Bättre?

Min systers bästa kompis från Italien, Samantha, skrev på fb Piove, piove. Fb erbjöd sig att visa en översättning, fast jag mycket väl vet att det betyder det regnar.

Så översättningen till "Piove, piove" lyder "det regnar, det är".

Hur kan samma ord betyda en sak och sen en annan? Visst måste det vara svårt att göra ett översättningsprogram, men är inte själva grunden att vissa ord betyder vissa saker?

Det är som min sömnapp. Den säger att jag har haft djupsömn fem gånger inatt, två av gångerna när jag visste vad klockan var och var helt säker på att jag var vaken. Hade gått upp ur sängen och tagit mer sömnmedicin och vaknare än så kan man knappt vara.

Hur kan de påstå att jag sover när jag är vaken? Jag tror ju inte på nånting appen säger när den nästan dagligen påstår saker jag vet inte stämmer. Och tror andra på appen? För att de inte skriver upp som jag när jag vaknar och lägger mig och har facit själva?

Det var Skavlan på tv härom dagen och jag beklagade mig för Mikael för hundraelfte gången. För 15 år sen var Skavlan en norsk programledare som hade som middagsbordskonversationer med fyra gäster på samma gång, inte som nu att han intervjuar en och de andra är tysta. Då var det samtal mellan besökarna som blev så spännande för att de var så olika och hade så vitt spridda sätt att tänka och vara. Och nu är det bara reklam, för Greta, för de kvinnliga partiledarna, för Chris O'Neill, för artister, skådisar, the odd scientist. Varför ska nån ta ett vinnande koncept och försämra det?

Då dyker ju Dr Phil upp som svar på min egen fråga. I början av sin tv-karriär hade han ju intressanta ämnen, människor, problem. Gav goda råd som fortfarande hänger med ibland. Men sen blev han en sån där som har fyra arga familjemedlemmar som skriker men kanske inte slåss, men vem vet hur långt borta den sortens tv är. Min mammas pojkvän var ihop med min syster och jag vill ha revansch. Min pappa har molested me, men tjejen är visst vad heter sån som inte kan låta bli att ljuga. Såpaämnen istället för psykologi och hjälpa riktiga människor (och nej, jag tycker inte såpapersonligheter representerar normalbefolkningen. Fast man kan bli kunglig trots att man var med i Paradise Hotel.)

Det var en sån där Professor Langdon-film på teve och jag såg på sista kvarten. Vi var ju rätt tidiga med Dan Brown och läste dem på engelska när de börjat klättra på NYT-bästsäljarelistan via Johan & Beth. Och sen blev Dan Brown supermegakändis och översatt till alla språk och filmatiserad med självaste Tom Hanks som huvudperson. Och alla fem (?) böckerna efter genombrottet är precis samma bok, bara med en annan kvinnlig person och nåt annat att jaga. Varje bok lite sämre än den förra, lite mindre personlig, lite mer exakt ur pepparkaksformen. Han skrev helt andra böcker före det, men när Langdon blev superkändis så är det det både förlaget och författaren vet säljer, så då förenklas, fördummas, allmängörs böckerna för att igen ge läsarna exakt vad de fick förra gången, för att absolut säkert upprepa succén. Och fortfarande har ingen redaktör reagerat på att han skriver eerie knappt 20 gånger i varje bok. Det kanske nån nu tycker är del av det vinnande konceptet som inte kan förändras det minsta. Så ingen tar en minstaste chansning längre, för man vet vilket hål pengarna kom ur.

Så trist när konsten fördummas på grund av pengar och framgång. Man skulle ju kunna hoppas att ekonomisk frihet för författaren skulle innebära total konstnärlig frihet att skriva bättre!