Kanske är det mest beklämmande att höra hur flera tidningar han jobbat för har börjat kvotera nyheter. Sydsvenskan utfärdade vad man kallade för en fatwa för alla utrikeskorrar, där MINST 50 procent av alla intervjuade skulle vara kvinnor. De tackade senare nej till en artikel som handlade om att Kina började stänga sina arbetsläger, eftersom källan var man. De flesta stora tidningar har sedan ett tag genusrobotar som för statistik över hur många gånger kvinnor nämns i artiklarna. Man sätter liknande mål för avdelningar och kollar noga på vilket kön de man anställer. I Aktuellt får det aldrig vara två manliga nyhetsankare under en sändning samtidigt av det här skälet. Två kvinnor går bra.
Journalistiken blir inte bara uppfostrande i vad man säger, vilka frågor som får ställas, utan också snedvriden till vem som ska få komma till tals.
Med den logiken får inte vem som helst drabbas av matförgiftning och behöva en ersättare i nyheterna.
Dessutom skulle nån kunna mörda Donald Trump men om kvoten för manliga nyheter var full skulle man tacka nej? Det skulle man ju inte, i verkligheten, oavsett genusrobotarna, för den nyheten är det närmast kriminellt att neka, men hela alltet låter så rubbat.
Jag är normalt inte för kvotering och liknande, även om jag självklart är 100% för lika lön och lika rättigheter. Och om ett företag ska anställa 10 pers så är det ju orimligt om det blir 9 män och 1 kvinna, om det är ett genusneutralt jobb där det faktiskt inte behövs större muskler. Men att det måste vara fem av varje tycker inte jag är helt nödvändigt. 4 - 6 går lika bra för mig, för det kanske inte var lika många av varje som sökte, eller inte lika många kvalificerade. Män har en tendens att överdriva sin duglighet medan kvinnor gör tvärtom. Det måste man ju också i så fall ta hänsyn till om det ska bli rättvist.
Jag såg en gång en lista hos ett gift par med grindstreck för respektive person och diverse hushållssysslor. Jag blev lite chockad över att de mätte så noggrant. Men det var inte för att kunna låta bli att plocka ur diskmaskinen, utan för att kvinnan själv skulle se att hennes man faktiskt tog ganska jämställt ansvar i hemmet och inte klaga i onödan.
Vi har ju å andra sidan ett ruskigt ojämlikt förhållande. Min man gör i princip allt, och dessutom stöttar han mig när jag är ledsen. Idag känner jag mig lite liten, för att jag fick feber och sen för att jag fick puls på 130 av att vattna dahlian och klippa bort två övermogna blommor. Jag blir ledsen för att jag är så hindrad, och får också dåligt samvete för att jag sitter och glor på Pinterest istället för att skriva en bok. Mikael tycker inte att jag orkar skriva en bok så han tycker inte jag är värdelös, men jag själv tycker ju det, särskilt vissa dagar. Och jag är rädd för att förhållandet mellan oss ska bli för mycket förälder-barn och/eller vårdare-patient. Jag glömmer ju saker som bara disträ eller minialzheimers glömmer, så som ett oansvarigt barn och inte en jämlik partner. Och härom dagen sa Mikael nåt två gånger och jag hörde det bara andra gången. Det är ju inte nåns fel men om jag inte hänger med i en diskussion så vet jag ju inte det och kan inte förklara det förrän Mikael har reagerat på att nåt är konstigt, typ som att jag ignorerar honom första gången. Det är ju ganska fräckt att bara strunta i vad nån säger när man pratar, så det kan ju verka provocerande fast jag bara inte har fattat att det är nåt jag missat. Ibland är jag ju dessutom kvick och klipsk, ibland förstår jag inte en mening om den är lång eller avancerad. Så han kan inte alltid tänka att jag inte fattar, det hade vi nog blivit tokiga på bägge två.
Så det här med jämställdhet tycker jag är en svår fråga. Man ska vara lika mycket värda, som utgångsläge, men sen blir inte Mikael värd mer än jag för att jag inte fattar, klarar saker hemma, eller på arbetet, eller i sovrummet, eller nånstans i princip.
Läste en artikel idag om dödshjälp. Egentligen är jag inte emot att folk ska få göra som de vill, men problemet blir om folk känner sig som belastningar på sin familj, på vården och på samhällets resurser. Att de får en broschyr om assisterat självmord istället för psykologsamtal som får dem att inse sitt värde, eller assistans om det behövs så att familjen inte blir överbelastade, eller starkare värktabletter. God och rätt vård måste ju finnas på plats för alla innan man kan börja tala om rätten att ta livet av sig. Rätten att slippa ta livet av sig måste vara större. Och faktiskt rätten att belasta familjen, vården och samhället om man är sjuk. Det är oftast inte frivilligt och då ska man inte ha dåligt samvete, inte bara för att man inte är jämställd och inte gör 50%, utan att man är en belastning. Det får man vara, om man inte kan annat. Alla får vara vad de kan.
Men även det är jättesvårt. Såg på nåt program förut medan nagellacket torkade om en extremfet kvinna som vägde lika mycket när hon var barn som jag när jag var vuxen. Nu vägde hon flera hundra kilo. Hon klarade inte gymnasiet men hittade ett annat, men college fick hon sluta på för hon orkade inte gå mellan lektionerna eller för den delen sitta på stolar. Så de senaste 8-9 åren har hon levt på bidrag. Det triggar mig lite, för fetma är ingen sjukdom. Men för mig är det som en sjukdom, i det att fetman mer har drabbat mig än att jag ätit mig till den. Jag ger absolut inte upp allt ansvar för vad jag äter, men det är en liten del som beror på okynnesätning. Men den tjejen kan inte arbeta mer än en person som är sjuk "på riktigt". Hon skulle säkert känna sig ledsen om hon hörde att jag tyckte det var orättvist att staten försörjde henne för att hon inte kunde låta bli att äta. Förresten hade hon gått ner 47 kg, jag förstod inte om det var på en eller två månader. Om hon kan gå ner så bra genom att följa en diet behöver hon väl ingen gastric-bypassoperation utan bara fortsätta med dieten? Men jag känner att jag dömer henne, och det är ju precis vad jag inte vill att folk ska göra med mig.
Mikael sa igår att han skulle sakna mig om jag dog. Alltså han är inte bara gift med nån för sällskapet utan det är just mig han vill vara med. Och han gillar att vara med mig, prata, skoja och kolla på QI ihop. Vi har ju inte mycket till liv, inget socialt umgänge för det orkar inte jag, inga spännande resor, hobbies eller sportsliga aktiviteter, för det orkar inte jag. Vi har i princip bara våra ord. Så när folk börjar prata för mycket om att lika är samma, då blir jag lite störd. Så om nåt inte är 50-50, är det då dåligt? För det är jag i så fall. Och man måste ha rätt att inte duga i sina egna ögon men att samhället inte håller med en! Ens nojor ska man få hjälp med, inte förstärkta.
Så kontentan av svadan? Lika betyder inte samma, likadana, utan bara lika mycket värda oavsett. Inga jobb är mer viktiga än andra, jag säger bara sopstrejk. Och inga människor är egentligen viktigare än andra, även om vissa företrädesvis män tror det. Om man är Leader of the free world t ex. Bah.
Men jag ville ju egentligen säga nåt positivt som avslutning och inte om den orange ledaren.
Jag har förresten fått den största finnen på 15 år. Inte för att man ska lita på det förresten, för jag minns ju som ett såll. Men jag undrar om det är hormoner för i en viss annan kroppsdel läcker jag inte som ett såll på de senaste 15 åren (de har med varandra att göra), men härom dagen var det lite blod. Kanske ska jag komma i klimakteriet.
Och HUR blev det den positiva avslutningen? Jag är nog för trött nu, och om man inte kan sluta bra, så kan man sluta PUNKT.
2 kommentarer:
Jag gillar Ola Wong. Han har gjort bra ifrån sig i Kvartal och jag tänker att hans Sommar borde vara en ögonöppnare för en del. Dessvärre tror jag inte att de som behöver höra vad han säger lyssnar. Det är väl så det är. Han pratar om kognitiv dissonans i sitt program. Det använder vi oss alla av för att få verkligheten att stämma med våra ideal. Suck. Att det ska vara så svårt...
Nej, det är ju ofta så att de som behöver höra nåt inte lyssnar. Både bildligt och bokstavligt.
Skicka en kommentar