Snön kom så perfekt i tid! Nu ska jag bara ta fram julgrejerna. Det är nog därför jag bloggar. Och har suttit och kollat på Pinterest-jul en lång stund -- det är inte lockande att gå ut i förrådet och rota fram julkartongerna, men det måste göras! Och det blri ju så fint när det är klart.
Annars har jag åstadkommit storverk den senaste veckan. Har lagt ut mina skor och mina smycken på tradera. Nu är det bara väskor och kläder kvar, men de får vänta tills nästa vecka.
Nej, jag måste verkligen ut i förrådet. Den som har sett vårt förråd förstår varför jag spretar emot...
Men nu går jag. Jag sa det för fem minuter sen på fejan, men NU går jag!!
Ett lättsammare inlägg...
... om än något på dåligt humör.
Jag hade budat på tre nagellack på tradera (jodå, nya och oanvända). Ett Isadora med bred pensen och snabbtorkande (och de stinker minst) i mörklila, ett Essie Bordeaux (sugen att prova Essie som är så hajpat) och ett Chanel i nude.
Vi har haft problem med Internet omväxlande med det trådlösa, och jag förlorade Isadora- och Essienagellacken med en spänn styck för att jag inte hade nån uppkoppling och inte fick "varningsmeddelandena". Bägge gick för 40 spänn styck och jag hade bjudit 39. Nu är Chanellacket uppe i över 100 kronor men jag har lite tappat sugen. Egentligen vill jag inte ha ett nude, det liksom bara hängde med i farten. Ett mörkt vinrött var vad jag helst ville ha.
Och så gjorde jag det dumma misstaget att kolla in massa jullöpare och juldukar. De får däremot gärna vara både gamla och använda. Tyvärr har jag öga för saker, och trots att det finns dukar för 9:- blev jag kär i den enda som gick över 400:-. Men jag hade fasligt många dukar i min bevakningslista. Telefonen plingar varje gång det är 15 respektive 3 minuter kvar tills en auktion avslutas. Det har låtit som om jag har en stalker. Eller åtminstone som att telefonen har hamnat i julmode och spelar Jingle bells hela tiden.
Jag hade verkligen tänkt fota mina traderagrejer i början av den här veckan, och sen skriva annonserna i slutet, och sen på helgen ta fram julgrejerna. Men så blev jag försenad redan från början för vi var inte färdiga med önskelistorna till jul tills i söndags, som jag hade planerat, så allt hamnade efter. Och nu sitter jag vid datorn och använder upp morgondagens tid!
Jag önskar mig faktiskt någom som ville förbarma sig över mig och hjälpa mig med fotograferingen. Det är energikrävande att fota, mäta, skriva in storlek och mått och tvättråd på datorn. Om jag få sitta vid datorn och skriva och nån annan mäter och kollar tvättråd och lägger plaggen fint för fotografering, så skulle det gå så mycket lättare. Mamma är dålig i ryggen, så henne kan jag inte fråga. Hon har förresten redan erbjudit sig men blev dålig i ryggen innan vi hann. Min besökslärare i kyrkan (min kusin!) har en whiplashskada, och alla studenter man kunde tänkas fråga har säkert som mest att göra nu i skolan i december. Och så kommer deras föräldrar vilja ha hjälp inför första advent.
Jag kanske kan fråga Charlotte, vår hunds mamma. Hennes utbildning till sjukhymnast är ju tidvis praktisk, så hon kanske inte har tusen boksidor hängande över sig jämt. Tror ni jag vågar? Jag som avskyr att vara beroende av nån... Men Mikael går ju ut med hennes hund varje dag, plus att hon blir rejält lekt med och kliad här hemma. Så jag kanske vågar fråga henne om hon kan? Jag tror jag ska det.
Jag hade budat på tre nagellack på tradera (jodå, nya och oanvända). Ett Isadora med bred pensen och snabbtorkande (och de stinker minst) i mörklila, ett Essie Bordeaux (sugen att prova Essie som är så hajpat) och ett Chanel i nude.
Vi har haft problem med Internet omväxlande med det trådlösa, och jag förlorade Isadora- och Essienagellacken med en spänn styck för att jag inte hade nån uppkoppling och inte fick "varningsmeddelandena". Bägge gick för 40 spänn styck och jag hade bjudit 39. Nu är Chanellacket uppe i över 100 kronor men jag har lite tappat sugen. Egentligen vill jag inte ha ett nude, det liksom bara hängde med i farten. Ett mörkt vinrött var vad jag helst ville ha.
Och så gjorde jag det dumma misstaget att kolla in massa jullöpare och juldukar. De får däremot gärna vara både gamla och använda. Tyvärr har jag öga för saker, och trots att det finns dukar för 9:- blev jag kär i den enda som gick över 400:-. Men jag hade fasligt många dukar i min bevakningslista. Telefonen plingar varje gång det är 15 respektive 3 minuter kvar tills en auktion avslutas. Det har låtit som om jag har en stalker. Eller åtminstone som att telefonen har hamnat i julmode och spelar Jingle bells hela tiden.
Jag hade verkligen tänkt fota mina traderagrejer i början av den här veckan, och sen skriva annonserna i slutet, och sen på helgen ta fram julgrejerna. Men så blev jag försenad redan från början för vi var inte färdiga med önskelistorna till jul tills i söndags, som jag hade planerat, så allt hamnade efter. Och nu sitter jag vid datorn och använder upp morgondagens tid!
Jag önskar mig faktiskt någom som ville förbarma sig över mig och hjälpa mig med fotograferingen. Det är energikrävande att fota, mäta, skriva in storlek och mått och tvättråd på datorn. Om jag få sitta vid datorn och skriva och nån annan mäter och kollar tvättråd och lägger plaggen fint för fotografering, så skulle det gå så mycket lättare. Mamma är dålig i ryggen, så henne kan jag inte fråga. Hon har förresten redan erbjudit sig men blev dålig i ryggen innan vi hann. Min besökslärare i kyrkan (min kusin!) har en whiplashskada, och alla studenter man kunde tänkas fråga har säkert som mest att göra nu i skolan i december. Och så kommer deras föräldrar vilja ha hjälp inför första advent.
Jag kanske kan fråga Charlotte, vår hunds mamma. Hennes utbildning till sjukhymnast är ju tidvis praktisk, så hon kanske inte har tusen boksidor hängande över sig jämt. Tror ni jag vågar? Jag som avskyr att vara beroende av nån... Men Mikael går ju ut med hennes hund varje dag, plus att hon blir rejält lekt med och kliad här hemma. Så jag kanske vågar fråga henne om hon kan? Jag tror jag ska det.
Ett litet psykbryt bara
Det har vänt. Man brukar säga att man inte ska säga sånt högt, för då jinxar man det. Nu kanske jag vågar säga det ändå. Och att jag vill säga det, det gör mig på samma gång så labil. Jag har ju nästan blivit mitt vanliga jag igen (bara dålig och inte jättedålig) och det är jag så glad för. Men ändå är de där superjobbiga dagarna, månaderna, så nära att jag "känner" lite för mycket. Jag antar att jag ser på mig själv med lite distans nu, lite tid emellan, lite förbättring emellan, och då när jag ser henne som hon var -- inte orkade klä på mig, knappt orkade stå upp för att svälja morgonpiller och bre macka, när Mikael fick duscha och torka mig -- då tycker jag så synd om henne, om mig, att jag blir lite gråtfärdig. Jag sa det förut idag till kusin K på fejan, att det har vänt, och nu kommer tydligen reaktionen. Jag blir rädd.
Plus att jag har haft en dålig dag idag. Har inte orkat göra nåt. Men jag HAR klätt på mig, så jag är fortfarande bättre än förut. Men det svänger ju hela tiden, det är bara var man hamnar som är olika. Hade jag mått såhär förut i höstas hade det varit en bra dag, nu var det en dålig, och dåliga dagar blir man alltid deppig för. Det är inte lätt heller när man har blivit bättre och alla planer på vad man vill göra har tagit fart. Hjärnan blir full av grejer och idéer. Och så kan man inget en dag, då tär det på tålamodet och så blir man rädd för att man inte ska få tillbaka de bra dagarna, utan att nu ska det vara såhär i fortsättningen, att jag inte kan någonting. Igen. Inte plocka ur diskmaskinen, inte torka av fläkten, bara värma en Dafgårdslasagne till middag. Jag har ju ingen garanti för att det här är en dålig dag och inte det nya normala. Under hela hösten var ju superdålig normalt. Det är en emotionell bergochdalbana. Tanken på att aldrig orka duscha mer, förstår ni att den kan vara skrämmande?
Plus att jag har haft en dålig dag idag. Har inte orkat göra nåt. Men jag HAR klätt på mig, så jag är fortfarande bättre än förut. Men det svänger ju hela tiden, det är bara var man hamnar som är olika. Hade jag mått såhär förut i höstas hade det varit en bra dag, nu var det en dålig, och dåliga dagar blir man alltid deppig för. Det är inte lätt heller när man har blivit bättre och alla planer på vad man vill göra har tagit fart. Hjärnan blir full av grejer och idéer. Och så kan man inget en dag, då tär det på tålamodet och så blir man rädd för att man inte ska få tillbaka de bra dagarna, utan att nu ska det vara såhär i fortsättningen, att jag inte kan någonting. Igen. Inte plocka ur diskmaskinen, inte torka av fläkten, bara värma en Dafgårdslasagne till middag. Jag har ju ingen garanti för att det här är en dålig dag och inte det nya normala. Under hela hösten var ju superdålig normalt. Det är en emotionell bergochdalbana. Tanken på att aldrig orka duscha mer, förstår ni att den kan vara skrämmande?
Checklista eller chocklista
En av ME-bloggarna jag följer, SerendipityCat, hade kommit i samtal idag med några andra ME-sjuka. De hade dragit kommentarer för varandra som de hade hört från sjukvårdspersonal, familj och vänner. Även de som inte har ME kan nog förstå galghumorn i nedanstående:
Alle prøver er normale!
Alle blir trette iblant, det er bare å ta seg litt sammen!
Gå tur, det er utrolig viktig!
Jeg tror jeg skal nave et år!
Vi finner ikke noe så det må være psykisk.
Det er så godt med så mye fritid, å kunne gjøre akkurat hva man vil når man går hjemme!
Det er sikkert stress. Du er nok litt streber/”flink pike”.
Du kan da ikke være syk, du ser så jo så bra ut …..
Hvis pasientene har for mye kontakt gjør de seg sykere enn de er!
Pasientene bør ikke lese så mye om sykdommen, da føler de seg sykere enn de er.
Pasientene må i hvertfall ikke være på internett – der er det bare nevrotiske mennesker som hisser opp hverandre.
Sikker på du ikke bare kjenner ekstra godt etter symptomer da?
Det er viktig å huske på at det kan er positivt å få vondt når og etter man trener, det betyr bare at man har trent godt og at kroppen har tatt seg ut.
Jeg liker ikke å sette diagnoser på pasienter, men vi skal få “ryddet litt” i hodet ditt, og gå i gang med gradert trening……
Hvis det er mat du ikke tåler så er det matintoleranse du har, ikke ME…..
Pasientene føler seg viktige og at sykdommen blir legitimert hvis man gir dem medisiner – det er viktig å ikke oppfordre til sykdomstenkning, så man må unngå dette.
Vi vet ikke hva ME er.
Husk at det er viktig å komme seg opp om morran!!
Du vet ikke før du har prøvd.
Du får overskudd av å komme deg ut litt!
Ingen kan da hvile seg til mere energi/krefter, du bør komme deg i mer aktivitet, gå turer i skogen.
Hvis du begynner å trene og slanker deg litt så har du ikke så vondt vettu.
Begynn å jobbe da blir du frisk.
Du klarer sikkert mer enn du trur.
Skulle ønske jeg kunne bare gå hjemme å få penger slik, da hadde jeg fått gjort mye da!
Skjønner ikke at du er så trøtt og sliten, du ligger jo bare på sofaen hele dagen uansett.
Forelsk deg, så blir du frisk.
Syns du det er greit å bare gi opp?
Begynn å skriv dagbok og finn en dyktig psykolog! Hjelper å få ryddet litt i hodet vettu.
Ikke vær så redd for å overanstrenge deg.
Längesen!!
#1. What's a nickname only your family calls
you?
Honla. Rob hittade på det, som en blandning av Handla (han blev visst imponerad av min torpedliknande stil en gång i nån klädaffär) och Hångla (som jag itne vad han fick ifrån eftersom jag itne hade träffat Mikael då och det inte var särskilt mycket hångel i min lägenhet. Han tyckte nog bara ordet var roligt, och själva grejen också, vi känner ju honom...
#2. What's a weird habit of yours?
Det mesta jag gör är lite knäppt tror jag. Och så normalt för mig att jag itne ens kan komma på nåt.
#3. Do you have any weird phobias?
Nej, bara de normala; getingar, spindlar, ormar och sånt.
#4. What's a song you secretly LOVE to blast & belt out when you're alone?
Happy med Carpenters och så sjunger jag så fönsterrutorna skallrar.
#5. What's one of your biggest pet peeves?
Folk som inte vet att de är dumma.
#6. What's one of your nervous habits?
Det kan jag ju inte säga här, då kommer ambulansen och tar mig till hispan.
#7. What side of the bed do you sleep on?
Ja, hur räknar man? Jag har luft till höger om mig om jag ligger på rygg.
#8. What was your first stuffed animal & it's name?
Antagligen Lady, när Johan fick Lufsen..
#9. What's the drink you ALWAYS order at Starbucks?
Ska vi ändra till McDonalds? Röd Fanta som är grön (knappen är grön, drickan är röd).
#10. What's the beauty rule you preach.. but never ACTUALLY practice?
Get enough sleep...
#11. Which way do you face in the shower?
Nästan jämt utåt.
#12. Do you have any 'weird' body 'skills'?
Nej. Det coolaste jag kan åstadkomma är nog lite knakningar.
#13. What's your favorite 'comfort food'/food thats 'bad' but you love to eat it anyways?
Kolhydrater!!! Bröd, potatis (typ chips och pommes alltså), pasta.
#14. What's a phrase or exclamation you always say?
"Det kommer inte jag ihåg."
#15. Time to sleep- what are you ACTUALLY wearing?
Underkläder. Har jämt så lagom varmt täcke och element att det duger bra så. Avskyr att ha det så kallt i sovrummet att jag måste ha pyjamas och strumpor på mig. Och det behöver jag om det är under 23.
Ja, nu är ni väl lyckliga som fick veta allt detta om mig.
Honla. Rob hittade på det, som en blandning av Handla (han blev visst imponerad av min torpedliknande stil en gång i nån klädaffär) och Hångla (som jag itne vad han fick ifrån eftersom jag itne hade träffat Mikael då och det inte var särskilt mycket hångel i min lägenhet. Han tyckte nog bara ordet var roligt, och själva grejen också, vi känner ju honom...
#2. What's a weird habit of yours?
Det mesta jag gör är lite knäppt tror jag. Och så normalt för mig att jag itne ens kan komma på nåt.
#3. Do you have any weird phobias?
Nej, bara de normala; getingar, spindlar, ormar och sånt.
#4. What's a song you secretly LOVE to blast & belt out when you're alone?
Happy med Carpenters och så sjunger jag så fönsterrutorna skallrar.
#5. What's one of your biggest pet peeves?
Folk som inte vet att de är dumma.
#6. What's one of your nervous habits?
Det kan jag ju inte säga här, då kommer ambulansen och tar mig till hispan.
#7. What side of the bed do you sleep on?
Ja, hur räknar man? Jag har luft till höger om mig om jag ligger på rygg.
#8. What was your first stuffed animal & it's name?
Antagligen Lady, när Johan fick Lufsen..
#9. What's the drink you ALWAYS order at Starbucks?
Ska vi ändra till McDonalds? Röd Fanta som är grön (knappen är grön, drickan är röd).
#10. What's the beauty rule you preach.. but never ACTUALLY practice?
Get enough sleep...
#11. Which way do you face in the shower?
Nästan jämt utåt.
#12. Do you have any 'weird' body 'skills'?
Nej. Det coolaste jag kan åstadkomma är nog lite knakningar.
#13. What's your favorite 'comfort food'/food thats 'bad' but you love to eat it anyways?
Kolhydrater!!! Bröd, potatis (typ chips och pommes alltså), pasta.
#14. What's a phrase or exclamation you always say?
"Det kommer inte jag ihåg."
#15. Time to sleep- what are you ACTUALLY wearing?
Underkläder. Har jämt så lagom varmt täcke och element att det duger bra så. Avskyr att ha det så kallt i sovrummet att jag måste ha pyjamas och strumpor på mig. Och det behöver jag om det är under 23.
Ja, nu är ni väl lyckliga som fick veta allt detta om mig.
En gåva
M och jag hade vakentid samtidigt inatt. Och nu har han somnat igen. Fortfarande med korsordstidningen framför sig och med pennan i handen. One of these days kommer han att lägga sig på pennan så den gör en oönskad trakoetomi. Jag kommer inte att vara klar i huvudet utan givetvis hysterisk, och rycka ut pennan, som nu inte gör stor skada, men istället ge honom en pennstor autostrada rätt in i aortan så blodet sprutar. Den där pennan han alltid har i sängen är livsfarlig, det är jag säker på.
Men nu var det nåt om en gåva. Jo, Mikael tog handen med blyertspennan i, tog min hand och flätade ihop våra fingrar. I sömnen. Efter ett tag vat jag tvungen att lossa greppet för min arm somnade. Så nu ligger hans hand så fint på min axel. Jag når att resa upp huvudet och pussa den. Jag har redan gjort det flera gånger. Samlat pussarna, känslan av hans hud mot mina läppar, och den svaga lukt i näsborrarna som bara är han. Samlat och sparat det i en vrå i hjärnan, i hjärtat. En burk med Mikael.
I går kväll bad Mikael i vår aftonbön att Gud skulle ta hand om Ellen och Rob. Själv skulle jag gärna ge henne en burk med pussar i. Robs hud, hans läppar, hans doft. En vacker gåva till en änka.
Men varje vackert ögonblick i livet är också en gåva. Vi längtar inte livet ur oss efter de stunderna, eftersom vi tror att en oändlig rad väntar på oss. Men man har faktiskt ingen garanti för det. Njut av varje ögonblick, om det går. Jag sniffar på Mikaels fingrar och kan inte ana min stora lycka att de vill hålla i mina. Fast armen sover fortfarande, så vi lugnar oss med det.
Är du optimistisk?
Det kan hända att jag är född optimist. Detta visar sig i mitt eget liv bland annat genom att jag sällan tycker idéerna jag får är dåliga utan snarare genialiska.
Så häromdagen skulle jag köpa julklappar på Borås mest kända postorderföretag. De har massiv rea nu och eftersom mina jeans har fått hål tänkte jag köpa ett par nya. Problemet är att även om man är en viss storlek så lär ju inte jeansen vara likadant sydda. Så jag la fler och fler i varukorgen, och ett par vinröda också, vad kul. Hmm. Det blev visst 25 par jeans eller så. Läste bytesreglerna väldigt noga. Jodå, om jag fyllde i returlappen på nätet skulle returfrakten bara kosta tretti spänn. Suverän idé.
Så igår kom paketen, eller i förrgår, men Mikael hämtade det igår.
Somliga här hemma ifrågasatte det normala i att skaffa hem 25 par jeans att prova. Somliga andra här hemma tyckte fortfarande att idén var genialisk.
Så började jag prova. Fick ta det i kanske fem omgångar med vila emellan. Sammanlagt tror jag det tog tre timmar inklusive vilan. Men om jag skulle prova jeans i Farsta centrum skulle jag behöva förflytta mig mellan affärerna, inte ligga i en soffa i underkläderna mellan provningarna, och inte kunna jämföra alla jeansen med varandra. Nu har jag en enda hög med Prova igen med sex jeans tror jag. Jag orkade inte bestämma igår natt vilka jag skulle behålla.
P.S. När jag låg i soffan och kollade på Pinterest retades Mikael med mig hela tiden och undrade vad jag skulle köpa mer. Hade nämligen köpt ett par suveräna chelseaboots med broguemönster också, som kom igår. Och det räcker nog inte med skor och två dussin jeans...
Idag är det ju dessutom Black Friday i USA och affärerna har rea. Kanske måste göra en vända på Modcloth och Talbots. Men då ska jag bara låtsasshoppa. Lägga det i varukorgen, bli nöjd, och gå. Windowshopping är inte så roligt att säga längre när jag oftast surfar med Android. Kanske tur det. Sååå roligt var det ju aldrig!
Men om ni är småfeta som jag och behöver jeans så kan ni titta förbi. Jag har några att välja mellan.
Ordning och reda och blindhetens fasor
Vaknade idag och hittade inte glasögonen. Man kan ju treva rätt bra, och se lite halvdåligt, men de var bara inte på nattduksbordet. Så jag kilade in i badrummet och öppnade det gröna glasögonfodralet där de brunbågade glasögonen ligger.
Det är nåt surrealistiskt över det här att man behöver glasögon för att hitta sina glasögon.
P.S: Givetvis låg de på golvet, för dem av er som undrar. Lite under sängen ungefär där man sätter fötterna. Fast om man inte hittar glasögonen sätter man såklart inte ner fötterna särskilt hårt i golvet. Det är ju en rätt förstatippad plats att hitta dem på. Så nu har jag bruna glasögon på mig. Och smink, eftersom jag var på mammografi. Är inte säker på varför de tv hör ihop, för jag är ju mer intresserad av att Mikael ska tycka att jag är snygg än receptionisten på bröstmottagningen på SöS. Men nu blev det så. Men som väl är ingen mascara. Den tvättningsritualen är bara föööööör jobbig.
Det är nåt surrealistiskt över det här att man behöver glasögon för att hitta sina glasögon.
P.S: Givetvis låg de på golvet, för dem av er som undrar. Lite under sängen ungefär där man sätter fötterna. Fast om man inte hittar glasögonen sätter man såklart inte ner fötterna särskilt hårt i golvet. Det är ju en rätt förstatippad plats att hitta dem på. Så nu har jag bruna glasögon på mig. Och smink, eftersom jag var på mammografi. Är inte säker på varför de tv hör ihop, för jag är ju mer intresserad av att Mikael ska tycka att jag är snygg än receptionisten på bröstmottagningen på SöS. Men nu blev det så. Men som väl är ingen mascara. Den tvättningsritualen är bara föööööör jobbig.
Sista måltiden?
Man behöver ju inte äta sin sista måltid för att man ska till elektriska stolen eller få en giftspruta. Man kan också äta sin sista måltid för att jorden ska gå under. Det skulle den ju göra 2012, fast jag har för mig att det skulle vara före mitten av november. Hur som helst, så kan man ligga i sängen och fundera på vad ens sista måltid skulle vara, ifall att man nu behöver nåt att tänka på tills man somnar.
Mina tankar gick igår kväll via italiensk buffe till en fin oxfilé med god sås (nästan vilken som helst) och potatisgratäng till, eller kanske klyftpotatis, råstekt, nåt sånt.
Hjälp, vad hungrig jag blir. Inte redo att dö ännu, men en helt OK sista måltid. Nästa måltid???
Mina tankar gick igår kväll via italiensk buffe till en fin oxfilé med god sås (nästan vilken som helst) och potatisgratäng till, eller kanske klyftpotatis, råstekt, nåt sånt.
 |
| Källa |
Hjälp, vad hungrig jag blir. Inte redo att dö ännu, men en helt OK sista måltid. Nästa måltid???
Riktigt bra TV!
Mikael och jag råkade kolla på ett program som för oss var nytt idag. Vid närmare efterforskning (till exempel två inlägg på Expressens hemsida, bland annat) får jag reda på att detta var premiäravsnittet. Jag tipsade ju om svenska QI, Intresseklubben, som inte blev nån höjdare, och hoppas att detta inte slutar på samma sätt. För det här var det intressantaste och festligaste på länge. Jag talar om Historieätarna med Erik Haag och Lotta Lundgren. De klär ut sig, bor i slott, intervjuar historiker men framförallt äter mat från vad jag antar en historisk period i taget. Det var helt fantastiskt! Sånt som man skulle visa för ungarna i skolan på historielektionerna, så skulle de kanske inte avsky ämnet (som jag). Idag var det 1600-talet, och jag lärde mig massor oss hade jättekul på samma gång. Erik Haag är ju lite som från en egen planet, men det gjorde sig bra i det här programmet. Oerhört underhållande. SvT klockan nio, på torsdagar framöver också antar jag.
Kulturskribent Anne Héden säger om programmet att de "turistar i olika epokers matlagning och kulturer, [och] katalogiseras som en form av historiesafari med vidhängande faktarutor. Konceptet är hämtat från BBC:s Supersizers." Jag känner nog igen att maten flera gånger skulle vara humoristisk, som när de fick in en stor fisk med utsida av någon sorts kakliknande deg. Sedan var det köttfärslimpa inuti. Och så fick de köttpaj, men inuti locket var det tomt sånär som på några levande grodor. Det minns jag att jag sett i engelsk TV också, fast då flög det ut massa levande duvor ur pajerna. Men it makes sense, om maten inte var god fick den väl vara rolig...
Expressen Nöje har också en artikel om programmet, bland annat med en ruta med vad kommande program ska ta upp för epoker, och det verkar helt klart lockande!
Kulturpersonen ovan är lagom förtjust, men jag älskade programmet. Kanske mer efteråt än under tiden, men ändå. Tänker absolut försöka komma ihåg att kolla nästa torsdag. Jag följer annars bara en enda serie i TV och det är Homeland på måndagar kl 22. Men det enda är nästan för mycket. Av de senaste tre avsnitten missade jag helt ett, missade ett halv annat, och kom ihåg det bara i måndags. Så två program i veckan, vi får se om jag sätter alarm i telefonen på det :)
Expressen Nöje har också en artikel om programmet, bland annat med en ruta med vad kommande program ska ta upp för epoker, och det verkar helt klart lockande!
Kulturpersonen ovan är lagom förtjust, men jag älskade programmet. Kanske mer efteråt än under tiden, men ändå. Tänker absolut försöka komma ihåg att kolla nästa torsdag. Jag följer annars bara en enda serie i TV och det är Homeland på måndagar kl 22. Men det enda är nästan för mycket. Av de senaste tre avsnitten missade jag helt ett, missade ett halv annat, och kom ihåg det bara i måndags. Så två program i veckan, vi får se om jag sätter alarm i telefonen på det :)
Inhemsk variant
Nu har Lindex kommit med en inhemsk variant av J Crews Bubble necklace. De har det i svart och korall. Me likes. 199:-. Är helt nöjd med att vara före istället för hopplöst efter, för en gångs skull!
Älskar mat!
Idag åt jag lite "rolig" mat till middag -- två assietter med rester. Kokade potäter själv, som förresten skurna i småbitar till bara en person i kastrullen såg löjligt lite ut, men det var precis lagom, och så värmde jag respektive en bit Sahlgrenska fiskpudding på ena assietten och en snutt köttgryta från härom dagen (som i kontrast till fisken var ännu starkare, fast jag vet inte av vad, kanske de tre vitlöksklyftorna, och fruktsmakande, vilket väl beror på svartvinbärs- och sen äpplesaften jag hade i istället för vin). Ja, det var så gott att jag satt och ropade högt till Mikael, fast han var intill, att jag äääääälskar mat. Han hade ätit innan jag vaknade och jag misstänker att han led av en äcklig frysrätt som jag inte gillar och han är duktig och äter slut på. Fast han lider inte så mycket av mat, och njuter kanske inte så mycket heller. Med mig är det tvärtom. Om maten jag äter inte är god blir jag på dåligt humör och inte mätt. Har den lite hackade färska örter på/i blir jag generöst inställd och tål mer underligheter.
Igår hackade jag förresten en halv lök och mosad vitlöksklyfta och påse färsk spenat, sloknade/blankade allt med lite salt och peppar på, hyttade i en gräddskvätt och lät puttra medan pastan blev klar. I sista sekunden kom jag på att jag behöver kött (fast det hade jag kunnat skippa, så mycket järn som det nog var i spenaten, men så långt tänkte såklart inte jag) och skar ner tre skinskivor och massor av parmesanen som Samantha hade med sig från Italien till begravningen och som pappa snällt rivit ner i en burk till oss. Vår "andel" alltså, jag tror Samantha, med en italiensk familj på sju (?) barn, inte riktigt vet hur mycket parmesan det går åt i svenska kök. Jag vräkte hur som helst ner parmesan också. Och sen vände jag ner pastan, som bara var på håret färdig, och lät såsen täcka all pastan i pannan. Det går ju an när det är pasta till en person. Jag vet inte hur stora stekpannor hon måste ha som får plats med pasta för typ tio personer... Pastan blev -- som Samantha sagt -- lagom färdig i pannan, och såsen, som var så ynkligt liten när allt kokat ihop och bort, räckte ymnigt till varje tugga. Det hade den inte gjort om man hällde på den på toppen bara. Så det var min italienska snabbmiddag, allt annat än snabbmats vanliga skräpighet. Mmm. Sa jag att jag älskar mat?
Nu har jag ätit (jag vet att klockan är 3:35, men jag vaknar sent och har bara ätit middag idag så detta är frukost, lunch och kvällsmat) nästan två dubbelmackor av nån ny sort, typ havrefjälla eller nåt. I denna haver jag lagt skinka, sallad, gurka, dip och sen krossat några chips. Hellow, vad gött! Skrev jag detta igår? Det är min favvomacka för veckan. Och så en kopp varm nyponsoppa till. Är jag i himlen eller?
Dessutom känner jag mig så mycket lugnare. Har lyckats sänka hastigheten inuti kroppen, eller vad man ska säga, så jag inte går på högvarv som igår. Och utan melatonin hade min kropp helt tappat koncepterna om vad som var natt och läggdags och när man skulle vara trött. Well, trött är jag ju alltid, men sömnig är det lite svårare med. Men nu har jag tagit precis vad jag tror blir en lagom blandning sömnpiller, och ska sluta här och lägga mig i sängen, och ta sista pillret om femtio minuter. Jag kan fortfarande inte gå till kyrkan (som börjar 10), men i morse tror jag det tog 2½ timme att somna -- efter tio eller elva eller vad klockan var när jag bestämde mig för att försöka sista gången. Så det här verkar väldigt lovande i jämförelse. Har dessutom många timmars sömnskuld efter i "natt" så jag tror jag kan somna om ett par timmar. Ser mycket fram emot det. Sova och äta, livet gör mig lycklig :) Och att jag kan snyta mig själv, och har orkat börja klä på mig igen. Det går framåt. Det värsta har kanske vänt? Det har bara gått bakåt, inget nytt med det, men mycket snabbare än det brukar, sen Rob dog ungefär, och om jag har nått botten och har vänt näsan uppåt ljuset nu, så är jag först i kön att tacka för vänligheten.
Ha det så gott, era ufon.
P.S. Vad är det man pratar om när man blir gammal? Maten, sömnen, the stools? Jag besparar er den sista delen men noterar att jag är på god väg till ålderdomen.
Igår hackade jag förresten en halv lök och mosad vitlöksklyfta och påse färsk spenat, sloknade/blankade allt med lite salt och peppar på, hyttade i en gräddskvätt och lät puttra medan pastan blev klar. I sista sekunden kom jag på att jag behöver kött (fast det hade jag kunnat skippa, så mycket järn som det nog var i spenaten, men så långt tänkte såklart inte jag) och skar ner tre skinskivor och massor av parmesanen som Samantha hade med sig från Italien till begravningen och som pappa snällt rivit ner i en burk till oss. Vår "andel" alltså, jag tror Samantha, med en italiensk familj på sju (?) barn, inte riktigt vet hur mycket parmesan det går åt i svenska kök. Jag vräkte hur som helst ner parmesan också. Och sen vände jag ner pastan, som bara var på håret färdig, och lät såsen täcka all pastan i pannan. Det går ju an när det är pasta till en person. Jag vet inte hur stora stekpannor hon måste ha som får plats med pasta för typ tio personer... Pastan blev -- som Samantha sagt -- lagom färdig i pannan, och såsen, som var så ynkligt liten när allt kokat ihop och bort, räckte ymnigt till varje tugga. Det hade den inte gjort om man hällde på den på toppen bara. Så det var min italienska snabbmiddag, allt annat än snabbmats vanliga skräpighet. Mmm. Sa jag att jag älskar mat?
Nu har jag ätit (jag vet att klockan är 3:35, men jag vaknar sent och har bara ätit middag idag så detta är frukost, lunch och kvällsmat) nästan två dubbelmackor av nån ny sort, typ havrefjälla eller nåt. I denna haver jag lagt skinka, sallad, gurka, dip och sen krossat några chips. Hellow, vad gött! Skrev jag detta igår? Det är min favvomacka för veckan. Och så en kopp varm nyponsoppa till. Är jag i himlen eller?
Dessutom känner jag mig så mycket lugnare. Har lyckats sänka hastigheten inuti kroppen, eller vad man ska säga, så jag inte går på högvarv som igår. Och utan melatonin hade min kropp helt tappat koncepterna om vad som var natt och läggdags och när man skulle vara trött. Well, trött är jag ju alltid, men sömnig är det lite svårare med. Men nu har jag tagit precis vad jag tror blir en lagom blandning sömnpiller, och ska sluta här och lägga mig i sängen, och ta sista pillret om femtio minuter. Jag kan fortfarande inte gå till kyrkan (som börjar 10), men i morse tror jag det tog 2½ timme att somna -- efter tio eller elva eller vad klockan var när jag bestämde mig för att försöka sista gången. Så det här verkar väldigt lovande i jämförelse. Har dessutom många timmars sömnskuld efter i "natt" så jag tror jag kan somna om ett par timmar. Ser mycket fram emot det. Sova och äta, livet gör mig lycklig :) Och att jag kan snyta mig själv, och har orkat börja klä på mig igen. Det går framåt. Det värsta har kanske vänt? Det har bara gått bakåt, inget nytt med det, men mycket snabbare än det brukar, sen Rob dog ungefär, och om jag har nått botten och har vänt näsan uppåt ljuset nu, så är jag först i kön att tacka för vänligheten.
Ha det så gott, era ufon.
P.S. Vad är det man pratar om när man blir gammal? Maten, sömnen, the stools? Jag besparar er den sista delen men noterar att jag är på god väg till ålderdomen.
Hjältar
Jonathan Bau har upprörts av två små fosterhemsplacerade barn som utnyttjats sexuellt av fosterhemspappan. Särskilt vi göteborgare har oroats över nioåriga Annas försvinnande.
Men gruppen Missing People, samt frivilliga, och givetvis Polisen, gick skallgång hela natten, tills flickan hittades klockan tre i natt. Och sen upplöstes skallgången, folk tog bilen hem, fick en timmes sömn, och gick till jobbet. Det är vardagshjältar, det. Räddat ett barn från en drake.
Jonte har i sin upprördhet bestämt sig för att på 23 december (som jag trodde var Värnlösa barns dag, men det är visst den 28) skicka upp såna där thailändska lyktor som brinner och stiger till väders så vackert. Det hjälper inte specifikt någon, men är en manifestation som säger Vi accepterar inte att barn far illa. Alla de där lyktorna som kommer att tändas, tänk om man kunde sprida budskapet om varför de tänds till alla barn, så att alla barn vet att det finns vuxna som vill dem väl, som vill hjälpa dem istället för skada dem, och som vill lyssna och försvara dem. Jag kanske lägger in för mycket i en thailändsk lykta, men, jag är också upprörd och glad, för olika saker, om vartannat.
Tänk att stjäla en nioåring för sina mörka syften. Dödsstraff skulle få utdelas på plats, med påk.
Men nu ska jag lugna mig.
Men gruppen Missing People, samt frivilliga, och givetvis Polisen, gick skallgång hela natten, tills flickan hittades klockan tre i natt. Och sen upplöstes skallgången, folk tog bilen hem, fick en timmes sömn, och gick till jobbet. Det är vardagshjältar, det. Räddat ett barn från en drake.
Jonte har i sin upprördhet bestämt sig för att på 23 december (som jag trodde var Värnlösa barns dag, men det är visst den 28) skicka upp såna där thailändska lyktor som brinner och stiger till väders så vackert. Det hjälper inte specifikt någon, men är en manifestation som säger Vi accepterar inte att barn far illa. Alla de där lyktorna som kommer att tändas, tänk om man kunde sprida budskapet om varför de tänds till alla barn, så att alla barn vet att det finns vuxna som vill dem väl, som vill hjälpa dem istället för skada dem, och som vill lyssna och försvara dem. Jag kanske lägger in för mycket i en thailändsk lykta, men, jag är också upprörd och glad, för olika saker, om vartannat.
Tänk att stjäla en nioåring för sina mörka syften. Dödsstraff skulle få utdelas på plats, med påk.
Men nu ska jag lugna mig.
Stursk får bonk?
Jag berättade för mamma och Mikael idag att jag sover bättre. Mina gamla sömnmediciner (tar tre stycken) började sluta göra vad de skulle, och jag var tvungen att häva det. Enter Fetpiller. Det är gamla sortens antidepressiva, som gör vad namnet gör -- man går upp i vikt rätt mycket av dem. De heter Mianserin, men jag kallar dem alltid Fetpiller. Know thy enemy liksom. Men just nu har jag inte råd att tänka på vikten så jag tar dem. Också, får vi väl säga om de första dagarna, sen började jag våga minska nån dos, ta bort nåt piller, och i två nätter nu har jag sovit på ett fetpiller och på en halv Stilnoct. Det är görfantastiskt! Halva Stilnoct är det duktigaste, för den ger mest abstinensbesvär och kan faktiskt hindra sömnen när man slutar. Så det har varit en kamp att somna så bra att jag kan gå ner i dos och ändå somna bra med den halva dosen, och sova så bra att jag inte blir sämre. Det har funkat bra! Det har kanske tagit en vecka-10 dagar, men nu var det tredje kvällen med det vinnande konceptet Fet och Halv.
Tyvärr glömde jag av att ta Fet i tid, så då glömde jag när jag skulle ta Halv, och efter tre timmar (de håller fyra, lite svagt i slutet) insåg jag att jag inte kommer att somna på en Halv, så jag tog en Halv till. Klockan åtta på morgonen. Det strilade in rätt mycket ljus mellan mörkläggningsrullgardinen och väggen och så inbillade jag mig att min ögonmask börjar lukta gammalt. Och insåg att jag inte har följt mina rutiner med varm oboy i magen, läsa en bok och vara lugn, lukta på sån där tinningsbalsam som jag ska önska mig mer av från Bodyshop (sätter den även strategiskt med ett litet litet dutt under näsan). Så jag tog i alla fall lavendellukten. Och låg lugnt och filosoferande om diverse julklappar och andra hemligheter. Jag är rätt bra på att inte stressa om jag inte somnar, för jag måste inte upp, jag har ingen tid att passa, jag kan sova vilka konstiga tider som helst. Så det är bara lite frustrerande att vara vaken på morgonen och förmiddagen och inte ha kunnat somna än, men mer än det är det inte. Och förutom att jag får migrän för att mitt dygn är så vridet. Men det är ett kommande problem.
Var var jag ju egentligen? Jo, efter en viss, rätt lång tid (jag kan känna halvtimmar när jag ligger i sängen. Kan ligga på ena sidan en halvtimme, och vill aldrig byta sida före det, så det är rätt säkert), nämligen 1½ timme, hade jag fortfarande inte somnat. Okejdå, tänkte jag, jag är väl på helt fel gata eller nåt. Har blivit för upphetsad av alla nagellack, surfplattor, hattar/mössor och klänningar jag har surfat på och lagt i FAVORITER. Så nu sitter jag här och hetsar upp mig istället, med magen full av den godaste mackan på länge -- nybakad källarfranska, tre rätt slirviga och tunna men goda skivor nånting-skinka, sallad, gurka och ett tunt, tunt lager dip. Yeah, man. Och så min kvällsoboy på det. Bara i en minimugg, rymmer kanske 2 dl.
Så nu är klockan inte 11:03 utan 23:03 och jag ska snart gå och lägga mig. Det blir nog en fem, kanske sex timmars sömn, för jag vaknar nog när jag brukar vakna, vid fem eller sex, och då blir det rätt upp till middagen. Borde använda min färska spenat (måste få i mig mer järn säger doktorn och jag vill inte ha några järntabletter). Är det helgerån att hacka den fint och stuva den? Eller vad har ni för tips? Annars blir det inte märkvärdigare än tonfisksallad med hälften spenat hälften isbergssallad. Förutom det andra. Så ni inte tror att min tonfisksallad är sån alltså. För den är faktiskt god! Den har mer i. En person som kommer hit och äter ibland och som inte ens brukar låta sig övertalas att äta en enda slamsa grönsak tar om när han får tonfisksallad här, sådetså. Och för den delen har han börjat äta grönsaker nu. Han har flyttat hemifrån, börjat raka sig och börjat på universitet. Då blir till och med grönsaker nästan goda, och föräldrar nästan vettiga. Får vi i alla fall hoppas.
Jag håller ingen ordning längre och vet inte vad för dos Halv jag fortfarande har i kroppen. Förmodligen bara ett halvt uns, eftersom jag inte själv märker att jag är särskilt drogad. Inte ni heller? Bra. Då ska jag bara sätta igång med att lugna mig. Jag är INTE lugn. Svårt för det är så mycket som ska göras de kommande två månaderna:
Sätta upp nya gardiner i vardagsrummet, fast först stryka och fålla dem. De gamla är nere, som väl är.
Hitta på önskelistor åt mig själv. Få Mikael att hitta på något han önskar sig. Det där med Fars dag tänker jag bara inte ens lägga mig i. Vi har värre situationer att greppa, som jul. Så ska vi skicka julkort i år, har vi bestämt. Jag har storvulna planer för foto, vitsig genomgång av 2012 på ena flanken, egenmålad julkrubberelaterad clipartbild, snöre runt, papper i skärmaskinen, kuvert, adresser, hur många kort ska vi göra? 500 spänn på julkort?! Vi får nog tänka om. Eller inte. Och så ska man köpa saker. Jag tror M har köpt treårspresent till Neo. Men sen har vi julklappar till våra "norska släktingar", och de ska vara klara före jul. Dan före, eller dan före dan före dan ska vi packa ner (antar jag) mina syskons presenter i deras Amerikakoffertar. Tvillingarna var lättast. Ellen köpte loss halva Ullareds lager av trosor med prinsesstryck på. Det är visst det populäraste där hemma: "I'm wearing Belle" osv. Och lite annat som var fint men som jag inte minns längre. Det är i alla fall från oss också. Men så är det då mina tre syskon, Bettan, julkort måste med till Jennifer med familj och till Mormor och Nonno (nonno är italienska för morfar). Sen borde jag göra en dubbel sats Tandläkarens Fjällenresa, eller m a o livsfarligt goda chokladkola. Som, om man har otur, bekostar sagda tandläkarens fjällenresa, ja, ni fattar. Fast tullen skulle väl inte släppa igenom det. Tror dock att väskorna kommer att innehålla både bilar och marzipanbröd. Och mer säger jag inte, det kan gå illa för dem där i tullen. Och sen har vi julafton och då är det fyra eminenser som ska bli gedda gåvor, eller fem om jag ska räkna med Mikael. På juldagen ska vi byta enkla julklappar med mina föräldrar. Inte högre paniknivå än en bok eller tidningsprenumeration. Och nån måste få godis, så vi har nåt att göra när vi spelar spel. Sen på annandan är vi på Vreta Kaningård hos Mikaels mamma och Gösta, som ska få nåt, och så brukar Mikael ge nåt till sin syrra Sussi. Alltså, Vanja och Gösta har varsitt par vuxna barn. De träffades när barnen redan var stora och har inte bott ihop med barnen eller "fostrat" dem, vad jag förstår. Men det festliga är att Mikaels syster heter Susanne. Vet ni vad Göstas barn heter? Mikael och Susanne. What are the odds? Kanske rätt höga, tydligen!
Apropå många namn, så var min gymnasieklass rätt sorglig:
Malin 5st
Maria 3 st
Anna 3 st
Camilla, ett antal som jag har glömt nu. Eller var det fem Maria och tre Malin? Hur ska man minnas? Jag tog inte studenten med dem för då hade jag flyttat till Borås. Det var 50% bättre där, eller 100%, beroende på hur man ser det. Jag tror att vi kanske vid nåt tillfälle hade två killar i klassen i Kungsbacka, som sen nog bara blev en. Kan han ha varit en långhårig hårdrockare? I min studenthumanistklass på HALiB var det hela FYRA killar! Ja, ni fattar! Och sen efter några år på Humanisten, där de killar man såg liksom inte riktigt var så manliga som man ville ha dem, men säkert väldigt snälla, och man skulle tenta i stora tentasalen högst upp i den där backen, vad det nu hette, och det satt Chalmerister där, eller bara vilka killklasser som helst. Då fick man ta de första fem minutrarna till att titta sig omkring, så man sen kunde koncentrera sig på tentan. Å, att vara ung och utsvulten på manliga axlar.
Och en av presenterna jag har tänkt ut är lite jobbig, så den måste jag börja med på stört för att den ska kunna bli färdig. Och så måste julgrejerna fram. Det är väl snart första advent! Och så ska jag få botox i december och "få" mammografi i november. Och förhoppningsvis kunna sova så jag i alla fall någon gång i veckan kan tvätta mitt eget hår... AAAAAAAAAAAA! Och hjälp - J U L M A T !
Nej, nu är klockan halv tolv. Det är ju riktigt sent, ju.
Gonatt, gott folk! Hoppas jag kan sova! 23:43. Man kan inte lugna sig snabbt. Det måste få ta sin tid. Men jag vill göra det på stört. Det är just det som är problemet med min personlighet. Hej svejs!
Tyvärr glömde jag av att ta Fet i tid, så då glömde jag när jag skulle ta Halv, och efter tre timmar (de håller fyra, lite svagt i slutet) insåg jag att jag inte kommer att somna på en Halv, så jag tog en Halv till. Klockan åtta på morgonen. Det strilade in rätt mycket ljus mellan mörkläggningsrullgardinen och väggen och så inbillade jag mig att min ögonmask börjar lukta gammalt. Och insåg att jag inte har följt mina rutiner med varm oboy i magen, läsa en bok och vara lugn, lukta på sån där tinningsbalsam som jag ska önska mig mer av från Bodyshop (sätter den även strategiskt med ett litet litet dutt under näsan). Så jag tog i alla fall lavendellukten. Och låg lugnt och filosoferande om diverse julklappar och andra hemligheter. Jag är rätt bra på att inte stressa om jag inte somnar, för jag måste inte upp, jag har ingen tid att passa, jag kan sova vilka konstiga tider som helst. Så det är bara lite frustrerande att vara vaken på morgonen och förmiddagen och inte ha kunnat somna än, men mer än det är det inte. Och förutom att jag får migrän för att mitt dygn är så vridet. Men det är ett kommande problem.
Var var jag ju egentligen? Jo, efter en viss, rätt lång tid (jag kan känna halvtimmar när jag ligger i sängen. Kan ligga på ena sidan en halvtimme, och vill aldrig byta sida före det, så det är rätt säkert), nämligen 1½ timme, hade jag fortfarande inte somnat. Okejdå, tänkte jag, jag är väl på helt fel gata eller nåt. Har blivit för upphetsad av alla nagellack, surfplattor, hattar/mössor och klänningar jag har surfat på och lagt i FAVORITER. Så nu sitter jag här och hetsar upp mig istället, med magen full av den godaste mackan på länge -- nybakad källarfranska, tre rätt slirviga och tunna men goda skivor nånting-skinka, sallad, gurka och ett tunt, tunt lager dip. Yeah, man. Och så min kvällsoboy på det. Bara i en minimugg, rymmer kanske 2 dl.
Så nu är klockan inte 11:03 utan 23:03 och jag ska snart gå och lägga mig. Det blir nog en fem, kanske sex timmars sömn, för jag vaknar nog när jag brukar vakna, vid fem eller sex, och då blir det rätt upp till middagen. Borde använda min färska spenat (måste få i mig mer järn säger doktorn och jag vill inte ha några järntabletter). Är det helgerån att hacka den fint och stuva den? Eller vad har ni för tips? Annars blir det inte märkvärdigare än tonfisksallad med hälften spenat hälften isbergssallad. Förutom det andra. Så ni inte tror att min tonfisksallad är sån alltså. För den är faktiskt god! Den har mer i. En person som kommer hit och äter ibland och som inte ens brukar låta sig övertalas att äta en enda slamsa grönsak tar om när han får tonfisksallad här, sådetså. Och för den delen har han börjat äta grönsaker nu. Han har flyttat hemifrån, börjat raka sig och börjat på universitet. Då blir till och med grönsaker nästan goda, och föräldrar nästan vettiga. Får vi i alla fall hoppas.
Jag håller ingen ordning längre och vet inte vad för dos Halv jag fortfarande har i kroppen. Förmodligen bara ett halvt uns, eftersom jag inte själv märker att jag är särskilt drogad. Inte ni heller? Bra. Då ska jag bara sätta igång med att lugna mig. Jag är INTE lugn. Svårt för det är så mycket som ska göras de kommande två månaderna:
Sätta upp nya gardiner i vardagsrummet, fast först stryka och fålla dem. De gamla är nere, som väl är.
Hitta på önskelistor åt mig själv. Få Mikael att hitta på något han önskar sig. Det där med Fars dag tänker jag bara inte ens lägga mig i. Vi har värre situationer att greppa, som jul. Så ska vi skicka julkort i år, har vi bestämt. Jag har storvulna planer för foto, vitsig genomgång av 2012 på ena flanken, egenmålad julkrubberelaterad clipartbild, snöre runt, papper i skärmaskinen, kuvert, adresser, hur många kort ska vi göra? 500 spänn på julkort?! Vi får nog tänka om. Eller inte. Och så ska man köpa saker. Jag tror M har köpt treårspresent till Neo. Men sen har vi julklappar till våra "norska släktingar", och de ska vara klara före jul. Dan före, eller dan före dan före dan ska vi packa ner (antar jag) mina syskons presenter i deras Amerikakoffertar. Tvillingarna var lättast. Ellen köpte loss halva Ullareds lager av trosor med prinsesstryck på. Det är visst det populäraste där hemma: "I'm wearing Belle" osv. Och lite annat som var fint men som jag inte minns längre. Det är i alla fall från oss också. Men så är det då mina tre syskon, Bettan, julkort måste med till Jennifer med familj och till Mormor och Nonno (nonno är italienska för morfar). Sen borde jag göra en dubbel sats Tandläkarens Fjällenresa, eller m a o livsfarligt goda chokladkola. Som, om man har otur, bekostar sagda tandläkarens fjällenresa, ja, ni fattar. Fast tullen skulle väl inte släppa igenom det. Tror dock att väskorna kommer att innehålla både bilar och marzipanbröd. Och mer säger jag inte, det kan gå illa för dem där i tullen. Och sen har vi julafton och då är det fyra eminenser som ska bli gedda gåvor, eller fem om jag ska räkna med Mikael. På juldagen ska vi byta enkla julklappar med mina föräldrar. Inte högre paniknivå än en bok eller tidningsprenumeration. Och nån måste få godis, så vi har nåt att göra när vi spelar spel. Sen på annandan är vi på Vreta Kaningård hos Mikaels mamma och Gösta, som ska få nåt, och så brukar Mikael ge nåt till sin syrra Sussi. Alltså, Vanja och Gösta har varsitt par vuxna barn. De träffades när barnen redan var stora och har inte bott ihop med barnen eller "fostrat" dem, vad jag förstår. Men det festliga är att Mikaels syster heter Susanne. Vet ni vad Göstas barn heter? Mikael och Susanne. What are the odds? Kanske rätt höga, tydligen!
Apropå många namn, så var min gymnasieklass rätt sorglig:
Malin 5st
Maria 3 st
Anna 3 st
Camilla, ett antal som jag har glömt nu. Eller var det fem Maria och tre Malin? Hur ska man minnas? Jag tog inte studenten med dem för då hade jag flyttat till Borås. Det var 50% bättre där, eller 100%, beroende på hur man ser det. Jag tror att vi kanske vid nåt tillfälle hade två killar i klassen i Kungsbacka, som sen nog bara blev en. Kan han ha varit en långhårig hårdrockare? I min studenthumanistklass på HALiB var det hela FYRA killar! Ja, ni fattar! Och sen efter några år på Humanisten, där de killar man såg liksom inte riktigt var så manliga som man ville ha dem, men säkert väldigt snälla, och man skulle tenta i stora tentasalen högst upp i den där backen, vad det nu hette, och det satt Chalmerister där, eller bara vilka killklasser som helst. Då fick man ta de första fem minutrarna till att titta sig omkring, så man sen kunde koncentrera sig på tentan. Å, att vara ung och utsvulten på manliga axlar.
Och en av presenterna jag har tänkt ut är lite jobbig, så den måste jag börja med på stört för att den ska kunna bli färdig. Och så måste julgrejerna fram. Det är väl snart första advent! Och så ska jag få botox i december och "få" mammografi i november. Och förhoppningsvis kunna sova så jag i alla fall någon gång i veckan kan tvätta mitt eget hår... AAAAAAAAAAAA! Och hjälp - J U L M A T !
Nej, nu är klockan halv tolv. Det är ju riktigt sent, ju.
Gonatt, gott folk! Hoppas jag kan sova! 23:43. Man kan inte lugna sig snabbt. Det måste få ta sin tid. Men jag vill göra det på stört. Det är just det som är problemet med min personlighet. Hej svejs!
Ha... Ma... Ha...
Rubriken idag är ett direkt citat från min morfar, Anders Mårdby, som -- trots att han var stolt över sin hjärnkapacitet och räknade bakåt från 100 i tre-hopp varje morgon för att se att han hängde med i skallen än -- inte hade särskilt lätt att veta vad hans barn hette. Han började med nån konsonant, och sen kom det ett a (faktiskt i alla fyra barnens namn) och sen blev det svårt.
(Förresten kan jag meddela att jag har glömt av vad jag skulle komma till, lagom till att jag skrivit klart detta. 100, 97, 93, nej 94, 91, hjälp...)
Paus.
Min man inspirerar mig med att kalla folk för Nisse när han inte kommer på vad de heter. Ibland säger han nåt helt vansinnigt namn som inte alls liknar det han vill säga, och ibland är han så pass nära att jag kan fatta. Då känner jag mig som om jag vunnit ett pris eller nåt, pris i sekundsnabba detektivtankar.
Jag vill bara berätta om tre namn, och be er dra era egna slutsatser. Ni vinner inget pris, men ni kan känna er som om ni vunnit ett pris i sekundsnabba detektivtankar om ni lurar ut vad jag har svårt med.
Själv heter jag Anja.
Min svärmor heter Vanja.
Vår lånehund heter Vanna.
Hejhej.
(Förresten kan jag meddela att jag har glömt av vad jag skulle komma till, lagom till att jag skrivit klart detta. 100, 97, 93, nej 94, 91, hjälp...)
Paus.
Min man inspirerar mig med att kalla folk för Nisse när han inte kommer på vad de heter. Ibland säger han nåt helt vansinnigt namn som inte alls liknar det han vill säga, och ibland är han så pass nära att jag kan fatta. Då känner jag mig som om jag vunnit ett pris eller nåt, pris i sekundsnabba detektivtankar.
Jag vill bara berätta om tre namn, och be er dra era egna slutsatser. Ni vinner inget pris, men ni kan känna er som om ni vunnit ett pris i sekundsnabba detektivtankar om ni lurar ut vad jag har svårt med.
Själv heter jag Anja.
Min svärmor heter Vanja.
Vår lånehund heter Vanna.
Hejhej.
Rasande snabba tankar
Brev från SöS. Sprätta sprätta. Kallelse till mammografi. 17.00, bra tid. Blyertspenna, skriva i almanackan.
Lördag, vila, äta. Mammografi?! Men det kändes som om det var nyss jag var där. Inte kan det vara dags redan? Soffläge, tar telefonen, googlar "mammografi" och "ueberserioest". Inlägg från 2011, what?, februari och mars, hjälp, de har lagt in att jag ska kallas tidigare, var det nåt skumt? Skummar blogginläggen, ser att jag verkligen var där förra året. Tvivlar, tvekar, tänker. Jag kan inte ha bröstcancer blandas med Jag har aldrig fattat hur knölar ska kännas, blandas med Det är inte bröstcancer man får av ME, det är lymfom. Till sist det äkta förnuftet: Jag måste kolla på deras hemsida. Tankarna spinner lite långsammare i den skeva trumma som är min hjärna.
18 månaders mellanrum mellan kallelserna. Jag har inte cancer.
Hur fort kan tankarna på sin egen påhittade men livshotande sjukdom gå till lugn och ro, och istället lojt läsa om hur Carolas Zoe satte igång överfallslarmet på sagda mammografiavdelning så väktarna kom springande. Från det ena till det andra på en sekund. Eller på "18 månader".
P.S. Tänk gärna på cancerfonden, kanske i jul, kanske nu.
33 eller 70
Härom dagen stod det att 33 personer hade dött i Sandy i USA. Sen fanns det typ fem features nedanför. Låååååångt nedanför stod det att 70 personer mist livet i Haiti. Minns också ordet svält i sammanhanget.
Folket i Haiti är inte mindre värda att rapporteras om. Varför får USA sånt stort utrymme? Min bror bor i New Jersey och har mig veterligen inte fått strömmen tillbaka. Och rent politiskt är jag varken USA-hatare eller USA-älskare. Det är bara sorgligt att hälften så många döda är dubbelt så viktiga som dubbelt så många döda på ett annat ställe.
Påminner mig om tsunamin i Thailand. Visst var det inte ens Thailand som drabbades värst, men eftersom det var där turisterna var, så var det det som media fokuserade sig på.
Och självklart är Robs död tusen gånger värre för mig än när en okänd människa besörjs i Mitt i Haninge.
Men vi måste låta tanken på den verkliga människan röra oss till medkänsla, var hon än bor, vem hon tror på, vad hon äter, eller inte har att äta. Osv.
Hur gör man för att sovra i media så att ens världsbild är rättvis? Jag har inte svaret, men det inbegriper alldeles säkert uppmärksamhet och eftertanke.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)