Så irriterad!

Ja, så var det lördag och jag har även idag (och hela veckan!!!) vaknat efter 3-4 timmars sömn. Inget stör mig, Vanna har inte väckt mig, Mikael har inte råkat peta på mig, varför vaknar jag "mitt i natten"??? De andra dagarna har jag blivit gråtledsen men idag är jag arg. Jag är slut, har sömnbrist, behöver sova, har alla chanser att göra det, men vaknar. Förr har jag bara klagat på att jag inte kan somna, nu verkar jag inte kunna sova heller. Somna om utan piller kan jag inte, det har jag såklart testat mer än en gång.

Jag har testat några kombinationer sömnmedel, för jag vill ta minsta möjliga, men inte så lite att jag inte somnar om alls. Det har jag också provat en av dagarna. Då blev det bara slummer och medvetna mardrömmar. Så då går det åt en stilnoct till och två melatonin, och så sover jag förhoppningsvis fyra, drygt, timmar till. Men det är sämre kvalitet på 4+4 och till och med 5+5 än de 10 jag måste ha för att inte hamna på minus. Och när jag vaknar är jag så kissnödig att jag måste gå upp. Det är inte det som väcker mig, dock. Jag antar att jag fortfarande är kraschad efter USA-besöket förra veckan. Men jag avstod massor och tyckte jag tog det så lugnt man kan hoppas. Usch, nu går ilskan över och nu lipar jag snart. Ni vet vad som händer med huvudet om man inte sover va? Jag har haft väldigt lite ont i nacken för jag har käkat antiinflammatoriska två/tre gånger om dagen. Och triptanerna har jag inte vågat räkna. Jag har ju inget val när sömnen är så dålig, då måste jag bli migränfri om jag ska ha en chans att sova. Och migrän efter fyra timmars sömn är inte en överraskning utan ett förutsägbart faktum.

Varför???!!! Mina sömnproblem torterar mig. Jag knäcks verkligen. Blir också såklart rädd för att alla sömnmedicinerna börjar tappa sin verkan. Har kört med samma hästblandning i sju år och det är ett underverk att det har funkat så här långt. Om grejerna tappar effekt, eller som nu, att jag vaknar efter halva natten, så går det åt dubbelt av vissa, vilket inte går att fortsätta med (så mycket får man inte ta).

Om det inte vore så att jag skulle åka med Mikael på semester (vilket jag är ganska orolig för just nu -- om jag sover så här dåligt hemma i min egen säng, hur ska det gå borta? Och hur ska jag orka att ta mig till Arlanda och hela den balunsen om jag har sovit extremdåligt hela den veckan när jag skulle vila mig? Jag har skrivit upp massa saker jag inte skulle göra för att jag skulle vila mig istället. Och så blev det så att jag inte ens har orkat nån av de där sakerna så samlat ihop extra ork i förväg har jag inte kunnat göra. Kan jag få ett litet sammanbrott eller? Kan jag få några såna där gammaldags barbiturater eller vad det heter, som verkligen knockar en? Bara så jag kan sova en vecka i Italien? Jag vet, finns nog ingen läkare som skriver ut sånt.

Fy bubblan, eller värre, bugger, vad jag är less. Ledsen. Förtvivlad. Trött så in i själen. Måste gå upp (igen, fast jag inte orkade ens första gången) och dricka lite yoghurt. Alla dessa mediciner gör min mage lite känslig. Och så måste jag visst krama Mikael, eller så sitter jag bara i sängen och lipar. Jag måste ju somna om. Och jag får absolut inte stressa inför sömnen, för då förstör jag den också. Vilken självkontroll det krävs att varken vara upprörd och ledsen för att jag sover så lite, och inte få oroa mig eller stressa över att jag måste somna om. Jäpp, jag använder all min självkontroll till det och har ingen kvar för kanelbullar...

Klaga klaga klaga. Här var mitt lilla sammanbrott. Nu får Mikael krama mig.

- - - - - - - -

Nu är jag kramad, tröstad, har gråtit ner Mikaels tröja men bara snorat i papper. Och jag är lugn som en filbunke. Olycklig egentligen, men accepterande, och fridfull.

"Dé é no' tur jag har 'en".

Eloge till stackars Mikael som säger att han har svårt att känna empati. Han kan trösta mig å det grövsta! Tjohej.

Eller nåt. Jag är helt slut. Kanske somnar av utmattningsgråten. Ska prova. Godnatt.