Jag kommer så väl ihåg hur jag på andra terminen i engelska fick en riktig ögonöppnarstund. Vi läste väl nån bok i veckan i litteraturkursen, och just den här boken, författarens namn flyr mig nu men jag har det på tungan så jag återk... Hanif Kureishi var det nog! Inget ont om hans författarskap, men han var lite för sexuellt brysk och rå för mig. Jag är inte van att läsa böcker med namn på vissa kroppsdelar i, än mindre när man använder crude and derogatory namn för dem. Som ensam räckte jag upp handen när läraren frågade om nån inte gillade den. Jag behövde inte förklara varför, det var nog givet, men sen när vi kom igång med diskussionen om boken så älskade jag den. Jag såg flera bottnar och tydliga paralleller och budskap och uppskattade verkligen den biten av hans verk. Det var då jag insåg att jag hade blivit kär i litteraturanalys.
På liknande sätt inledde jag en liten romans ikväll. Jag är i slutet av samma tidning som jag nämnde Vedums walk-in closet ifrån igår. Egentligen har jag inte tyckt om inredningsmiljöerna i tidningen. Alldeles för sparsmakat, asketiskt nästan, och väldigt arkitektoniskt i stilen. Men jag vet inte hur många gånger jag fått syn på ett stycke möbel och lett med hela ansiktet. Inte nödvändigtvis för att jag vill ha precis en sån hemma hos mig, varken nu eller i mitt imaginära 250-kv-drömhem. Utan för att jag ser designerns tanke så väl genomförd, så fri från floskler, med ett rent budskap, att jag blir kär på samma sätt som i litteraturen (fast kärleken till designen är betydligt svalare än kärleken till litteraturen). Nu senast i byrån AK2420 för 12 200:-, Naver. Hyllan Nuage strax under är en hommage till vahettere med rutor i grundfärger och svarta ramar mellan. Ni vet, jag är inte med längre.
Så vad jag menar tror jag är att när nån är duktig på sin valda kallelse, lägger själen i tillverkningen, så kan man bli berörd och älska och hata men ändå beundra.
Det är gudabenådat att vara människa och kunna uppleva sånt som är högre än det djuriska. Inget ont om hundar, men de kan ju oftast varken läsa eller måla.
Jag har några sidor kvar av tidningen. Det är en halvgammal Residence som jag inte orkat läsa förrän nu.
Jag är upplivad i själen av det vackra.
P.s. En konstnär, Ylva nåt, hade målat en korvkiosk med sina överdimensionerade, dinglande ketchup å senap. Utanför några tonårskillar. Men sen mörker. Och man började genast tänka på korven som det svenska, vanda, kända. Men vad finns i mörkret? Är olika dåligt eller bara annorlunda? Jag vet inte om hon menade det när hon målade, men jag blev bara så fascinerad av hur en ganska platt tavla kunde ha sånt djup. Hur hon fick en att börja tänka. Jag har åkt förbi många korvmojjer och inte tänkt nåt alls, förutom om jag var hungrig. Jag antar att konst, vare sig bildkonst, design eller litteratur, når sin skapelses mått när den får folk att tänka. Att verket får ytterligare en dimension inne i ens hjärna.
Jaja, ni vet redan, jag är så hopplöst långsam och bakom. Men så är det när man varit sjuk hela sitt vuxna liv. Vissa saker har jag haft många möjligheter att tänka på, andra har inte triggats av mitt liv på soffan.
Men jag ska inte be om ursäkt. Det här är min blogg.
Och jag har nagellack på, så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar