När jag lagade middag var Mikael med Neo på lekplatsen. När de kommer hem ger Neo mig en perfekt liten klöverblomma. På fullt allvar har han, ocoachad, sett en blomma ute och bestämt sig för att ta med den hem till mig. Tror ni jag dånade eller? Smart mamma, att lära även en liten pojke att flickor gillar blommor. Passa er, tjejer i 2-årsåldern. Ni kommer att falla som furor.
Och vi hade också en trevlig stund tillsammans på verandatrappen. Och han ville nästan följa med mig och vila, med i sista sekunden hittade moffa en barnkanal.
Ja, idag är jag kär i både Mikael och Neo. Och Vanna! Charlotte kom gående precis när jag hade slängt sopor. Jag höll på att missa dem (det har varit en sååå full vecka och jag är som i en dimma, fattar inget, minns inget, tänker fel. Jag hade till och med glömt att Lina är gravid och sa inte grattis eller nånting. Jag försöker att inte låtsas om att jag är så borta i huvudet mycket av tiden, och försöker låta bli att be om ursäkt för det hela tiden också. Men det är pinsamt ibland.
Och nu har jag glömt vad det här inlägget handlar om. Ska jag scrolla eller ta det som ett tecken på att min hjärna behöver vila? Nummer två är nog klokast. Vad var nummer två? Det känns som om jag här glömt nåt nu.
Jag känner mig i alla fall glad. Måste ha haft en trevlig dag. Har inte heller superont i benen. Det är jag glad för. Och så började jag på en ny bok igår, och den var mycket bättre än den förra jag läste. Fråga mig inte vad nån heter.
Har jag förresten redan berättat att härom natten reste Mikael handen upp i sömnen och började klappa på nåt osynligt med pekfingret. Det enda jag kunde komma på som skulle se ut så var om han klappade en kyckling på huvudet. Men vi pratar ju om en man på 50+ som ofta luktar diesel och jord och har äkta varselbyxor (såna där illgula med reflexer), så klappa kyckling lät gulligt men inte så troligt. Tittar lite mer. Plötsligt ser jag att han också rör fingret horisontellt, och inser att han navigerar på en luftmobil. Det var också gulligt. Fast allt som Mikael gör är gulligt. Nästan.
Mikael kunde inte räkna bakåt när han gick hem från stationen och mätte sockret med en gång han kom hem. Det var rätt lågt. Han har fått en ny medicin som liksom kullkastar allt han har lärt sig om hur mycket insulin som motsvarar viss mat osv. Jag vet att det är lite konstigt, men ibland är jag glad att det inte bara är jag som är sjuk. Dels kan han förstå vissa aspekter av min sjukdom bättre, dels känner jag mig nyttig när jag får agera sköterska. Jag, som duger till så lite (och inte sagt med dålig självkänsla, utan för att jag är så sjuk just nu och faktiskt inte duger till så mycket) är viktig för honom på ett fysiskt sätt, inte bara sådär luddigt som att jag gör honom lycklig, fast det såklart är det viktigaste och det som gör mig mest glad. Jag kommer inte ihåg början på meningen längre. Det är dags att sluta.
Jo, dagens glädje, var det. Fick en till. Känslan när det plingar i telefonen och man tror att man bara fått mejl från groupon, men så är det fyra goa kommentarer från en vän. Jag blev så glad.
Och eftersom min blogg är självutlämnande skriver jag rent ut att ni hemskt gärna får kommentera. Hej, din gamla kossa, kan vara ett förslag. Ni kanske har bättre. Skriv dem gärna.
3 kommentarer:
Trevligt att träffa er igår! Tack för att du lagade mat. Jag frågade pappa om han hade lågt socker när vi var vid stationen, men han menade att han inte hade det.
Hej din g... Nej, så var det ju inte! Hej fina Anja! Jag förstår det där med att känna sig nödvändig och behövd. Det är på något vis ett mänskligt behov. Jag är glad för din skull. En fin tvåsamhet är bättre än vilken ensamhet som helst. (Ofina tvåsamheter behöver vi väl inte prata om?)
Hej din gamla kossa!
Och nu Anja hoppas jag du minns att det var du som föreslog den kommentaren så du inte tror att den kom från mig... =) Jag vet att det kan vara lite vimsigt där uppe ibland... ;-) Eller ja, jag har inte märkt av det men du säger ju det själv i alla fall. =)
Det har blivit så bekvämt att följa din blogg på mobilen istället så jag går sällan in på den på datorn längre. Jag har en smartphone, men modell äldre, faktiskt så gammal som man kan vara och ändå vara en smartphone tror jag. =) Förr så kunde jag kommentera från den, men nu har den bestämt att jag inte får göra det mer. Därav blir det lite för bristfälligt med kommentarer till dina inlägg. Så jag får göra som nu, gå in på datorn och kommentera det jag läst i telefonen, men det är så lätt att glömma av när man väl sitter vid datorn..
Skicka en kommentar