sammanbrott?

Jag släpade mig upp idag, kvart över sex, hade sovit sådär och blivit väckt av astma i mitten och det gick åt jättemycket bricanyl så flera som vet nåt sa att jag behöver annan medicin och det var ju vad läkaren sa, att jag skulle höra av mig om det blev värre. Så jag skrev det idag på 1177.

Så när jag gick upp gick jag bara de 10 stegen till soffa/fåtölj och satte mig och pratade med Mikael. Det framkom att han hade köpt en grillad kyckling och då tänkte jag gå upp och dela den och göra sallad till. Att göra riktig kycklingsallad med makaroner i och hemgjord currydressing var önskedrömmen, men det blev den rimliga varianten insåg jag. Men när jag gått till köket och tittat på kyckligen, började tårarna rinna. Jag hade redan slut på energi. Så Mikael skulle behöva göra maten, jag tvingade mig att ta alla piller, för det är jobbigare att förklara för någon annan, sen tog jag med mig kläderna till bordet och tog på mig en strumpa medan jag vilade från en tugga. Såna är mina dagar nu. Orkar bara klä på mig och ta piller. Jag är så nervös över att täcket slog bort benen under mig, men jag måste verkligen vila så mycket att jag kan hämta mig från det här.

Sådär satt jag och grät och Mikael höll mig i handen och klappade mig. Hittade några logiska fel i min känslosamma slutsatser om alltings eländighet, vilket gjorde att bördan minskade, men det gjorde handhållandet också.

Men så började jag gråta igen, den här gången för att jag ville vara en stark fru som kunde hjälpa och stödja min man mycket, inte att han ska komma hem som en trött 59-åring efter 6 timmars flyttning och behöva trösta mig nör jag får sammanbrott. Lip, lip.

Sammanbrott? Sa Mikael med ett leende. Om det här var ett sammanbrott så varsågod och ha så många du vill. Jag minns inte exakt, men nåt ditåt. Jag blev så lättad!

Det var skönt att höra att det inte är en jättestor grej för honom. Jag är ju ganska passionerad och stormande på ett sätt, men jag blir sällan arg eller sur men ofta ledsen för sjukdomen. Och det förstår han och tröstar bra, men reser sig nyktert upp och fixar kycklingen. Han VET att jag skulle göra det om jag kunde, även göra det även om jag egentligen inte kunde. Men om jag faktiskt inte kan fast jag vill, då får jag aldrig några förebråelser eller påminnelser om att han minsann också är trött. Han kan säga när han är trött, det är inte så att jag har monopol på det, men han använder inte sin trötthet emot mig och det är väldigt vuxet gjort.

Jag har ju blivit nån som jag inte var förr, en rädd, orolig, kontrollerande, självsvag, fet version av mig som var så lyckad i många år fast jag var sjuk. Jag hade begränsningar men hade ändå utrymme för så mycket i mitt liv att det var ett rikt liv. Men nu är det inte precis ett rikt liv kvar. Ett rikt liv på Pinterest. Och jag ligger och tänker ut menyer och temafester, det senaste är middag med julmustprlvning (blindtest) med barnen. Men jag orkar inte julpynt och Mikael har inte tid än. Jag tror vi får göra så att julgrejerna förvaras på ett ställe som jag vet om och kommer åt, så kanske jag kan ta en stjärna i veckan från oktober. Vi får se. Barnen ska fira hos sina andra halvor i år så vi får en lugn jul vilket inte är ledsamt alls. Just nu längtar jag efter alla vackra grejer som gör hemmet så fint, men jag svimmar vid tanken på att klä granden. Lyfta armarna 100 ggr? Värdelös ide!

Men ni skulle veta vilka coola tilltugg jag planerar till julmustprovningen. Då skulle man bara äta typ jordärtkockssoppa eller nåt sånt till förrätt, med bröd, och sen gå lös på finger foods som passar till must. Och fina små ark för röstning. Ifall jag bara orkade liiiiite till, så mycket kul jag skulle kunna hitta på då!