan om jag kunde. Och tack vare att vi inte har bitit av mer än vad vi kan tugga, så kunde vi klara oss när Mikael skolade om sig (utan bidrag från CSN) på min pension och hans tre deltidsjobb. Den friheten att inte ha höga kostnader är värd mer än några stuckaturer.

Men jag tycker nog att vi borde smälla upp några takrosetter.

Och så funderar jag på om vi inte skulle kunna tillverka en gustaviansk spegel till hallen, med sånt där överstycke med krusiduller. Jag orkar inte gå på auktioner och leta men jag orkar åka elmoped på Bauhaus bland gipsdekorationerna.

Jag tackade Mikael idag för att jag har det så bra.Vi har det bra, pratar mycket, är överens, är goa mot varandra, pussas varje dag. Och även om jag i en del andra kategorier i livet som fysisk och mental hälsa knappt ens kommer upp i godkänt, så väger ett MVG på äktenskapet över att jag har ME.

Jag minns hur orolig jag var för att inte orka leva med nån. Dels hade jag ju bott själv i typ 15 år och hade ingen lust att bo med nån som inte tyckte man skulle göra saker på mitt sätt. Men jag använder regeln Den som gör det får bestämma hur hen gör det. Om det inte är skadligt för kroppen eller köksredskapen man använder.

Sen var jag rädd för att behöva kompromissa. Eller rättare sagt känna mig tvungen att kompromissa mycket mer än jag tyckte var rimligt. För jag bidrar ju knappt med nåt.

Men så tänker jag, om nån sa så om Sara, att hon inte tillför nåt för att hon har ME, skulle jag ju bli väldigt upprörd! Hon bidrar med sitt allra bästa, vilket är mer än många män lägger i hemmet. Och även om hon inte orkar skotta snö så är hon inte mindre värd för det! Jag blir alldeles upprörd för att jag skriver det. Det är ju SJÄLVKLART att folk som jag tycker är underbara människor men som har ME är minst lika mycket värda som Stefan Löfven, banne mig.

Men jag själv kanske inte kan komma och kräva saker, tänkte jag. Omvänd psykologi, jag har inte narcissism och tycker jag är bättre och värd mer än andra, utan tvärtom. Eller så är det en sneaky grej och jag har högre krav på mig själv än på andra, vilket när ju är den ultimata självgodheten...

Det har dock alltid varit en alldeles jämlik känsla mellan oss. Även om jag fortfarande tycker att det är synd för honom att vi inte kan göra roligare, häftigare saker. Men det kan han göra med några andra då, och jag kan äta lasagne och se på Il Commissario Brunetti.

Men på allvar så blev det bättre än jag hade vågat föreställa mig. Kanske för att Mikael var 50, fyrbarnsfar och inte ny på området. Och kanske för att jag är van att skaffa mig vad jag behöver på egen hand, så det blev inte hans jobb att göra mig lycklig, utan det är fortfarande min uppgift. Men han hjälper verkligen till. Verk-lig-en!

Det här gör mig glad idag

Lycklig!

Igår vågade vi oss, med antikroppar och en dos vaccin, till Mio. Jag har väntat tålmodigt på att få köpa några födelsedagspresenter sen i somras. Och jag köpte en alldeles underbar fönsterlampa! Foten är av glas och skärmen vi valde är oval så den passar så perfekt i vårt tajta fönsterutrymme. Förutom att den såklart var den snyggaste skärmen. Jag är så kär i lampan! Jag är ju lite galen i lampor, det har jag efter pappa, och den här bockade av så många lyckliga poäng på min lista. Dessutom har jag fått den av Lina med familj och den heter också lämpligt nog Belle. 

Det känns så roligt att få köpa saker i en affär! En lampa vill man inte köpa osedd, de kan vara annorlunda i verkligheten. Och nu har jag längtat så länge och glädjen är faktiskt förhöjd av min tålmodighet. Kolla vad fin!

(Påslakanet som skymtar är också en födelsedagspresent, av Ellen. Grattis till mig!)

Ljuva syn!!!!!

Ni vet det där att jag inte blev trött i förrgår men släckte ändå vid fyratiden. Och sen låg och blundade i totalt fyra timmar innan jag somnade, och sov i sex timmar? Kände mig så skyldig för att jag ignorerade sömningheten och fick ta en kvarts extra av ett piller och ett halvt av ett annat. 

Nu har jag sett den vackraste syn sen ... Sen jag vet inte, för jag tänker inte så bra.

Ni som är smarta kan räkna ut det. Igår var lördag. Facket för sömnpuller på fredag är fyllt. Alltså tog jag inga av mina sömnpoller i fredags, utom 0.25 av en och 0.5 av en annan när det brukar behövas typ fyra eller fem sorter. Jag är såååååå lycklig! Att jag fick förklaringen och att det inte bara blir så när som helst. Nu vågar jag ju lita på sömnpillren igen, de har inte svikit mig. Och två, att jag nu i efterhand är glad för att jag för en sån här natt emellanåt. En gång om året räcker. För nu vet jag vilken skillnad pillren gör. Jag tar inte massa sömnpiller i onödan och hade klarat mig lika bra utan. 

Ja, nu känner jag mig så lättad!

Att det kunde bli en sån bra dag trots allt?

Jag kanske bara ska bestämma mig för att vara glad och positiv? Folk påstår ju att de blir friska från ME av det. Yeah. 

Vilken helvetesnatt

Jag hade lite ångest igår, så all min emotional resilience var slut på kvällen. Så jag vågade inte försöka somna förrän fram mot fyratiden. Det var riktigt dumt, eftersom jag tagit sömnpillrena bara typ halv ett, dvs lite tIdigare än vanligt. Och så skyllde jag på att jag hade saker att göra, som såklart kunde ha väntat tills idag. Och sen la jag mig att somna förmodligen fem gånger. I tre timmar låg jag och höll mig lugn genom att sjunga alla vackra vaggsånger, musikallåtar, julsånger, psalmer, majsånger om Sverige, och sen fortsatte hjärnan sjunga fast jag slutat, så i en halvtimme fick jag försöka låta bli att det spelades upp i hjärnan igen medan jag höll på att inreda och tapetsera lägenheten. Det år min sån där "väg i skogen" som man ska ha där man kan se vad man ser på vägen och leder till ens happy place. Som ME-sjuk är det ingen bra idé att gå ens i tankarna, man har så djupt i sig att även när man drömmer kommer man ihåg att man inte kan gå. Men inreda kan jag göra för jag tänker inte på vem det är som ska tapetsera.

Ja, så det var en rätt förfärlig natt. Och ovanpå det så vaknar jag klockan 14 fast jag hade kunnat sova tills 17 i alla fall, kan man tycka.

Jaja, så den här dagen är pest redan från början. Stickstället är förfarande ömt, rött, svullet, varmt. Men lite mindre än igår?

Jag skakar bara på huvudet. Känner mig som om jag har sprungit ett maraton i natt och om nåt går mig emot kommer jag bara att bryta ihop. Fick nästan migrän igår, vet inte om det var ångesten som var boven eller sömnbristen. När Alvedonen inte hjälpte gick jag upp och tog en Treo. Kul med koffein när man vill somna. Men har jag så ont i huvudet kan jag i alla fall inte somna.

Fy för den leder vilken natt jag haft. Jag ska försöka komma ihåg att vara positiv idag så jag inte förstör mig själv med gråt och tandagnisslan också.

Hoppas ni har det bättre. Eller, det har jag också. Å, vilken fin dag. 😂

Spartips?

Om man bara köper en nog stor brudbukett behöver man knappt köpa nån klänning. Om man bara ser till att alltid stå med framsidan mot gästerna.

En rövarhistoria, fast bra

Kvinnan på bilden håller i sitt nyfödda barn. Hon är mitt över havet på väg till Hawaii, är gravid i 29:e veckan, visste inte att hon var med barn, och födde uppe i luften. Jag har redan glömt texten under men det fanns medicinsk personal på flyget, inklusive tre neonatalsköterskor. De mätte bebins puls med en Apple watch.

Alltså, jag kan fortfarande inte komma över det faktum att det finns folk som inte märker när de är med barn och föder en bebis ner i toaletten och sånt. Jag tror ju på dem, men det går emot allt jag har lärt mig om verkligheten. Mikael gillar magishower, t ex Carbonaro effect och Brynolf och Ljung, och där ser man ju på alla att de tänker Det där hände just, men det kan inte hända.

Så på bebins födelsebevis eller vad det heter, vad kommer det att stå på var hen föddes? Boeing?? UA216?

Apropå det, ser ni skyltarna? Har ni varit där? Jag har varit på London Heathrow, inte på Charles de Gaulle, Paris, men LAX (min första transatlantiska flygning? Los Angeles i alla fall), och JFK såklart i New York. 

Kunde väldigt många europeiska städers IATA-förkortningar när jag var speditör. Egentligen var det ett väldigt roligt jobb, för mig som gillar geografi, Europa, språk och kontorsarbete. På transitdokumenten man skrev som chaufförerna gav till tullen skrev vi ofta TRA, KUF, BNN, vilket förklarade vilken väg trailern skulle åka och vilka gränsövergångar den skulle passera. Travemünde, Kufstein, Brenner. Å, vad kul.

Och var försiktiga, hörni, så ni inte råkar föda barn på väg till Hawaii. Eller vilken stans som helst!

Vilken skillnad!

Jag har skrivit en del inlägg bara för mig på sistone och är osäker på vad jag berättat och inte.

Men när jag har lugnat mig så är de där hemska sakerna med vården inte så förfärliga längre. Vissa har ändrats, andra har jag läst på om och tänkt rationellt om, och då blir de också mindre läskiga. Men min nya ME-mottagning är fullkomligt opålitlig. Jag fick avboka pga covid och har trots tre försök inte fått tider på sen eftermiddag eller med tre veckor mellan besöken. Har väldigt svårt att lita på dem när de inte ens kan göra rätt med tidsbokningen. Och med mina dåliga erfarenheter av en okunnig ME-läkare, så är jag inte jättepeppad på att åka dit, inte heller när de kräver diverse fysiska besök innan de kan ge en hemsjukvård. Ska jag gå på läkarbesök i sommar eller bada eller äta i naturen? Det brukar jag bara orka med, en gång vardera, om juli är tomt, vi får se hur det går nu. Dessutom hamnar jag i kö varenda gång de gör fel med tiden. Jag hade ju tid där för evigheter sen och det borde inte drabba mig om de inte läser informationen.

Fast det var verkligen inte meningen att jag skulle klaga. Helt tvärtom faktiskt.

Apotea hade inte min migrän spruta inne, så jag beställde den från en annan firma som just nu levererar gratis i Stockholm, och där gick det. Men två dagar senare ringer de och dels kan de inte leverera sprutan för de har ingen kyltransport och sen kan jag inte få Stilnoct för den måste levereras mot leg, och det kan inte budet göra. Märkligt, eftersom Apotea kollar leg via chauffören.

Men då tänkte jag att jag får handla allt nån annanstans. Jag vill ju hemskt gärna stötta vårt lokala Apotek, men då blir det två fysiska besök för Mikael för mina q10-flaskor måste alltid beställas. Det kanske jag skulle kunna göra per telefon, och sen be honom hämta ut resten när flaskorna har kommit. Men ändå, det känns inte roligt för mig att inte kunna sköta mina mediciner själv. Mikael får gärna göra saker i hemmet men när han gör sånt som är direkt relaterat till min sjukdom känner jag mig lätt som hans patient.

Men så frågade jag Apotea om de kunde säga när de skulle få in sprutan. Jag fick världens gulligaste mail tillbaka, nej, inte gulligt precis, men så snällt och vänligt och tjänstvilligt. Jag tackade faktiskt särskilt för det och personen blev berörd. Då kom jag på att det känns så bra att kunna göra nåt bra för nån annan, även om den tjänsten som är att tacka nån för att de gör sitt jobb bra inte är en makalös ansträngning från min sida. Men jag blev ju så glad själv. Och så kommer jag ihåg hon som satt på bordet bredvid oss på en kryssning en gång. Hon hade sån varm och go utstrålning att jag tänkte att jag också vill få människor att må så bra bara genom att le och säga hej och hejdå. Man kan göra sånt intryck på folk att de kommer ihåg det åratal senare. Inte så att jag vill bli ihågkommen så, utan att en sån liten ansträngning får så minnesvärda konsekvenser. Och jag är ju så trött på att inte duga till nåt. Men jag kan faktiskt medvetet ha i sinnet att i varje möte med en annan människa kan jag vara glad, varm och generös.

Tyvärr ringfe Verisure på dörren när jag stod i duschen och honom var jag inte så vänlig mot. Men de ger sig inte, särskilt när vi har ett annat larmbolags skylt bredvid dörren.

Och så var jag inte snäll idag mot min nya ME-mottagning, men det är ju inte acceptabelt att göra fel gång efter gång efter gång och sen sätta mig i kö igen.

Men det var en sak som jag inte hade fattat i det snälla Apoteamailet,  så jag ringde kundservice och blev kopplad till en apotekare. Och hon var så trevlig att jag helt kom av mig och glömde vad jag ville för hon lät så glad. Det sa jag också, och kom sen på att det var sprutan det gällde. Och hon förklarade ända tills jag fattade. Och om jag förstår saken rätt så har de inte längre eller bara inte just nu några migränsprutor i sitt eget lager. Men de kan beställa från leverantören när en kund vill ha dem. Det blir kanske ohållbart att ha sprutor som kostar 4-5 000:- i lager. Det blir ju stora summor. Men nu fick jag reda på hur jag skulle göra för att ändå beställa en. Och det gick jättebra. Jag trodde texten betydde att tillverkaren inte kunde tillhandahålla medicinen, och då måste man ju vara om sig och kring sig så jag hinner få fram den i tid. Men det var alltså inte slut hos tillverkaren. Osäker tillgång och allt vad det stod var kod för nåt annat. Och jag är så fantastiskt nöjd med Apoteas kundservice. Det enda negativa är de kartonger varorna kommer i och som ska till återvinningen. Men på det hela taget fungerar ju detta strålande. Och jag tackade personen på Apoteas telefon också och egentligen skulle jag ringa nån chef eller så och nämna deras namn! De här två kontakterna har befäst mig som deras kund lika mycket som två idioter får mig att aldrig vilja använda dem mer.

Och så bra som jag mådde när jag hade tackat och gett komplimanger! Jag säger ofta ärligt menade komplimanger när jag träffar folk, men på sistone har det inte blivit mycket folk man träffar. Men det funkar lika bra på mail eller i telefon. 

Så jag har återigen bestämt mig för att jag vill vara en människa som får andra att må bra. (Är inte det en fantastisk sak att vara, nu när jag har tappat mina identiteter och letar efter nya!) Och inte på märkvärdiga sätt som tar tid och ork, utan med enkla medel. Tack, leenden (bakom masken), uppriktiga komplimanger. Man borde ju kunna tänka ut en komplimang för varje person man träffar. Det är väldigt ME-vänligt faktiskt. Lätt att göra och man mår själv bra. Det behövs en motpol till allt tjat om symptom och vårdkaos, och att göra andra glada är precis vad som krävs för att väga över allt det där andra.

Och bara för det ska jag ge en blomma till min bästa migränsköterska. Man kan aldrig tacka för mycket. Jo, man kan ju såklart bli obehaglig på det sättet också, men ni fattar.

Apropå obehagligt så blev det ett slukhål idag på motorvägen och seriösa köer åt alla håll. Mikael märker hur han vet fler platser där man kan träna på olika saker så han inte är beroende av ett viśtvställe, men om det blir ett slukhål på motorvägen och man blir stående en kvart så kan man ju inte göra nåt åt det. Men han låter så ofta som om han är mer van nu. Inte vid krockar och slukhål, men det normala.

Och vet ni vad, jag har köpt serien i 23 (?) delar om kommissarie Brunetti i Venedig, på tyska. Jag har funderat på saken några månader men tänkte att om det blir bra har jag fått mycket nöje för pengarna (hoppas det går att ställa in tysk text så det är lättare att fatta), och om inte så var det bara 200:-. Ser mycket fram mot att se dem! Men jag har så mycket att titta ikapp på, t ex Belgravia, Sanditon, Downton-filmen, samt ca 18 tvåtimmarsfilmer om Montalbano, kommissarie på Sicilien. Anar ni ett tema här?

Jag är så chokladsugen. Är så glad att jag inte orkar resa mig upp och hämta nån.

Nu har jag nog sagt allt. Men var inte rädda, här fylls det på av mera ingenting fortare än ni hinner ana.

bokklok

Läste nån sånt absurt inlägg om att en person (med en rejäl platsbyggd bokhylla) inte hade läst en enda bok i hela sitt liv (Warning! ⚠️ Heads within earshot might explode!) så det var en sorts bokkonsult som hade fyllt bokhyllorna åt honom! Borde vara förbjudet! Antikvariaten har också särskilda avdelningar numera för böcker som säljs på löpmeter och vars titlar inte är säljbara men de ser fina ut i bokhyllan. Jag får krupp!

Och så ser jag så fina inredningsbilder, som den nedan, men där jag får leta och leta och leta efter de cirka tre böcker som finns i hela bokhyllan. Kalla det bara hylla då för sjutton.

Så ska man ha fint folk på middag i sin dyra och av andra inredda våning, och så ska man diskutera de spännande titlarna i BOKhyllan men personen har inte läst dem ELLER NÅN ANNAN BOK utan en konsult har köpt dem på löpmeter? Jag kan inte säga det fler gånger för jag blir så förgrymmad.

En gång för ca 20 år sen sov jag över hos min kusin, på den tiden när både hon och hennes man hade skrivande yrken. Det var en rejäl bokhylla på Timmermansgatan, vill jag lova. Men jag tror de hade läst alla böcker, utom de där ännu olästa som man köper lite för många av med goda intentioner. Men som bara är en semester eller en influensa från att bli lästa.

Jag som är lite av en optimist har nog tio såna böcker, på kö efter de tio före det. Och så håller det på. Men jag kan inte läsa böcker pga min hjärntrötthet, av alla förmågor jag mist är det nog den jag saknar mest. Till och med på vår bröllopsresa läste jag två böcker. Visserligen en Dan Brown och en Camilla Läckberg; min första och sista Läckberg och jag hade köpt den medan jag var drogad av sömnmedel och kom faktiskt inte ens ihåg att jag hade köpt den på Arlanda, om jag får ursäkta mig med det. Förresten behöver jag ursäkta mig för Dan Brown också, men i linje med min nya regel om att inte be om ursäkt för allt jag gör som är dåligt så säger jag bara att jag läste en Dan Brown för ca 12 år sen. Dvs den var tolv år mindre clichéartad. Så har jag inte precis bett om ursäkt...

Jag började faktiskt gråta lite nu. Våran Jonte, han ger de bästa presenterna. När hans bror vad rätt nyskild och nere köpte han nåt som jag aldrig fattade riktigt vad det var, men jag kallar det för en legorobot, och T fick tårar i ögonen för den var visst svindyr. En annan jul skrev han brev till familjen med vad de betytt för honom och då satt alla och bölade. Och en gång fick jag en Downton-bok som han och Hanna hade hittat när de var i USA flera månader tidigare och hållit på ända till jul, där jag bara pratade om Downton Abbey hela tiden, och så får jag en bok om allt runtomkring. Då blev jag så glad.

Och det som fick mig att gråta nu/nyss är boken Om pesten av Hanne Vibeke Holst. I typ november 2018 (???) såg jag henne prata om den boken på Babel. Jag blev fast direkt. Den skrevs som en redovisning av WHO:s arbete och problem, men reads like a thriller. Den handlade om en pandemi och om korrupta tjänstemän, vetenskapsmän osv. Och med en litterär författare. Åå, vad jag ville läsa den. Men jag orkar ju inte. MEN JAG VILL! Till sist skulle vi få en person att köpa julklapp till och jag blev Jontes person, och han köpte just den boken, Om pesten. Det januari som kom efter julen är då år 2019. Jag hade bestämt mig för att inte göra nåt i januari utan bara vila mig. Jag hade tänkt ut att om det så är det sista jag gör så ska jag läsa den här boken! Men nu är det ju lika mycket jobb att läsa som att äta eller prata, det finns inget som är vila längre. Och för varje vecka blev jag tröttare i huvudet och kom inte ihåg vilka personerna var. Så blir det ännu jobbigare att läsa. Så efter 400 sidor inser jag att jag inte klarar 400 till inom den omedelbara framtiden. Nu vet jag ju inte vem nån är i boken längre, eller om det faktiskt har hänt nåt, men jag brukar skriva upp karaktärernas namn, så kanske kommer det tillbaka. Inte på evigheter har jag velat läsa en bok så mycket. Men 800 sidor när jag normalt inte kan läsa böcker kanske var att ge mig ett köttben att tugga på på min ettåriga födelsedag.

Men Jontes bok om en pandemi julen innan vi fick en egen pandemi Jag önskar så frustrerat att jag hade orkat läsa den. Och så är det så speciellt att Jonte gav mig den, han är en väldigt uppriktig person. Det är bara ett ovanligt fint minne.

Jag fick fyra mininoveller med kärlekstema i fint fyrpack som alla hjärtanspresent av Mikael. Men jag har inte läst nån av dem. Det borde jag verkligen. Den kortaste borde jag i alla fall pröva med. 

Och ssk-boken som alla tipsar om MÅSTE jag verkligen läsa för att utbilda mig själv, och det finns ingen ände på den där bokhögen. Jag har massor av fler böcker i nattduksbordet från före coronan. Så det är synd att säga att jag betar av nån som helst lista.

Men det låter trevligt att åka med Ellen till Sicilien, ligga och höra Medelhavet klucka framför en och läsa dagarna i ända, när man inte lyssnar på musik eller löser korsord. Och sen behöver man bara en personlig assistent som duschar, fixar håret, sminkar och klär på mig, och eventuellt hämtar middag om jag inte ens orkar åka med elrullen. Det låter så underbart att jag vill vill vill vill det!

Men om vi ska vara ärliga, så skulle kluckandet vara jobbigt för ljuskänsligheten, och såvida jag inte hade en personlig assistent som kunde smörja in mig med solcreme skulle jag bränna mig. Det blir det INGET med! Och som ikväll fick jag flytta omkring mig i olika ställningar i soffan, för att även en dyr soffa från Mio inte är nog mjuk för att jag ska kunna ligga på den. Så en sån där plastsolsäng vet jag inte hur det hade gått.

Men okej då, jag längtar väl inte efter det då!

Men böckerna, dem längtar jag efter och det kan ingen ändra på.

Allvar?

Ska det här vara vad en lat person gör i hemmet som vårstädning???

Kanske på tio vårar sammanlagt.

fast jag tvättar faktiskt våra lysknapoar ibland. Om de är feta och smutsiga förstör man väggen, så det är av ren självbevarelsedrift. Och för att det är en lagom stor yta för mig att torka och i lagom höjd. En gång började jag torka på insidan av toadörren, men det blev ett större projekt än jag klarade av. Och sen dess märker jag att jag aldrig öppnar dörren med hjälp av handtaget utan bara putter på dörren med handen/knogarna/armbågen etc. Så jag tar på dörren flera gånger om dagen. Man kan ju hoppas att man är sitt renaste när man precis tvättat händerna i alla fall. Jag stänger och låser bara när vi har gäster för dörren är lite trög att dra igen hela vägen på det varma sommarhalvåret. Det är nån skruv som behöver justeras men ingen vet vilken. Egentligen skulle man väl skriva en lista med allt sånt som borde göras. Men skulle det ta död på Mikaels lust att leva att se helgarbete för de nästkommande 20 veckorna sådär in his face?

Växtvett?

Jag är väl i den åldern där folk har börjat intressera sig för växter. Det hade nog kunnat drabba mig också, om jag orkade motarbeta min enorma okunskap. Och det där med ME. Drar varje sommar upp cirka 2-3 ogräs i vår lilla rabatt och så ska jag bara ta ett till, och ett till, och sen har jag dragit upp 5-6 och vinglar svimfärdig och med hjärtrusning in och undrar hur dum man måste vara, varje sommar dessutom. Förra sommaren hade vi ett särskilt långt ogräs som jag nästan hade kunnat dra upp utan att böja mig, men det var tur att jag inte gjorde det för det blev en ståtlig solros!

Vad jag menar med detta långa är att Facebooks logaritmer räknar mig som en medelålders kvinna som borde vara intresserad av trädgård. Så jag får förslag på grupper som inte är intressanta alls, men de kan inte veta att jag är mer intresserad av litteratur än växter.

Så här är det senaste exemplet.

Och personen frågar om det är en petunia på bilden. Det tycker inte jag, men ser på de många kommentarerna att det nog är en petunia.

Jag tyckte nämligen att det såg ut som basilika eller spenat.

Tur jag inte odlar vår mat här hemma.