Såååååååå lycklig!

Jag var så duktig och gjorde mig i ordning jättelångsamt. Hade till och med tid att sitta i massagefåtöljen i en kvart. Sen satte jag mig utomhus i Baden och vilade. Sen kom min syster och vi kramades! Första kramen sen i februari med nån annan än min man. Det är så lite Corona i Skåne så jag vågade. Men tänk på de som inte har nån man. Har de inte rört vid en annan människa på fem månader?

Jag hade i alla fall tankar på att ha en annan klänning på mig idag. Men jag var så velig att jag tog den gamla vanliga 50-årsklänningen. Ville hellre spara den kognitiva energin till samtal.

Och wooooooow, vilken kväll. Så roligt att träffas, och så kul att äta tillsammans. Jag mindes fel så det var ingen havsutsikt, men nu blev det så. Och vilka presenter som kommer rullande i en till synes evig ström. Jag vill inte framhäva nåns gåva framför nån annans men jag hade mycket att gråta över idag, av glädje såklart. Den ena presenten var 50 lappar med en blandning av foton, komplimanger och minnen. Hade jag bara fått den enda presenten hade jag kunnat dö lycklig. Visserligen känner jag så för allas presenter, jag har verkligen känt mig översköljd av kärlek.

Och att jag fått ha tre firanden med olika delar av familjen var fantastiskt. Jag hade blivit mycket sämre av att träffa alla på en gång så jag uppskattar så att jag kunde få dela upp det. Idag är jag också mycket mer slut än efter i fredags, så det känns bra att jag inte siktade högre, större. Jag ville inte tvinga kroppen och må pest efteråt. Gråta för att man tagit i för mycket är väl ingen bra början på de kloka 50-åren.

På grund av Mikael (som är 60) tycker jag 50 inte är ett dugg gammalt. Och som jag sa så är det inte åldern som är krisen (tack vare landstingets botox) men mer fetman och att jag inte tycker att jag använder mitt liv på det sätt jag skulle vilja. Jag vill så gärna jobba, har alltid haft roliga jobb. Jag ville också ha kunnat läsa vidare, det var svårt att släppa tanken på att doktorera. Jag har haft några av magisterböckerna framme och kan för mitt liv inte slänga dem. Det är ju redan kört men om jag slänger dem accepterar jag att det är kört. Det verkar svårt att fylla jämnt utan att få en identitetskris av nåt slag.

Men det är inte det jag vill betona idag. Jag hade en himmelskt lycklig stund ikväll. Att jag knappt minns nåt som nån sa lär mig att bli bättre på mindfulness. Fokusera så kanske det stannar kvar.

Men känslan av lycka stannar kvar. När jag tänker på kvällen, vilket jag kommer att göra mycket och länge, känner jag att kärleken överbryggar alla mina problem. Jag kan inte ens prata om det här 50-årsfirande utan att gråta.

Men jag planerar fortfarande en fest med mina bästa vänner, när den nu kan hållas utan fara för Corona. Vädret säger NU, för då kan man vara utomhus, men vi har ingen trädgård och om det är svenvarmt eller iskallt så tar det kvällens halva energi. Så jag vill ha inomhus, planerat.

Jag vet inte hur det kommer att bli med Corona i höst men jag önskar att det ska kännas tryggt att träffas i Stockholm och åka hit, de som inte bor här. Det är ju nästa event jag planerar. Det är för närvarande 18 rätter på den festen, men det kan jag garantera inte blir verklighet.

Men jag kan inte nog berömma denna kväll. Fantastiska, generösa presenter, och om jag inte skärper mig kan jag inte låta bli att fulgråta, trots middagsgästernas chanting:Fulgråt! Fulgråt! De vet att det inte krävs mycket för mig.

Efter maten hjälpte de mig upp och gick och stödde mig vid varsin arm, som jag gick med farmor. Men jag är ju inte 70 år äldre än de. Men nu är det så, jag är inte så dum att jag försöker gå själv fast jag inte orkar och har hjälp. Men visst är nästan allt lite komplext. Att ta emot hjälp en gång är ok, att alltid vara föremål för andras omsorg gör en såklart glad men också ledsen. 

Men jag klagar inte, men jag blir sentimental och frustrerad och påmind om hur det är. 

P.S. Överst i högen med foton, komplimanger och minnen ligger en bild med Svenskt Tenns blå elefant. Det räcker ju för att knocka en. Jag visste inte ens att jag hade sagt hur galen jag i det mönstret.