Väl här hemma hoppade hon upp i knät på Mikael också. Hon har sina kärlekar. Sen började han klä på sig grävkläderna för han ska flytta grävmaskinen från Huddinge. Hon anade att nåt var på gång, och hoppades att hon skulle få ut och gå. När hon anar att nåt är på g sitter hon mitt i lägenheten, på gränsen mellan köket och vardagsrummet, med bra sikt mot hallen och sovrummet, så hon kan hänga med i allt som händer. När hon väl har fattat att hon ska få gå ut håller hon sig högst en decimeter från personens fötter. Men nu satt hon mest och spanade. När M gick smet hon ut, men kom duktigt in när jag sa kom kom. Jag gullade lite med henne och förklarade att nu skulle det bli vi två, här hemma. Trodde hon hade fattat och var nöjd med det. Men icke! Jag gick för att öppna verandadörren på glänt för att få mera luft, men hon var kvick som en vessla och smet ut. Jag hade hunnit få av mig kläderna men ställde mig på balkongen för att se vad hon skulle göra. Givetvis hade hon smitit efter Mikael. Jag gick in, slängde på mig kläderna och rantade efter. M hade märkt henne och gick tillbaka mot lägenheten för att hon skulle följa efter. Men den envetna hunden bara satt så fint bredvid bilen. Hon skulle minsann inte bli tillbakalurad in i nån lägenhet när det ska ut och åkas!
Inte förrän vi kom utom synhåll nedanför trappan och Mikael hade ropat på henne kom hon tillbaka. Sen tog jag henne i famnen och gick in och M gick tillbaka till bilen. Men mitt hjärta värkte för henne, så jag tog ut henne på en tur med kometen. Hon var inte kissnödig alls utan bara åkte med på sin "tron" och tittade på bilar och katter. Så det får bli en kissetur lite senare. Och sen kommer ju M hem och kan gå ut på riktigt med henne. Jag vet inte om jag orkar en gång till. Kanske bara en kissepaus på tre minuter. Vi får se. Det har varit en knöfull vecka och jag har ovanpå det sovit dåligt.
Men idag har jag lärt mig om att hundar är smartare än man tror. Räknar ut i flera steg i förväg hur de ska få sin vilja fram.
Men å andra sidan är hon hemskt lydig också. När man verkligen vill nåt och säger det bestämt är det inget snack om saken. Det är bra träning för en människa att använda sin röst, det här att ha hund. Jag har ju en röst när jag bara pratar med henne och en lite djupare röst när jag säger nåt som hon måste lyda, som Nej, nu räcker det, nu går vi in. Ja, jag kanske inte säger en sån lång mening till henne. Men hon brukar fatta bara på röstläget att nu måste hon lyda. Och om man står fem meter från ytterdörren så fattar hon ju själv vad hon borde göra, även om hon har större lust att sniffa på hundkiss i rabatterna. Men hon är helt klart smartare än jag trodde. Mer avancerat tänkande.
Förresten kom jag på en till sak om röster. Man ska inte låta arg när man vill att hon ska göra nåt, bara bestämd. Och att låta vädjande låter annorlunda än när man förväntar sig lydnad. Jag har väl snappat detta på en blandning av hundviskaren Cesar Milan och supernanny Jo Frost. Hörde nämligen på väg ut en matte skälla på sina två hundar att de måste lugna ner sig. Jag hade inte blivit lugn av den rösten...Det är nog som Sofie R*pp sa, att fostra barn är som att fostra hundar. Så om tipsen kommer från Milan eller Frost är nog hugget som stucket.
Bildkällor: här och här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar