Logiskt sett tänker jag att jag kommer att kunna bevisa att det är som jag säger genom att hitta mailen där jag berättat det, men nervositeten jag känner nu inför att bli hotad av vården är inte rolig.
På samma gång är det tusen andra saker på att göra-listan. Den tar aldrig slut. Snart måste jag ta tag i bostadsanpassning som behöver jagas folk som inte har gjort sitt jobb, den nya ME-mottagningen som inte heller gjort sitt jobb, och andra som har gjort sitt jobb men inte kan hjälpa att de fick stänga pga covid. Eller när tredje försöket till remiss som en specialist mer eller mindre dikterat för VC inte heller har blivit rätt och läkaren slutar. Men det är ingen idé att tjata om en remiss som är fel när såna utredningar ligger nere nu under covid. Om jag tog de här att göra-sakerna i den takt jag orkade skulle de nog ta 5-8 år att genomföra. Och alla har egentligen tidsplan NU. Fattar ni hur jag kan ha det i huvudet utan att bli galen när jag kan vara uppe ur sängen en kvart per dygn.
Jag är bara så trött. Trodde att allt skulle bli bättre när jag fick hemsjukvård men det verkar inte fungera så bra med varken prover eller kommunikation. Känner mig inte bara rädd för det som pågår nu men också kränkt över vad jag anklagas för.
Och i ett slag har jag blivit av med mina två läkare, husläkaren och Sköndal. Men den underbara läkaren jag har på We mind har jag kvar i alla fall ett litet tag till. Henne hänger jag upp det mesta på, för att hon är så bra och snäll och vettig. Vi ska prata i telefon nästa månad tror jag det är, och jag var jättemodig förra gången och tog upp mitt vårdorsakade trauma i två delar och hur det påverkar mig och min relation till vården, och hon skulle se med kollegorna om det var nåt de kunde hjälpa mig med, och det är jag superglad för. Jag tror inte de säger Nej, sånt gör inte vi, utan då också säger vart jag kanske kan vända mig istället.
Jag är verkligen inte en negativ person. Men det känns nästan som om jag helt ofrivilligt och rentav mot min vilja har blivit negativ. För att så mycket gått åt skogen med vården att jag måste förbereda mig på det troliga. Jag tror inte att vårt äktenskap ska gå den vägen, men jag har ändå rädslor om förhållandet som jag aldrig nånsin hade tänkt för 20 år sen. Jag är rädd att vara för tråkig, för begränsad, för "ett torrt skal", och att det inte vore konstigt om han tröttnade, blev olycklig osv. Det är mina tankar, han tycker själv att han trivs med mig och ser inga som helst orsaker att tröttna, som jag. Kanske för att jag egentligen har tröttnat på mig själv. Jag själv tycker inte det är nåt kvar, förutom Kverulantens tirader.Att jag är besviken för att jag inte fortfarande är skrattande, bubblande, full av livslust, positivitet och äventyrlighet. Att jag har misslyckats att vara mig själv i dessa svåra omständigheter. Blivit negativ, orolig, rädd, tråkig.
Jag vet inte varför det enda "jag" jag accepterar från mig själv är sprudlande, glättigt, witty. Jag får väl vara hur jag vill och ändå förtjäna min egen omsorg, omtanke, respekt, beundran, tillit, kärlek.
Men idag är inte en sån bra dag. Smaka på ordet tvångsmedicinering. Hur känns det längst in i själen. Maktlös? Omyndigförklarad? Rädd? Utlämnad? Det passar inte med vårdskadad multisjuk. Det passar inte med mig.
Måste nog leta e-mails nu. Det var inte bra att skriva detta när jag skulle sova för nu har jag trissat upp mig. Kanske blir lugnare om jag hittar några av mailen. --Nej, de ska inte få styra mitt liv. Nu fortsätter jag det lilla som finns kvar av den här dagen på det sätt som är bäst för mig och min sömn. Det förtjänar jag.
4 kommentarer:
Kan jag hjälpa? Med annat än min osvikliga optimism att this too, will pass?
Hade jag inte för länge sen gett upp om vår VCT hade jag gjort det nu. En samling ovilliga, oskickliga, slarviga kretiner. Tyvärr. Förstår att det känns övermäktigt att försöka sopa upp efter dem.
Jag finner inte ord.
modren
Tack, snälla mamma! Jag bestämde med hemtjänsten idag som har i beslutet att också vara ledsagare på vårdbesök, att hon ska vara med när de kommer. Så har jag ett vittne och de kanske tänker sig för lite mer innan de säger dumheter om både det ena eller det andra. Jag tror att jag kommer att gå igenom olika känslor inför det här, fick en släng av ångest också igår men mest är jag fortfarande arg på att de är så dumma och upprörd över att de har skapat den här situationen själva genom inkompetens. Man får bara tvångsmedicinera folk under väldigt speciella omständigheter och jag går bara inte med på det. Jag har en behandlande läkare som sköter detta. Det måste vara nog. Annars anmäler jag dem till IVO eller patientnämnden eller nåt. Lätt gjort, men de har ingen rätt att bestämma över en annan läkare och över mig som patient. Har inte vågat leta efter mailen, men det kan inte bli nån annan utkomst av det här än att de ger sig. För jag tänker då inte göra det! Tack mamma för sitt stöd. Att jag får skriva litanior hjälper mycket. Det är mitt sätt att bearbeta saken.
Åh, vännen, så fruktansvärt jobbig situation! 😢. Det låter verkligen övermäktigt, jag förstår din rädsla och ilska. Vad skönt att läkaren på We mind är bra i alla fall, och supermodigt av dig att berätta om vårdtraumat! 👏👏
Styrkekramar ❤️❤️❤️
Tack! Är stolt över att jag vågade. Men det berodde ju också på att jag har fått ett så positivt intryck av henne. Om en läkare tvingar fram information man inte är trygg att lämna till dem kan det ju bara bli fel.
Skicka en kommentar