barndomens dumheter

Jag kommer ihåg att jag alltid höll för titthålet i dörren när vi skulle till mormor och morfar. Det var liksom roligt som barn att överraska. Men nu förstår jag att man som gammal, eller som vem som helst egentligen, inte vill öppna dörren utan att se vem det är först.

Jag kommer också ihåg en gång när jag svarade Skeppsbrons nakenbadhus när jag svarade i telefon och det var farmor. Hon sa ungeför Nej, men jag skulle till mitt barnbarn, och jag avbröt Men det är jag, det är Anja, men hon kunde inte ta in det, och jag insåg att det var smartare att lägga på och svara Anja ordentligt. Det var på den gamla goda tiden när man hade en telefon med sladd och som satt fast i ett hål på väggen. Och en krullig sladd mellan luren och knapparna. Vilket stenåldersfynd!

Så ser jag rubriken på veckans Mitt i och som jag har missat tills nu: "Äldre lurade av falska barnbarn" och jag blir så vred. Man får stjäla om man vill vara så usel, men man kanske skrämmer ihjäl folk som måste fortsätta arbeta på Apoteket, Guldbutiken, frissan. Men att ge sig på sina gelikar tycker jag är avskyvärt, men att skada barn, handikappade eller gamla är mer än så. Det finns en blind kvinna som bor på andra sidan rälsen här i Vh och hon gick som jag minns det med rullator och väskan i korgen. Hur lätt är det att stjäla en väska från en blind? På ett sätt undrade jag om hon var dum som gjorde det eller extremt modig, a Statement Maker. 

Men den som attackerar svaga tycker jag är psykopatisk. Inte för att jag har läst psykologi och vet vad det egentligen innebär, men att kunna ignorera den allmänmänskliga känslan empati gentemot svaga och försvarslösa för sin egen vinnings skull är vidrigt. Illa nog att ett gäng äldre killar ger sig på en ensam, något yngre kille och snor hans jacka och telefon. Mina ungar skulle aldrig få ha jackor för flera tusen som "inbjöd" till överfall. Men det betyder ju fortfarande inte att det är deras fel, men är det vettigt att ha skolans dyraste jacka men vara rädd varje gång man rör sig ute?! Det är att skapa helt fel liv åt sina barn. Jag älskar citatet "Ge inte dina barn vad du inte hade råd med, utan lär dem vad du inte visste."

De där historierna som jag fortfarande inte riktigt kan tro att de är sanna, om att man blev botad från AIDS om man våldtog ett spädbarn, gör ju att jag undrar om det ens finns hopp för mänskligheten.

Ibland tänker jag när de kriminella hämnas på varandra att de har valt det själva, får skylla sig själva, varsågod och ta död på varandra om det är ert kall i livet. Men man ger sig inte på mammor och pappor med barn och man bombar inte oskyldiga. Man bränner inte upp folks bilar för att det är skoj. Man har inte roligt för att nån annans liv blir förstört. Man ska inte ens ta livet av sig genom att hoppa fram för en bil, som M var med om. Såvitt han vet så dog hon inte, men det finns ju tågchaufförer som blir helt förstörda för att nån hoppar ner på rälsen. Inte deras fel, men den normala mänskliga känslan är sorg när ett liv släcks.

Även inom kriminaliteten trodde jag det fanns regler, men det verkar inte så. Det kanske var så på 20-talet, 1920-talet alltså. Gentlemannatjuv, "shook hands with Sinatra" (när nu han levde), allt sånt är tydligen borta. Och då måste reglerna skärpas på motsvarande sätt. Att stjäla är alltid fel men att lura en gamling är förfärligt. Då ska man straffas ordentligt, inte få straffrabatt. Om politikerna inte förstår det här med rabatt, så är det så att om man säger köp tre, betala för två, så köper folk två men får en extra! Så straffrabatt är en uppmuntran till fler brott. Man får ett gratis om man "köper" två. Fattar inte hur folk kan acceptera det. "Ja, men de blir ju inte rehabiliterande av mer tid i fängelse". Nej, det kanske inte de blir. Men det skiter väl jag i. En som tycker det är en bra idé att skrämma en gammal person som säkert har vänt på småslantar hela sitt liv och ta deras sista kronor, en sån är redan så rubbad att jag inte vet vilket sorts program som skulle få dem snälla, produktiva och ha ett jobb som inte gick ut på att stjäla från arbetsgivaren, eller för den delen, hemtjänstbrukarna (true story!). Kanske om de fick tillbringa tiden med att först träna upp en hund till t ex diabeteshund, så de blir älskade ovillkorligt (kanske för första gången i livet) och känner glädjen i att hjälpa andra istället för att stjälpa dem. Och sen skulle man ha nån relativt lång lista på saker man skulle göra, som hjälpa en gammal tant över gatan. Småprata med henne, för att se hur hon hade det, inte med målet att få reda på var hon har sina pengar. Så att de får se att de svaga inte är mål för stöld utan människor som älskar och gråter. Och om de tvingas göra massa bra saker för andra så skulle de plötsligt känna att det känns bättre inne i mig när jag är snäll mot nån än när jag slår nån. Jag tror inte man kan fixa det med terapi, bara lägga grunden till det, utan att man behöver utföra goda gärningar för att kunna känna det självvärdet man får av det, och av bara det.

Men för dem som inte vill lära sig så ska man i alla fall hålla dem inlåsta så att de inte kan råna nån annans morfar. 

Och ja, jag är hemskt intresserad av politik men helt outhärdligt trött på politiker.