Jag hamnade ju lite efter men jag tar igen mig nu.
Det kommer nog inte att bli nåt foto men en historia om citrus. Typ.
Jag fick en liten flaska flädersaft av mamma och pappa. Jag är fullkomligt galen i flädersaft, särskilt hemmagjord, och mamma och pappa gör det med perfekt lagom mängd citron i (ganska mycket). Jag ställde flaskan i kylen och drack ett stort glas på morgonen och ett på kvällen. Det var under den där görvarma perioden så jag fick i mig 66cl mer vätska än vanligt. Så man kan se det som medicin.
Men hjälp vad jag fick utslag i ansiktet av citronerna.
Och det allra värsta? Jag sa inte ens till Mikael att vi hade fått den! Jag ställde bara in den i kylen och tänkte om han ser och vill ha så får han ju det. Men män ser inte lika mycket detaljer som kvinnor så jag trodde inte han skulle upptäcka en flaska i kylen. Det gjorde han inte heller.
Och dagen efter att jag druckit upp det sista kände jag att jag inte kunde ljuga längre. Visst, jag berättar när saften är SLUT. Först retade han mig lite på skoj och sen sa han att även om han hade sett flaskan hade han inte tagit av den för han är inte så galen i flädersaft som jag. Nu i efterhand tröstar jag mitt själviska hjärta med att jag visste det...
De frågar på reklamen om man smyger med sitt spelande. Nej. Men ibland smyger jag med mitt shoppade och ibland smyger jag absolut med mat eller dryck. Eller när jag åker till centrum när Mikael är bortrest och köper kanelbullar och wienerbröd och gott och blandat i lösvikt (så bara röda, gröna och sötlakrits) och frossar själv, utan att nån ser och utan att man behöver dela med sig.
Om jag har missbriksproblem? Absolut Jag behöver verkligen gå 12-stegsprogram för hemlighållande av flädersaft.
Och nu kom jag på att en gång gjorde jag chocolate chip cookies men inte av hela degen. Och resten av degen gömde jag i mitt nattduksbord och smygåt av när Mikael sov.
Jag behöver definitivt hjälp.
3 kommentarer:
Wow, vilken bekännelse! Jag tror inte att jag smygshoppat eller smygköpt wienerbröd (som jag inte är så förtjust i) eller godis nån gång. Men jag är helt klart sockerberoende. Jag har legat hela kvällen/halva natten (klockan är 2.30) och funderat på hur jag ska bli av med det. Det är så icke-vuxet att vräka i sig socker! Och problemet är just vräkningen, om jag kunde hålla mig till två bitar så skulle jag aldrig klaga. Men jag ger mig inte förrän hela påsen är slut och jag mår illa resten av kvällen.
Och de senaste kvällarna har jag haft klåda i ansiktet och på halsen, så som jag hade när jag väntade barn och de sa att det berodde på att levern var överbelastad. Nu är levern säkert överbelastad av allt dagligt socker. Jag fick ju en hel låda godis på min födelsedag. Har säkert skrumplever, eller fettlever eller vad det nu kan vara.
Och jag tänker alltid att jag ska skära ner på sockret, fast jag försökt tusentals gånger och vet att det enda som funkar är total avhållsamhet. Men det är så tråkigt! Jag vill inte betala det priset!
Och spelar det nån roll när man är 75 år gammal? Ska man bry sig alls? Men borde man inte det när man märker att man mår riktigt illa av missbruket? Är det att vårda sig om sin kropp, Guds tempel?! Obs: retorisk fråga.
Ni som är väl bevandrade i skrifterna kommer kanske ihåg L&F 6:22-23, om jag minns rätt, där det står ungefär så här:
"Om du önskar ytterligare wienerbröd så kom ihåg när du senast vräkte i dig choklad och lakrits för att du skulle tillfredsställa dina begär.
Gav jag dig inte illamående av detta? Vilket större illamående kan du få än det som kommer från socker?" (Mycket fritt ur minnet.)
Och visdomsordet är till för de allra svagaste!
Jag svaga människa väljer omedelbar och kortsiktig behovstillfredsställelse framför att må bra genom att respektera att min kropp är ett Guds tempel.
Det känns som om det är dags att äntligen bli vuxen och herre över mina laster.
Vill nån mer haka på? Med daglig rapportering till varandra?
Ska vi än en gång, den allra sista, göra slag i saken? Jag vill äntligen ta full kontroll över min kropp innan jag dör och blir av med den fysiska kroppen.
modren, en röst i natten
Jag har en son här hemma som äter strikt sex dagar i veckan och äter precis vad han vill den sjunde. Det verkar onekligen ge resultat, men usch, så tråkigt! Jag är inte 75, utan 49. Trots det har jag samma tankar som modren, men jag är inte beredd att rapportera i detta läge. Tanken måste få perkolera lite i mitt undermedvetna först... Jag återkommer!
Sonens recept är superbra. Men om man nu vill äta vad man vill varje dag?
En son här sa just att han hade slutat med socker i fem veckor och gått ner fem kilo.
Jag har haft många duktighetsperioder i mitt liv. Allra duktigast var när vi levde på LCHF i ett år, utan avsteg. Mannen gick ner 26 och jag 16 kilo. Det stupade på att det var för tråkigt.
Nu känns det som om en sån beslutsamhet kräver för mycket energi som jag inte har.
Får ta mig lite choklad så jag får ny energi.
modren
PS Anja. Vi tog 20% mindre socker i flädersaften den här gången. Märkte ingen skillnad. Kommer att ta ännu mindre nästa gång. DS
Skicka en kommentar