Vi såg på Så ska det låta härom dagen. Jag ÄLSKAR det, särskilt när det är duktiga musiker med, som det var den här gången.
Och innan jag riktigt hade vaknat drömde jag såhär:
At first I was afraid, I was petrified
Kept thinking I could never live without you by my side
But then I spent so many nights thinking how you did me wrong
And I grew strong
And I learned how to get along
And so you're back
From outer space
I just walked in to find you here with that sad look upon your face
I should have changed that stupid lock, I should have made you leave your key
If I'd known for just one second you'd be back to bother me
Go on now, go, walk out the door
Just turn around now
'Cause you're not welcome anymore
Weren't you the one who tried to hurt me with goodbye
Do you think I'd crumble
Did you think I'd lay down and die?
Oh no, not I, I will survive
Oh, as long as I know how to love, I know I'll stay alive
I've got all my life to live
And I've got all my love to give and I'll survive
I will survive, hey, hey
På nåt sätt, inatt när jag sov, fick jag den att handla om ME. Att jag måste gå igenom processen i sången att inte veta hur jag ska leva utan sjukdomen, till att säga att vad som sen händer så kan jag säga Oh no, not I, I will survive.
Hur som helst rekommenderas att vakna med en glad superhit i huvudet.
Och vet ni, apropå superhit, att jag kunde inte komma på Swedish House Mafia i söndags när vi spelade Vem vet mest, men nu har jag inte kunnat glömma namnet. Det är ju också ett sätt att lära sig saker.
8 kommentarer:
Och vet du, jag sjöng mig igenom texten nu när jag läste den, i huvudet då, men ändå. Redan från första ordet kände jag igen sången och sen gick det av bara farten.
Jag har en konstig skill, jag kan ta låtar på första väldigt få toner. Men jag är urusel på att minnas text. Drömde du alltså hela texten?!
Nu kommer jag tänka på ME-överlevnad när jag hör den igen, så fint. Fastän den är lite för disco funk för min smak.
Jag älskar den här och hoppas att du får ta med dig den goda känsla du vaknade med idag och alla andra dagar! ❤
Drottningholmsmusiken av Roman är inte dum den heller.
modren
Nej, jag kunde första raden själv, och så några.fler i mitten, men eftersom sonja alden hade sjungit den så nyss, med texten tydlig som om hon var sånglärare, så kom jag ihåg mer än vanligt. Men first I was afraid, I was petrified, räcker ju många gånger för att känna igen sig. Och sen beslutsamheten, Oh no, not I. I WILL SURVIVE.
Musik behöver inte vara perfekt alla gånger. Man kan få en känsla av musik som kanske inte.är helt "rätt", men.för mig betydde den överlevnad.från me, där och då, och kanske numera också framöver. Den är som du säger.Monnah lite för hurtigt dunkig, men en sån där.marschsång behöver ha lite inre driv.
Och mamma, Drottningsholmsmusiken älskar jag, men vad duger den till, rent politiskt? Den manar inte till nåt vi kan använda som me-bensin i vår, vad som synes oändliga kamp, med oss själva och sjukdomen.
Sa till mikael häromdagen att jag har ett stoooooort problem. Han närmar sig musiken helt från ordens sidan. Musik berör honom inte, texter berör honom. Fattar ni vilken begravning det kommer att bli (han är inte ens lite döende, jag bara tänker, som ellen fick göra). Han kommer att vilja ha politiska texter. Menar han verkligen Staten och kapitalet!? det är ju inte precis nån lämplig begravningslåt. Jag har i alla fall brasklappen att han älskar Agnetha Färtskogs tidiga låtar. Där måste man kunna göra nåt. Ska frun och barnen sitta och skämmas över musiken, medan modern och systern i alla fall kommer ihåg honom genom de där ?@&$/ progglåtarna. Det blir ett stort arbete. Kanske jag nåt ska börja med nu, för att ha sorg och tvingas lyssna på progg låter rätt plågsamt.
Eller så kör vi drottningsholsmusiken, och alla som känner mikael vet att han vänder sig i sin grav. Det vill du väl inte mamma.
Jag älskar Drottningholmsmusiken! Peppig utan musik!
Så älskar jag progg, men texterna kanske är lite väl magstarka ibland😂 Men vad sägs om "De mördades fria republik" av Dan Berglund? Kamp ända ner i graven😅
Rætt låt att vakna med! Heja dig! ... tænkte jag skriva. Men sen læste jag kommentarerna.
Drottningsholmsmusiken ær fantastisk. Den har ett inre driv den också. Men en soulig røst som har en direkt uppmaning till jaget: I will survive kænns onekligen mer motiverande. Och Agneta Færtskog var en rolig felstavning! Och Anja som sitter i kapellet i tjusigt dyyyyr outfit med hatt och handskar snyftande medan biskopen slår på Staten och kapitalet i høgtalaren!!!! Humor!
Før att det skulle finnas stycken med både musikalitet och fina texter ær ju otænkbart :)
Idel guldkorn i inlægg och kommentarer.
Mamma har alltid envisats med att berætta att hon vill att det spelas "Dimman lættar" av Nielsen på tværfløjt på hennes begravning. Det tyckte vi var hysteriskt kul nær vi var små - att associera till vad det var før dimma som lættade nær mamma begravdes.
Vad duger Drottningholmsmusiken till? Att göra en glad och pigg! När jag hör den vill jag röra på kroppen (unik känsla), dansa, svänga runt, hoppa lite stillsamt. Jag kan inte lyssna till den utan att le.
Dimman lättar är ljuvlig. Men på min begravning ska det spelas och sjungas Bachs Bist du bei mir, hellre på tyska än svenska. Den är och förblir det vackraste jag vet i musikväg. Man hamnar i himlen direkt.
modren
Ja, och den ær underbar att sjunga också, med rætt vokaler på rætt højder nær man sjunger den på tyska. Den finns med arrangemang før cello, så det ær bara att børja øva, Anja.
Først bli frisk, men sen, sen kan du sætta igång med celloøvning så modren hamnar i himlen direkt utan mellanlandningar.
Skicka en kommentar