MasterChef

Jag måste komma med ett inspel efter semifinalen och finalen härom veckan. Det var nagelbitarspännande!

Man förstod vem som skulle åka ut först, Reynold, för han rullade sin 2,5m långa äppelremsa (det skulle bli äpple med löv) för hårt och den fick inte rätt form. Sånt ryker man på, fast han, Reynold, skapat de mest makalösa efterrätter under tävlingen med sånt som ätbar jord och hel naturbild och en uppbyggnad av nåt som ser ut som jord men som smälter när man häller varm chokladsås på det. Och hålet går neråt och är Down the rabbit hole från Alice i underlandet. Makalöst. Han blev trea. Och han blev så ledsen. Men denna tävlingen var den svåraste nånsin för alla som tävlade hade redan vunnit olika platser i tidigare säsonger av MasterChef, så konkurrensen blev mycket hårdare.

Sen vill jag säga en sak om den första utmaningen där tre skulle bli två. Det var ett pressure test, dvs de skulle få laga en rätt de bara sett fem minuter innan, de får smaka på den, får sen ett recept bestående av 113 steg, och ska sen göra den själva, på tid, och både smak och textur och balans ska vara som originalet, vilket också gäller upplägget. Och de brukar ta dit folk som är kända för extra svåra tekniska utmaningar som får göra en av sina extremt tekniskt krävande desserter att härma. Nåt år skulle de göra tre frukter av andra material och med massa fyllningar osv.

Jag brukar inte älska den delen. Dels känns det ledsamt och övertydligt när de lagar samma rätt jämsides, att nån åker ut och det gillar jag inte. Och jag har kommit på vad som faktiskt skaver i mig. De lyckas nämligen nästan aldrig. Nån kan ha fått utseendet väldigt rätt, eller andra saker som hur bränd en kolasås behöver vara i en viss rätt. Men de flesta känner efter ett sånt test att de misslyckades. Inte med allt, men de klarade inte av att laga rätten så som den som skapat den gör.

Igår sa killen som uppfunnit äpplet och löven att även för kockar som har som jobb att laga exakt det här varje dag så är det svårt.

Egentligen är det inget annat än meningen att det ska vara för svårt för dem. Man behöver tvinga in folk i andra andningen och se vad de gör då. För att bedöma hur bra någon är på en sak så ber man dem inte att göra det de gör bäst, utan nåt megasvårt de aldrig provat och rimligtvis inte kommer att klara. För då ser man hur folk kan ta till sig små hintar, övervinna tvivel och faktiskt göra en bra rätt fast den var över deras förmåga.

Och meningen är ju att någon ska misslyckas, eller kanske alla. Just det gillar jag väl inte, men det är ju ett effektivt sätt att ta reda på vad de har i sig om de måste lägga in sjätte växeln. 

Om jag skulle testa min översättningsförmåga skulle jag inte be att få översätta nån samtida amerikan eller deckargubbe, utan poesi, nåt faktaaktigt som jag inte har pejl på, lesbian feminism nånting, Asian literature. Då skulle jag ju verkligen få visa vad jag går för. Att göra det man kan är inte att prove oneself. Inte när man lagar en rätt som man kanske har lagat 100 gånger på sin egen restaurang, utan en som är "omöjlig" att lyckas med första gången och ändå är det vad uppgiften är.

Förut har jag som sagt inte gillar det greppet för jag tycker det är tråkigt att förutsätta att folk ska misslyckas. Men generellt så har deltagarna hämtat igen så mycket, saker de vispade fel, gräddade fel, fryste fel osv och de blir superkreativa eller supersnabba och gör om nåt moment som blev fel. Nu gillar jag segmentet, för att det här är duktigt folk och de skiner. De märker mitt i det omöjliga att misslyckande och stordåd bor grannar i deras mat.

Men jag har en historia om att inte klara av saker. I ett skriftställe i L&F som jag glömt referensen till, fick en man uppgiften att åka tillbaka till ett område där medlemmarna tidigare bott och betala av kyrkans skulder där. Men det gick inte, han hade inte nog mycket pengar. Man kan säga att han inte klarade uppgiften. Men sen kommer ett av mina favoritverser, taget ur ett minne med såll: Välsignad är du, för om du inte hade försökt detta hade du aldrig kommit till denna plats (mentalt).

Så nej, jag menar inget illa men det kan låta lite Livets ord att om vi bara vänder oss till Gud så löser sig allt. Det gör det INTE. Folk dör, skiljer sig, mister barn, arbete, fysisk och mental hälsa. I vissa fall ger ju orättfärdiga val omedelbara konsekvenser, men det är inte tvärtom, att om det har gått bra för nån så har hen varit rättfärdig. Livet är ingen framgångsscientologi.

Jag är övertygad om att ibland blir vi ombedda att gå igenom prövningar som det inte är meningen att vi ska klara. Eller rättare sagt där målet med prövningen är att vi inte ska bli bittra och tappa vår tro. Men att det går åt skogen med själva händelsen. Men att vi vinner nåt evigt på kuppen.

Som det där experimentet med 4-åringarna och marshmallowsarna. De barn som kan vänta och då får två, gör mycket bättre ifrån sig som vuxna och yrkesarbetande än de som inte kunde tygla sitt godissug och åt sin enda direkt. Man kan vinna mer än bara en extra marshmallow, dvs en fördel i vuxenlivet.

Framsteg och misslyckande hör ihop mycket mer än vi tror. Man behöver antagligen misslyckas många gånger innan man har lärt sig att bemästra vad det nu är. Härom veckan kollade Mikael och jag på konståkning och han sa att man måste ha ramlat bra många gånger för att kunna ta sig upp så snabbt, graciöst och bara fortsätta. Utan misslyckande kan vi inte ha någon framgång för de kommer efter varandra i tid.

Ibland, nej ofta, är jag ju så hård mot mig själv och tycker att jag är dålig som varit sjuk i 26 år men inte är bättre på att hantera min sjukdom än vad jag är. Men ibland undrar jag om detta är ett pressure test, där Gud inte alls förväntar sig att det jag skapar av mitt liv ska bli lika perfekt som om han hade gjort det. Att man misslyckas med några saker man tycker är omöjliga är okej, men när man ser på saken så har man ofta faktiskt klarat något som också verkade omöjligt. Grymt jobbat! -- Ur Grundkurs i Livsvisdom från MasterChef, 7,5 hp.