Verkligen allt möjligt

Jag börjar förstå, ibland, hur förvirrad jag egentligen är. Vi var hos ena sonen igår och firade födelsedag. Den andra sonen går med mig som jag gick med farmor ibland, dvs stöttar en gammal tant. Han kan lätt få jobb som det, han är så medveten och omtänksam. Men så kom vi in i trapphuset och det är några trappor upp till hissnivån. Pustade och frustade, pausade. Sen kommer vi till hissen och jag trycker. Nä, säger J och pekar på dörren rakt fram där det står Olergård rätt tydligt. Jag har varit här massor av gånger, han har bott här i flera år, men jag kände inte igen dörren? Visste inte om man skulle ta hissen??? Då förstår jag hur borta jag är ibland.

Annars var det en supertrevlig kväll! Vi käkade pizza och spelade spel. Jag kom inte sist. Mikael har så fina barn.

Att få fira nån på deras födelsedag är ju en tjänst till sig själv! Man får ha roligt tillsammans med dem man älskar och dessutom visa extra uppskattning för att nån finns till. Det stärker banden. Jag brukar liksom skämmas för att bjuda folk på födelsedagsfirande. Dels fyller jag i juli och folk är sällan hemma, men sen tycker jag det är lite självupptaget att bjuda hem folk för att visa uppskattning för mig. Men nu när vi var hos T så kändes det som att vi var vinnarna, som får komma och ha det trevligt och kanske som bonus glädja honom. Jag ska se om jag ska börja bjuda in folk till födelsedagsfirande.

Sen ringde de från Norge och visade runt telefonen vem som var i rummet, och Belles lilla röst som säger Anja! var på ett sätt dagens bästa.

Men sen har vi då kommit hem till slut och jag släpar mig fram fysiskt men dansar psykiskt. Struntar i hur det blir i några dagar för att jag är så glad att jag för en gångs skull kan vara med. Så är hela ytterdörren full med blommor! Det står att jag är bäst och snäll och rolig och krya på dig! På ett kort som var till både Mikael och mig stod det säkert tio goda egenskaper som någon tycker att vi har och att de ör glada för att vi går i deras församling och jag började gråta när jag läste dem för Mikael. 

Sen satte jag in ett foto av dörren (som vi verkligen borde felanmäla för den har tappat all färg och är blek och matt) på fb och då fick jag massor av fina kommentarer, varav jag började gråta av några stycken igen, av tacksamhet. Vilken grej. Alltså, folk!!!!! 

Och så är jag lite stolt över mig själv. Jag gjorde grönpepparkyckling medan Mikael pluggade inlärningspsykologi och klarade bara av att steka kyckling, göra sås och ta fram sallad. Så jag åt inga kolhydrater! Och det gick hur bra som helst! Men för säkerhets skull drack jag 2 dl varm oboy till kvällsmat. Jag var faktiskt rätt hungrig. Sallad, sås och ett kycklingbröst är väl lite lite på en hel dag. Fast jag ligger ju bara ner. Och varm mjölk blir man trött av, liksom socker. Och så blir man trött av att få nåt varmt i magen. Och oboyen ör lågsockervariant. Jag lurar mig själv, men i det här fallet vet jag i alla fall om det.

Jag har räknat ut att sen när jag har gått över till LCHF på riktigt, om jag klarar det (måste hitta det där med nedbrytning av fettsyror vid ME), så kan man ta en skvätt grädde (det är mindre socker än mjölk, har jag för mig, och i vilket fall dricker man mycket mindre grädde än man dricker mjölk, så hursomhelst får man i sig mindre kolhydrater med grädde), lite vatten och en 70%-ig ruta choklad och smälta/värma i mikron till nattmål. Det blir nog som varm choklad men i princip kosher för lågkolhydratskost, hoppas jag.

Fast jag är väldigt sugen på pannkakor nu. Oj, vad det låter gott! Tydligen är jag fäst vid mina kolhydrater i alla fall. Älskar allt man kan göra av mjöl...

Imorgon ska jag få Botox. Om man jämför med t ex USA så får vi rätt så mycket vård för pengarna! Och rätt bra vård också, även om vi ligger långt efter t ex Tyskland.

Och apropå Europa så har jag så dålig pejl inför EU-valet. Jag förstår vad svensk politik innebär men jag har ingen känsla för EU-frågor. Har ingen magkänsla alls. Gjorde nåt valbarometertest och det blev ungefär likadant som jag röstar i Sverige, men det känns som om man borde sätta sig lite mer in i saken än så.

Massa appar ville uppdatera sig igår och idag och jag har nästan slut på plats på plattan. Har vansinniga mängder foton sparade som är till olika bloggprojekt och vill inte gärna ta bort dem för idéerna är bra. Men jag har tappat sugen när jag inte kan publicera inlägg med foton via Blogger-appen längre utan då måste gå in via webbläsare, vilket är knöligare.  Men de tog relativt liten plats så jag rensade cachen bara och då kunde Messenger uppdatera sig. Men jag gillar inte att det är så ont om plats. Skaffar jag nån ny app måste jag slänga den igen när jag använt den.

Apropå appar så gjorde vi nåt så roligt spel hos T&M. Alla (unga) vet säkert vad det är, det är att man svarar på trivia-frågor i sin telefon, alla på en gång, enligt olika kategorier som man väljer och tävlar mot varandra i rätt svar men också snabbast svar.  Konstigt nog ville ingen annan ha kategorin om Shakespeare. Men jag hade nog fått skämmas, vilken pjäs är t ex Lysander från? Midsommarnattsdröm? Och är det Romeo eller Julia som heter Capulet respektive Montague? Det är ok att komma sist på världens flaggor, men inte Shakespeare. Men det var jättekul och jag är faktiskt sällan en dålig förlorare. Har världens häftigaste vinnarlusta men tål bra att förlora. Tur det, annars hade jag förstört stämningen vid de flesta tillfällen. Kommer ihåg när vi spelade ett av J:s spelnördsspel en gång (dvs invecklat som bara den) och jag var så rädd att jag skulle råka vinna fast jag inte hade fattat spelet förrän efter typ 2/3 och då skulle alla fatta att jag hade gett mig själv fel poäng av misstag.

Men jag kom sist. Men det gör inget, för jag har tur i kärlek.