sorg och tröst

Jag sov ju bra idag men huvudvärken har inte lättat så mycket. Och jag ska inte tro att en natts god sömn utraderar effekterna av en månads dålig sömn, förutom de 25 åren före det. Men jag tänkte att jag skulle lyssna på några barnsånger från vår kyrka och det gjorde jag. Sen blev jag sugen på mer och när jag gick upp tittade på vad jag lyssnade på senast på cd-spelaren så låg där några frestande skivor.

Ja, jag har inte Spotify. Ja, jag har en cd-spelare. Ja, jag har cd-skivor. Jag gjorde misstaget att börja med Rigmor Gustafsons version av en absolut älsklingsdikt som jag inte visste fanns tonsatt. Ninni sjöng den på Robs begravning och jag fattar inte hur hon kunde stå där och sjunga "he is dead" framför sin 31-åriga barndomskompis, nybliven änka, och jag som satt och fulgrät så jag hade kunnat få anställning som gråterska i de sydliga mer uttrycksfulla länderna. Ni får dikten en gång till, jag har med all säkerhet satt in den förr men den är så fantastiskt fruktansvärd. Den heter Funeral Blues och är skriven av W.H. Auden:

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message ‘He is Dead’.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,

My working week and my Sunday rest,

My noon, my midnight, my talk, my song;

I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good

Ja, men sen tänkte jag göra mig på bättre humör och satte på Ninnis julskiva. Den är jättebra och just julsånger (förutom när det handlar om sleighbells och Santa) är så betydelsefulla för mig för de handlar om Jesusbarnet och hur han har kommit för att frälsa världen, och det tror jag ju på av hela mitt hjärta.

Och musik i sig är ett språk som talar så direkt till min själ, och när det dessutom textmössigt berör nåt som är centralt i mitt liv, så går det inte att hålla sig oberörd. Och när hon sjöng O helga natt var jag tvungen att vrida upp volymen och sjunga med, två gånger i rad. Den är egentligen inte en av mina favoriter, men hennes version var en mer altvänlig tonart, så jag kunde ta i ändå från tårna och andra gången jag sjöng om att se en älskad bröder i en slav, så blev jag så tagen att jag fick sätta mig ner och gråta.

Tårarna sprutade. Inte bara för att "Frälsar'n krossat våra tunga bojor". Fast just de där bojorna känner jag av lite mer än jag har lust med. Så jag grät också för att jag älskar musik så ofantligt, men jag klarar inte av att lyssna på musik, så som jag inte längre kan läsa böcker. Och de två förlusterna är så svåra. Inte som att mista sin man, men jag lever mitt liv och det krymper och krymper och det som jag normalt tar till för att både roa mig och trösta mig, funkar inte. Och sorgen är så stor över hur decimerat mitt liv är, och när jag lyssnar på musik så blir förlusten ännu större för att saknaden blir så akut.

Dessutom handlar det mycket i media nu om en man som dömts till fängelse för att ha hjälpt sin svårt sjuka fru att ta livet av sig. Hon hade ME. Det blir ju lite jobbigt att ta in. På samma gång lämnas en namnunderskriftslista med 10 000 underskrifter om förbättrad ME- vård in. Förbättrad å förbättrad, det finns ju i princip ingen vård alls, bara två mottagningar i Stockholm men inget mer i hela Sverige. Det finns fortfarande folk som blir hånade när de går till läkaren. Jag själv var hos läkaren igår och blev inte hånad, men det ligger så nära varenda gång. Man är i ständig beredskap och det tär på en.

Så då tänkte jag faktiskt trösta mig med musik och letade fram Slow down med Sissel och min kyrkas stora kör och orkester. Hon är ju ett musikaliskt medium, om man får säga så, och texten beskriver exakt hur jag känner och exakt hur Gud vill att jag ska göra för att få tröst och styrka. (Jag vet inte vem som skrivit text eller musik, även om den är baserad på bibelversen "Be still and know that I am God".)

In the midst of my confusion
In the time of desperate need
When I am thinking not too clearly
A gentle voice does intercede

Slow down, slow down, be still
Be still and wait, on the Spirit of the Lord
Slow down and hear His voice
And know that He is God

In the time of tribulation
When I'm feeling so unsure
When things are pressing in about me
Comes a gentle voice so still, so pure

Slow down, slow down, be still
Be still and wait, on the Spirit of the Lord
Slow down and hear His voice
And know that He is God
And know that He is God

I versionen som jag länkar till här, får Sissel en stående ovation som är så lång att hon själv blir rörd. Hon sjunger ju som en ängel men presenterar också budskapet med sån kraft och inlevelse att det berör så djupt, så djupt. Och jag vet att Gud inte har glömt bort mig. Han är med mig och har en mening med mitt liv och mina svårigheter. Jag ser inte riktigt vad han håller på med för jag har inte ritningen, men jag vet att han är Mästararkitekten som bygger ut mig från en stuga till ett slott, som C.S. Lewis så vackert beskrev det. Och det gör ont men jag tror på att jag en dag kommer att förstå och till och med uppskatta den tillväxt som jag då kommer att se hos mig själv på grund av det som jag varit med om. Det är vad jag hör och känner i mitt hjärta när jag blir stilla och besinnar att han är Gud.