Migränmedkännande

Jag har ju inte migrän längre, sen jag fick sprutorna. Men ganska många gånger har det smugit sig fram ett litet migränanfall två dagar innan jag ska ta sprutan (imorgon), så ock denna gång. Men eftersom jag inte kan ta Treo för magen, och Ipren och Alvedon inte brukar hjälpa så jag bryr mig inte ens om att ta det längre, så har jag blivit lite känsligare för smärtstillande och Alvedon och Ipren hjälpte faktiskt, både igår och idag. Men när man hostar, det är djävulusiskt. Jag trycker fast pannan mot skallen och håller fast huvudet i ett järngrepp för att det känns bättre om inget rör sig och så koncentrerar jag all min kraft på att hosta så rejält en gång att jag kan sluta sen. Har haft astmakänningar i dagarna och det hostar jag ju av, typiskt nog. Inte skönt.

Men jag ser på Mikael att han är rätt bra på att bedöma min smärtnivä. Jag säger ju aldrig Jag har ont i .... Dels har jag alltid ont och det är tråkigt att prata om det. Och om jag kan hantera det utan att behöva tröst av honom har vi roligare saker att prata om. Så jag säger inte mycket. Han har lärt sig olika tecken, så som jag kan höra när han sover om han har lågt socker. Man lär sig vad som är ens kärestas normala och hur avvikande något är. När han blir hjälpsam och slår upp vad det står om Aimovig och hur ofta man får ta den, då förstår jag att han har sett min smärta och känt medkänsla med den. 

Det är underbart att vara gift med honom. Jag har väldigt lätt att inte irritera mig på hans fel, vilket förvånar mig för jag vet ju mycket väl vilka de är. Men jag kan ta dem rätt bra. Jag hade inte orkat störa mig hela tiden så kanske gör jag det av självbevarelsedrift. En gång när han väckte mig när han skulle till kyrkan, förmodligen för att han hade lite ont om tid och inte kunde vara så långsam att han inte hördes, så skrev jag minsann upp tre sura poänger på telefonen som var väcka mig, i tid till kyrkan, bädda. Det tänkte jag minsann prata allvar med honom om sen när jag hade sovit färdigt (det krävs ju mer medicin för att jag ska somna om). Men då kändes det inte viktigt längre.

Det där med bädda har jag dock tagit upp med honom. Jag har förklarat att jag ju ligger ensam i sovrummet i ganska många timmar och att det är så värdefullt om det är vackert då. Så nu bäddar han, försiktigt, för om täcket fläktar mig för mycket så vaknar jag av det också.

Han är så omtänksam också med saker han köper. Frågar alltid vad jag tycker om en viss sak om det var ett nytt märke eller så. (Han hade köpt en påse kanelsnurror som inte var Pågens, nej, vad heter de i Göteborg? Anyway, dessa såg likadana ut och påsen var identisk men det var Coops och de hade inte fått receptet på fyllningen rätt om man säger så. Jag älskar kanelbullar men kommer nog inte ens att få i mig påsen. Så den kan jag varna för. Coops kanelsnurror.) Och så lägger han nästan alltid det på minnet. Han vet vilka smådrickor jag gillar och inte. Att vara intresserad av små detaljer som gör mitt liv lite bättre, det är riktig kärlek, det.