Insikter

Jag är ju under isen. En, eller flera vårdenheter och myndigheter, bråkar med mig. Jag har skrivit så måmga inlägg om det men sparat dem bara som en påminnelse till mig själv om hur det var.

Jag sa till Mikael igår att jag hade sovit dåligt och att en rädda grejer strular och inte blir som jag ber om. Men jag ville inte förstöra vår inplanerade fredagsmys. Jag hade gråtit tre gånger innan han kom hem, två efter, och tänkte att om jag berättar nu så är den här kvällen slut.

Men idag berättade jag de senaste vändningarna. Jag sa att jag hade sovit dåligt i natt också och att jag som jag brukar hade känt att det låg ångest i bröstet men som jag försökte ignorera med teven. När jag väl gick upp och skulle gå och lägga mig, kom jag inte längre än till köksbänken där jag skulle ta mina sömnmediciner. Jag brast i gråt och fick ångest.

Det är verkligen inte roligt. Men smolken i glädjebägaren FAST TVÄRTOM är ju att jag hann gå hos psykologen på Sköndal nog många gånger för att veta hur jag ska hantera det bättre. Förut fulgrät jag så snoret sprutade, jag fick inte luft, kändes som om jag skulle kvävas, fattade att ångest inte är dödligt men hur ska jag överleva det här. Första gången jag hade ångest på riktigt tror jag att det höll på en halvtimme. Igår var det över på fem minuter.

Skillnaden?

1) Jag har lärt mig att inte ha locket på. Om jag vågar känna efter och märker att det finns nåt där som jag vågar släppa fram, så har jag fått verktyg för att hantera det. Och mellan varje gång så fixar jag mig, så att det är så lite skäl till ångesten som möjligt. Man kan ju få ångest över sin figur, men jag brukar försöka hålla annat borta. Bara en huvudperson så att säga.

2) Att jag vågar känna känslan är det svåraste. Just i det ögonblicket VILL JAG INTE DET. Verkligen inte. Men eftersom psykologen har lett mig igenom detta nu och Mikael också fått verktyg, så har jag erfarenhet som säger mig att det är ett bra move för mig att känna känslan, fast det är det sista jag vill.

3) När jag känner känslan ska jag försöka benämna den. Inte Jag har ångest, utan vad jag är rädd för t ex. Innan jag har vågat känna efter är det som att jag är rädd för allt och inget. Och specifikt minst tio grejer. Men när jag känner känslan talar den faktiskt till mig och säger vad problemet är. Idag gjorde Mikael och jag en övningsomgång och jag trodde jag skulle säga att jag var rädd för den nye läkaren, men så sa jag Jag är rädd för att inte bli trodd. Så vad namngivningen går ut på är att man ska sortera känslor. Jag är inte rädd för läkare i allmänheten eller vården, eller nåt allomfattande och luddigt. Och även om jag är rädd för läkare, så får jag ingen kris av att en läkare går på Ica och handlar precis där jag är. Såvida man inte förknippar just den personen med trauma. För om jag är rädd för en viss sak, så är jag alltså inte så rädd för 100 andra saker som jag liksom drog med mig i fallet. Men sätter jag ord på det så försvinner flera av känslorna för det var visst inte mig det handlade om idag. Och det gör att rädslorna blir färre. Det gör också att anfallet kan gå över fortare, för istället för att sitta fast i känslan i en halvtimme så låter jag den komma och låter den försvunna när den är klar, och i jämförelse har ångesten minskat i både intensitet och varighet. Verkligen win-win.

Att jag verkligen har fått så mycket hjälp med detta innan de stänger är makalöst. För det här är inga lätta grejer att tala om.

Idag kände jag dock att jag kände mig negativ härom kvällen när jag fick ångest, men också en annan känsla. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte bli tvingad, jag vill välja själv. Men jag kan inte välja att inte vara sjuk. Jag kommer inte att kunna välja om Mikael ska dö. Handlingsfrihet är viktigt, men det innebär att vi får välja vår attityd i alla situationer, inte att vi får välja omständigheterna.

Och då kändes det som om jag började tangera det som jag tror att jag har så svårt med acceptansen på grund av. Jag känner resentment över att jag är passagerare i mitt eget liv.

Och allt dåligt kommer av ME. ME gjorde att jag inte fick några barn, ME gjorde att jag inte kunde doktorera och ha en karriär. ME hindrar mig från att läsa böcker, sjunga i kör, gå på dejt, träffa vänner, sy, resa, passa barnbarn och syskonbarn, sköta om vår miniträdgård,tapetsera om. Och det jag får ångest och depression av är också ME.

Men ångest och depression är inte ME-symptom. Snarare så har väl de flesta inte det. Så om jag inte hade ME hade jag kanske fått det om mitt barn dog el dyl. Så allt är inte ME. Intressant tanke.

Sen började jag förstå varför jag känner sån ilska mot sjukdomen. Jag lägger skulden på den för precis allt som inte är idylliskt i mitt liv. Det är väl klart att när man avskyr nåt så intensivt så tar det mycket av ens energi

Det andra är däremot att om jag är resentfull gentemot sjukdomen för allt som är dåligt så ser jag inget som är bra. För allt är ju snart sjukdomen. Den växer sig in i alla crevices och är snart ett med mig och min kropp. Men det där med ångesten i förrgår, det resented jag. Men jag glömde att vara tacksam för att ångesten blev lite av en barnlek jämfört med hur den var när jag var ny. Det var fortfarande riktigt förfärligt, men verktygen hjälper med kanske 75%! Att jag inte fokuserar på det och på tacksamheten?

Jag känner mig lite kvävd i livet. Jag resent vården och myndigheter som nekar mig på felaktiga grunder. Men vem är det jag resentar egentligen? Är det mig, för att jag var så svag att jag blev sjuk? Nja, men det är en helt annan psykintervention. Nej, det är Gud. Jag är arg för att jag inte får vara smal, snygg och rik och doktor i litteraturteori. Men han har aldrig lovat mig att mitt liv skulle bli sådant. Tror ni de svältande barnen i Etiopien är nöjda med sina liv? Tala om att resent your life.

Så när jag inser vem jag vänder min bitterhet mot, inser jag att det inte är vad jag vill förmedla.

En stor dag.

Men vem har sagt att livet är rättvist? Inte Monnahs pappa i alla fall.