Nu får det bli halvdassig skola

Mikael och jag pratade om nåt idag som jag inte minns, jo, och det var igår, och det var på MASH som en sa att han inte skulle säga nåt: Mum's the word.

Det har jag aldrig förstått så jag googlade. Uttrycket är från 1300- talet men gjordes riktigt populärt av Shakespeare. Och ordet är mum som i mamma, men syftar inte alls på det. Etymologin är att man menar Det enda jag kommer att yppa är ett mm, eller mm's the word I'll say.

Så nu vet ni det.

Mikael har ju arbetat mycket på engelska, skrivit manualer till prylar på engelska, samarbetat och mailat på engelska osv. Jag har väl kommit en bit på vägen när jag läste masterengelska. Men även om det är ens andra språk, och för mig är det nästan mitt andra modersmål eftersom jag lärde mig det när jag var sex och gränsen går nånstans där, men jag har aldrig blivit lika bra på engelska som på svenska. På vissa sätt är man bättre, man är medveten om sätt som det skiljer sig från svenskan, och man har ju pluggat en rätt saftig mängd grammatik, fonetik, språkhistoria osv. Mycket mer än svenska. Ändå är jag säkrare på svenska, vet inte i vilka situationer jag ska säga please eller inte. Ett av de första orden man lär sig vet jag inte när jag ska använda. Och är jag inte  säker så sitter själva kunskapen så löst att jag nog inte kan ta fram den på svenska. Man har ju bara lärt sig grammatisk teori på sitt modersmål, vi behöver inte lära oss att huset är grönt är rätt men huset är grön är fel. Det hör alla, förmodligen även de som får IG i svenska. För man tragglar inte saker som på andra språk. Grammatik, ja, exempel, nej.

Jag skrev ju med mamma i kommentarerna om vara, bliva, heta, kallas (och några till) och att de har en grammatisk betydelse som jag har glömt. Men jag har googlat, inte jättenoga, men det som följer är att satssdelen är subjektiv predikatsfyllnad (till skillnad mot objekt eller objektiv pf). Källa Jag vet ärligt talat inte om det är en strukturell grej som bara spelar roll om man ska ta ut satsdelarna i en lång och komplicerad mening, vilket jag inte har gjort sen runt millennieskiftet. Det fanns i alla fall sex typer av subjektiv predikatsfyllnad men dem tänker jag inte förklara här, men här får ni exempel på alla sorterna. Och ni har ju länken däruppe. Däruppe borde man säkert särskriva, men jag gillar att skriva ihop hellre än skriva isär. I sär? Det kan man väl ändå inte skriva? Rätt roligt egentligen, det ordet om nåt borde ju verkligen särskrivas!!

Här kommer era 1-6:

Sammanfattning av hur subjektiv predikatsfyllnad används

1. Stina är trevlig.

1. Sture har varit läkare tidigare.

1. Hugo är tränad.

1. Ewa gick ensam till festen.

1. De brukade träna själva.

2. Huset målas rött.

2. Bilen tycks ha blivit vaxad.

2. Han utsågs till kapten.

3. Tanken var att smita.

3. Problemet var studierna.

4. Planen är att åka iväg före mormors ankomst.

4. Oskars idé var att säga upp sitt jobb i Malmö.

5. Pojken lämnades att ensam studera.

5. Lisa utsågs till att vara värdinna.

6. Mannen verkade begå misstag på sitt arbete före frukost.

Om pf:en inte är subjektiv kan den vara objektiv. Men det orkar jag inte med nu. Men sajten ovan verkar välinformerad.

När jag gick på B-nivån i engelska och vi inte delat upp oss i litteratur eller grammatik än hade följdaktligen båda kommande grupper även den andra gruppens kurser. Jag tyckte grammatik kursen var riktigt tuff, mest för att man typ tror att man har lärt sig all grammatik som finns när man läser ett språk på universitetet. Men boken, Understanding English Grammar, som jag skämtsamt kallade Distorting English Grammar, förde fram namn på saker jag aldrig hört och delade in ett brett ord som subjekt i typ sex sjuk delar.

Tänk själva på hur olika de här subjekten är i sin grammatiska funktion på objektet.

Han slog sig

Han slog honom

Han slog alla.

Det regnar

Det kommer nog nån snart.

Osv.

Så spännande och jag önskar såååååå att jag var frisk och kunde plugga. Till och med detta vill jag plugga om.

Om jag bara får ett nytt personnummer så vet ingen på SU att jag redan har examen på GU och så kan jag läsa om alltihop och kanske komma ihåg det efteråt.men jag ska inte drömma om mer nu, det räcker med att jag vill till Sicilien: Volio molto, molto andare a Sicilia. Den meningen känns inte kosher. Men okej, jag har aldrig läst italienska! Jag bara låtsas. So sue me, jag har ju aldrig sagt att jag har en doktorshatt, som andra.

Däremot, apropå språk, måste jag tipsa om Le petit Nicholas. Boken utspelar sig i Frankrike på 60-talet med Nicholas och hans skolkamrater. Den är den enda bok som har fått mig att gapflabba ljudligt på en flygplats. Har ni läst några år franska kan ni klara av den hjälpligt. Nog för att njuta. Jag kan ju knappt läsa alls längre så jag drömde bara om böckerna idag på amazon. Jag har så goda minnen av boken. Min syster presenterade dem för mig när hon bodde i Frankfurt. När hon opererade handleden bodde jag hos henne för att hjälpa henne medan hon läkte. På kvällarna hade hon mig att läsa högt ur de där böckerna och det bästa var att för varje okänt ord för mig så kunde hon omedelbart svara med glosan på svenska, så de har aldrig varit så lätta att läsa som då. Fusk, hon kan engelska inte lika teoretiskt eller aspekten litteraturteori som jag, men hon är mer van att prata det (medan jag pratat engelska dagligen i några månader har hon gjort det i många år, och det gör skillnad) och har nog, är jag rädd, större ordförråd än jag och definitivt mer flyt. Hon har bott i Frankrike, check. Hon har bott i Italien typ tre år, gissa hur bra italienska hon pratar. Sen har hon bott i Tyskland nästan 3 år också, men det tror jag att jag kan bättre rent grammatiskt, har ju lärt mig hela gymnasiets tyska grammatik vilket hon inte har, plus att hon jobbade på engelska på jobbet. Men alltså, allting jag har kunnat bra har Ellen gått om mig i. Jag tål det när det är hon, för även om hon är en fuskare när hon måste vinna nåt spel, tycker jag ju att om man är bäst ska man vinna, och det är hon.

Ellen vill alltid göra sitt bästa. Jag vill bara vara bäst i klassen/gruppen. Och bäst är lättare än Ellens bästa. Så det är väl därför hon är bättre än jag på allting, utom att tala schweizertyska och spela cello. Om man nu skulle säga att jag "kan" nåt av det längre.

Men kanske tio år efter att jag bott där träffade jag några schweizare som Daniel hade med sig till en resa till Prag som vi var ett gäng som åkte på. Jag kunde nästan bara säga: Jag har bott tre månader i Basel, det var länge sen, jag har glömt allt. Men på det lilla sa de bägge två att det hörs att du är från Basel! Då blev jag så glad att jag slog in det i presentpapper och gömde det i hjärtat.

Och på samma gång försöker jag minska värdet jag assignar till att vara duktig, smart, kunnig, klok, snabbtänkt, flerspråkig. Det gör inte en till en bättre människa, det gör inget för generositeten eller hjälpsamheten. Att vara (bliva, heta eller kallas) är det äkta värdet.