Dagens klokord

UnderbaraClara skriver ett inlägg om småbarnsföräldrar och separation. Superläsvärt. Hon slår huvudet precis på spiken. Läs gärna hela här.

(Har läst några av kommentarerna nu, och vissa använder faktiskt ordet "provocerade". Men jag tror att hon generellt sett har rätt, även om det givetvis kan finnas undantag, kanske till och med många.)

Här får ni ett litet smakprov som jag fastnade för.

När man precis blivit ihop kanske man har en dålig dag, eller vecka i relationen. När man har varit ihop längre kan man ha dåliga månader. När man levt ihop ett helt liv kanske man kan tänka tillbaks och minnas att de där tre åren, dom var inte så bra.

Inte för att vi har tre dåliga år nu, men jag vill gärna bli gammal och se tillbaka på ett liv tillsammans med Mikael. Det var faktiskt lite sorgligt när vi var på Ingers & Bengts silverbröllopsfest och jag insåg att vi inte kommer att fira 50 år som gifta, eftersom vi träffades lite senare i livet. På ett sätt, med våra skröpliga kroppar och dalande energinivåer, så är vi redan lite gamla. Mikael är ju till och med morfar. Och för den delen känns det som om jag har levt med Mikael jämt. Så vi kanske ska fira silverbröllop i september, istället för 3 år?

Solkiga kläder

Det finns okej reklam, sen finns det nån enstaka reklam som nästan är bra, och så finns det reklam som får mig att bli hatisk. Nu går en som jag på fullt allvar INTE TÅL ÖVERHUVUDTAGET! Det är hon som ska vara läkare och som tycker att det är viktigt för henne att man inte har solkiga kläder på sig, så hon tvättar med det där vita pulvret i den rosa burken. Jag tänker inte säga namnet, jag tänker inte ta det i min mun, än mindre ge dem ett uns av reklam via min oerhört välbesökta blogg.

Jag får blodstörtning när den reklamen kommer på tv. Brukar stoppa ljudet om jag har makten. Men nu ligger den bredvid Mikael, som sitter och jobbar i fåtöljen, med tv:n på. Så jag skrek bara, helt okontrollerat: Kan nån skjuta den kvinnan?!

Blev lite överraskad själv när jag ropade till. Men jag HATAR verkligen den reklamen.

(Först tänkte jag sätta in en bild av kvinnan, för att irritera er. Men det skulle vara som att, utan förvarning, Lisen, sätta in ett foto på surströmming eller andra vidrigheter. Ni ska inte behöva vara rädda för min blogg. Den ska vara er trygga hamn i cyberrymden. Så ingen bild på "läkaren". Fridens!)

Sur!!

Vi åt tacos här för, vad jag tycker, inte så länge sen. Hade tänkt göra nåt med resten av bröden idag, soft tortillas i röd förpackning (är det Santa Maria som är röda?). Men de var helmögliga. Den översta hade kanske 50 mögelprickar på, dvs mer än ett småprickigt tyg, och av dem som låg under så hade alla utom en tortilla också mögel på sig.

Så då blir det inte middag utan frukost. Tar mig ett par mackor ur Skogaholmspåsen, färdigskuren limpa. Den kan man lita på. Möglar inte på veckor. Som riktigt bröd.

Hårt arbete

Det där med att vara fotomodell, det är hårt arbete ska ni veta. Förutom att jag var lite av ett nervvrak igår när fotografen hade gått, så orkade jag inte varken laga middag eller baka en kaka efter Den Stora Ansträngningen. Det är jobbigt att le och visa fram rätt kroppsdelar och hålla tillbaka andra (och samtidigt kolla så inte den alltför nyfikna bysten tittar fram).

Dessutom har man hårt arbete framför sig på kvällen. Att tvätta bort allt det där sminket är inte lättvindigt gjort. Det tog flera bomullsrundlar att få bort mascaran, och hela ansiktet var fullt av foundation. Så jag tvättade på längden och tvären och skrubbade också med Oriflames rosa Comfort Hydrating Scrub. Och så på med Apotekets Decubal efter det. Och trots att jag åt TVÅ risifrutti igår (jag är lite överkänslig mot ris och åt dem som belöning under dagen för att jag varit så duktig på fotograferingen) så är jag riktigt mjuk i ansiktet idag. Det där med daily facial regime är väl en bra idé. Som jag brukar vara för lat för. Om jag inte sminkar mig (vilket jag aldrig gör när jag bara är hemma) gör jag inte så mycket förutom att smörja in ibland.

Men nu kan ni ju få det från nån insatt, att dels är fotomodellande hårt arbete, och dels blir man faktiskt lite snyggare i ansiktet om man tar hand om sig. Måste kanske gå och se till att Mikael klappar mig på kinderna innan jag förfaller igen.

Eller så ska jag motverka förfallet. Vi får se.

Inte "om"... Du _har_!

Ett av de värsta svengelska uttrycken jag vet är "Jag ber om ursäkt om jag har sårat nån". Det var tydligen lite kärringfight i det där hollywoodfruarprogrammet som verkar ha gått på TV idag. Jag såg det inte men slank över en artikel om oförskämdheterna som tydligen flyger lågt i år. Eller alla år, i det programmet.

Tydligen hade nån varit elakare än de andra och använt uttryck som "avdankad porrstjärna" och "transvestit". "Men jag ber om ursäkt om jag sårat nån."

Det är den sämsta ursäkt som finns, nej, det är inte ens en ursäkt. Vad man säger är Om nån blev sårad - OM nån är så dum eller känslig eller svag att de blir ledsna när jag kastar elaka glåpord efter dem, så är väl det upp till dem. Jag kan ju inte välja hur de reagerar.

Själv tycker jag en riktig ursäkt gärna får ta en stund, några ögonblick eller rentav dagar. Ursäkten ska inte komma, lättsinnigt sprutande ur en kanon, med vändande post, så att säga. Nej, den som sagt/gjort nåt dumt eller obetänksamt behöver först inse vad man egentligen har gjort. Hur det kändes för den andra att bli kallad transvestit, när man kanske fixat till sig lite extra för att vara med på tjejlunch i TV. Gjort sitt bästa för att vara söt, försökt begrava rädslor och komplex i en koffert i källaren, men så låser nån upp den och plötsligt visas människan i all sin sårbarhet, ja, rentav i sin just-sårad:het.

OM jag har sårat nån. Och det kan jag inte tro att jag gjort, så den där ursäkten jag säger nu är mest för att jag ska verka civilicerad. Just det, det är precis så jag tolkar det.

Lite shoppingtokig, kanske?

Har 133 grejer i min minneslista på eBay. Liiiiiiite överdrivet kanske. Här är några favoriter (det tillkommer frakt på de flesta priser nedan, men ni anar ändå vilken näsa för fynd jag har -- tack, mormor!):

£1,49 för  alla 10. Jag kan tänka mig att börja göra armband, typ friendship bracelets med pärlor i. Finns massor på Pinterest.

£1,79/m. Ifall man har en tråkig top kan man sy på ett litet ankbröst eller vad det heter.

£0,99. Klänningen är för stor för provdockan, men på mig skulle den nog vara cool.

Garn. Det finns hur mycket som helst. Ska virka en liten pläd i olika nyanser av beige och grått, som ska passa i det "nya" vardagsrummet. Just det här kommer från några Scottish highland sheep och kostar bara ett par pund.

£2,19 inkl frakt. Auktionen går ut imorgon men hittills är mitt bud det ledande. Det står att färgen ska vara grå, men det är jag inte säker på. Men för £2,19 riskerar jag gärna att få vilken färg som helst. Det finns också såna här halsband för $140.

Inte riktigt säker än. Bara £1,04, men frakten är på hela åtta pund, så förmodligen inte.

Den här däremot. Monsoon, £4,50.

Monsoon igen. Vilken höstjacka! Den är bara uppe i £6,03 än så länge, men jag är rädd att den kommer att bli för dyr i slutändan. Det är sex dagar kvar. Kommer nog gå för några hundralappar. Det är jag för snål för. Behöver den ju inte, vill bara ha.

Äkta läder, £1,20 plus nåt på 8 i frakt. Handtagen var lite slitna, därav det låga priset. Och den ser inte särskilt röd ut, fast det står att den är det. Vill verkligen ha en vinröd väska i höst.

Klocka från Kina för £5,69 inkl frakt. Billigare än att byta batteri i den jag har nu!

Tänk vad man kan göra med 25 tassels för £2,99. Det snurrar av idéer i huvudet.

OK, det var dagens fönstershopping.

Fast nu vet jag varför jag fryser och har ont i magen. Jag har glömt att äta frukost. Mikael har köpt källarfranska. Vägen till mitt hjärta går nog genom källarfranska. Mmm. Vi hörs!

Nervvrak

Har sagt tack å hej till fotografen som har fotat mig inför ett reportage som ska komma i tidningen i höst (jag fick ha varm jacka på mig på fotona med kometen). Låt oss bara säga att mina nerver är glada att jag inte är fotomodell. Jag är så lättad nu när det är över! Det har tagit mig 20 minuter att få ner pulsen till normal igen. Det är inte lätt att vara självkritisk perfektionist gone fat när man ska in i tidningen. Hujedamej!

Borde passa på att gå på restaurang (det var väl ett år sen sist? Om inte den där gången jag fick mat på donken utanför Ica räknas...) ikväll, för så här sminkad har jag inte varit sen jag var på bröllop för ett år sen. Har både mascara och örhängen. Och foundation. Tänka sig.

Haha, innan Mikael gick kände jag att jag måste avkräva honom några komplimanger, för att lugna mig. Den första blev bra, men räckte inte, kände jag. Men så fick jag en kram som sa mer än ord. Då blev jag relativt lugn. Tur att jag har min Mikael!

Och bara lugn, jag ska nog säga till när ni måste köpa Allers. Om det nu var Allers. Jag har liksom glömt av den detaljen.

Hejhej folk.

Nervös

På tisdag kommer en fotograf hem och ska fota mig inför ett reportage i Allers. Jag är nervös. Råkade se ett kort på mig från för 5 år sen tror jag. 25 kg mindre (och då hade jag ändå gått upp några kilo och gått ner de flesta av dem, men jag tyckte jag vägde lite mer än idealet då, hrmf!). Sånt ska man inte titta på. Särskilt inte innan man ska komma i tidningen.

-- Hur ska jag bli nöjd med mig själv tills på tisdag, så jag vågar detta utan att bli så nervig?

J Crew Bubble Necklace

Jag läser inte så många svenska modebloggar -- rättelse, jag läser inga svenska modebloggar. Men jag läser någon amerikansk, av och till. Förut läste jag kanske fem som bloggade om "mormon modest fashion" (se några exempel här) men jag tröttnade. Dels var det inte riktigt min stil, dels käns det ibland lite för ytligt att fördjupa mig så i folks vardagsklädsel.

Pink Peonies, den jag kallade "någon amerikansk" ovan, älskade jag först när jag hittade den. Hennes klädstil är så mycket mer lik min än de flesta andra jag har hittat. Men så väger hon kanske hälften av vad jag gör, och har dessutom ofta rätt dyra kläder, följer för det tredje trenderna lite för slaviskt för min smak. Och för det fjärde tycker inte jag att hon alltid har "mormon modest" kläder på sig. Och så är det ju det där med att ägna sig åt det som verkligen är viktigt. Så just nu prenumererar jag inte på hennes blogginlägg, men kollar bloggen ibland ändå när jag inte har nåt att göra och måste ligga och vila mig.

Men hur som helst. Massa amerikanska bloggare har på sig detta halsband. Det är svindyrt men det finns såklart kopior på eBay.

Kopior, ja. Mikael är väldigt noga med att man inte ska köpa kopior. Han har ju levt på det han själv skapar (dataprogram är kanske inte kreativt på samma sätt som mode, men ändock är det ju nåt man själv har slitit med att tänka ut och göra och behöver få betalt för) och gillar inte att man "stjäl". Men jag hade aldrig köpt J Crews eget halsband, så de har inte förlorat några pengar på mig. Det är först när det finns en kopia som jag överhuvud taget funderar på att köpa nåt liknande.

Och är inte color blocking stöld av Piet Mondrians berömda målning från 1930?

Mondrian-inspirerade plagg finns det gott om. Dessa nedan från YSL och Nike har Mondrian med i namnet, så de har uppenbarligen velat återkoppla. Men Calvin Klein-klänningen i blåvitt, är den stöld av idé? Var går gränsen? Och flera personer kan ju få en bra idé, oberoende av varandra. Inte helt lätt, eller hur.

 

Kinesiskt mode

Har glömt var jag såg följande bild (men jag tror det var Light in the box) men det var definitivt nån kinesisk sälja klädersajt. Tydligen är inredningsmode synonymt med Ikea. Räkna och se hur många prylar från Ikea ni hittar i bilden :)

Döden döden döden

Hörde igår om hur någon i vår utökade familj här i Västerhaninge hade krockat med ett rådjur på motorcykel tidigare i veckan. Sånt kan verkligen gå illa.

Någon annan i en helt annan del av den utökade familjen (i Sydafrika) dog för ett par dagar sen. En frisk man i sina bästa år -- ett par år yngre än Mikael, rökte inte, sprang maraton varje år -- fick hjärtattack under en promenad och dog.

Ibland kan man klara sig fast man inte borde, ibland klarar man sig inte och ingen förstår varför.

Passa på att krama, berömma, tacka, säga vad du känner. Gära nåt snällt för nån du älskar.

Tänk efter om tjafset verkligen är nödvändigt. Det är det sällan.

Och jag vet att det här inlägget låter smörigt, typ som ett bildspel med häpnadsväckande vackra naturbilder och kursiv text på ena sidan. Men det är sant ändå, och inte mindre sant för att det är smörigt.

Så fort Mikael kommer in från gräsklippningen ska han få en puss. Vare sig han har plockat ur diskmaskinen eller inte.

Fadäs, minst sagt

Läste härom dagen om en tavla av nåt slag från 1800-talet i en kyrka i Spanien och som hade blivit lite fuktskadad. En tant på 80 år tyckte att det behövde fixas, så hon gav sig helt sonika in i kyrkan och började måla. Trots att det var folk där var det ingen som upptäckte vad hon höll på med. Ni har säkert läst historien i nån tidning eller sett om det på nyheterna. Det är i alla fall hejdlöst roligt och tragiskt på samma gång. Tydligen var tavlan inte antik på det sättet att den var värd en halv miljon euro. Då hade jag nog dött.

Man ska i alla fall kolla med tanten vad hon har använt för material och se om man kan återställa den till ursprunget och sen fixa den på rätt sätt. Men detta är ett oerhört tacksamt ämne att skämta om på nätet. Ett gott skratt förlänger ju livet, så skratta på! (Dessa har jag sett på fejan, utan källor.)

Envis hund

Vi hade hunden hos oss igår. På kvällen kom C och hämtade henne. Hon gick, bokstavligen utan att se sig om. Men så började vi prata, och hunden satt fint och väntade. Så kommer Jacq och Joa och Vanna känner massa spännande hundlukter. Det hälsas och klappas mycket ordentligt. Hm, det vore trevligt med lite besök, ser hon ut som om hon tänker, och går tillbaka in och sätter sig på vår hallmatta. Sen ska C gå hem och kallar på hunden. Ingen reaktion. Mikael putter på rumpan så hon ska gå. Dödkött. Peta. Putta. Trycka. Släpa. Dödkött. Hon vill vara kvar och spelar motvillig hund med hela sitt Oscarsregister. Hjälp vad jag garvade. C fick lyfta bort henne.

Objudna gäster

Vi har ju en rad med rosbuskar på framsidan. Just nu dignar de av mörkröda rosor. Fast vi har ju inte köpt buskarna själva, så jag antar att de egentligen tillhör bostadsrättsföreningen. Det är alltså därför jag har ett litet styng av dåligt samvete när jag stjäl med mig ett par rosor in och sätter i vas på köksbordet. Och eftersom det kom barn igår bytte jag de vissnade rosorna mot en kvist med färska. Fyra roskronor i en liten vas.

Jag fick också objudna gäster med mig in. Fyra tvestjärtar bodde i rosorna och kom fram på olika tider igår kväll. Fyra tvestjärtar!

Jag är antagligen världens största mes. Men jag tyckte de var jätteäckliga. Och så kröp det på hela mig när jag hittade den sista. Usch. Tycker inte om objudna gäster.

Men ni som har två ben är välkomna hit. Ni och en viss liten rumpslickare som heter Vanna, med fyra ben. Men ni med fler ben än så är. inte. välkomna.

Slut

Man brukar ju säga nåt om att man har dagar kvar i slutet av pengarna. Jag är lite för trött för att räkna ut vad jag menar, men nu har sommaren tagit slut fortare än dagarna. Alltså, det är augusti och borde vara sommar, men det är det inte. Idag hade jag strumpor på mig. Dessutom hade jag fleecetröja på mig ute.

Så det där med att det har luktat icke-sommar två gånger var en äkta varningsklocka. Efter söndagens sista skälvande värmevallningar går vi nu mot en ny vinter. Den kan bli som förrförra, lång och snöig, eller som förra. Och den var mer som en utdragen höst. Så nu kan det bli vad som helst. Dock borde vi ha två månader på oss innan det börjar snöa.

SMHI må säga vad de vill, men kom ihåg var ni hörde det först.

Dagens glädje

När jag lagade middag var Mikael med Neo på lekplatsen. När de kommer hem ger Neo mig en perfekt liten klöverblomma. På fullt allvar har han, ocoachad, sett en blomma ute och bestämt sig för att ta med den hem till mig. Tror ni jag dånade eller? Smart mamma, att lära även en liten pojke att flickor gillar blommor. Passa er, tjejer i 2-årsåldern. Ni kommer att falla som furor.

Och vi hade också en trevlig stund tillsammans på verandatrappen. Och han ville nästan följa med mig och vila, med i sista sekunden hittade moffa en barnkanal.

Ja, idag är jag kär i både Mikael och Neo. Och Vanna! Charlotte kom gående precis när jag hade slängt sopor. Jag höll på att missa dem (det har varit en sååå full vecka och jag är som i en dimma, fattar inget, minns inget, tänker fel. Jag hade till och med glömt att Lina är gravid och sa inte grattis eller nånting. Jag försöker att inte låtsas om att jag är så borta i huvudet mycket av tiden, och försöker låta bli att be om ursäkt för det hela tiden också. Men det är pinsamt ibland.

Och nu har jag glömt vad det här inlägget handlar om. Ska jag scrolla eller ta det som ett tecken på att min hjärna behöver vila? Nummer två är nog klokast. Vad var nummer två? Det känns som om jag här glömt nåt nu.

Jag känner mig i alla fall glad. Måste ha haft en trevlig dag. Har inte heller superont i benen. Det är jag glad för. Och så började jag på en ny bok igår, och den var mycket bättre än den förra jag läste. Fråga mig inte vad nån heter.

Har jag förresten redan berättat att härom natten reste Mikael handen upp i sömnen och började klappa på nåt osynligt med pekfingret. Det enda jag kunde komma på som skulle se ut så var om han klappade en kyckling på huvudet. Men vi pratar ju om en man på 50+ som ofta luktar diesel och jord och har äkta varselbyxor (såna där illgula med reflexer), så klappa kyckling lät gulligt men inte så troligt. Tittar lite mer. Plötsligt ser jag att han också rör fingret horisontellt, och inser att han navigerar på en luftmobil. Det var också gulligt. Fast allt som Mikael gör är gulligt. Nästan.

Mikael kunde inte räkna bakåt när han gick hem från stationen och mätte sockret med en gång han kom hem. Det var rätt lågt. Han har fått en ny medicin som liksom kullkastar allt han har lärt sig om hur mycket insulin som motsvarar viss mat osv. Jag vet att det är lite konstigt, men ibland är jag glad att det inte bara är jag som är sjuk. Dels kan han förstå vissa aspekter av min sjukdom bättre, dels känner jag mig nyttig när jag får agera sköterska. Jag, som duger till så lite (och inte sagt med dålig självkänsla, utan för att jag är så sjuk just nu och faktiskt inte duger till så mycket) är viktig för honom på ett fysiskt sätt, inte bara sådär luddigt som att jag gör honom lycklig, fast det såklart är det viktigaste och det som gör mig mest glad. Jag kommer inte ihåg början på meningen längre. Det är dags att sluta.

Jo, dagens glädje, var det. Fick en till. Känslan när det plingar i telefonen och man tror att man bara fått mejl från groupon, men så är det fyra goa kommentarer från en vän. Jag blev så glad.

Och eftersom min blogg är självutlämnande skriver jag rent ut att ni hemskt gärna får kommentera. Hej, din gamla kossa, kan vara ett förslag. Ni kanske har bättre. Skriv dem gärna.

Dagens efterklokhet

Jag har insett att jag drog igång saker och ting för att få kometen alldeles för sent. Jag har varit så dålig att jag inte har orkat använda den som jag hade kunnat om jag inte skjutit upp saken så länge.

Det konstiga är att jag lär mig så långsamt. Jag är nämligen inte alls redo eller modig nog att prata med min läkare om personlig assistent. Jag hade nog vågat prata med min gamla läkare i Borås. Saknar honom. Jag behövde aldrig bevisa eller försvara nåt för honom och ofta inte ens förklara. Saknar att gå till en läkare som vet mer än jag.

Lär mig långsamt, just det. I detta nu minns jag att jag tog ett halvår på mig innan jag sa till min läkare att jag trodde att jag var deprimerad, och sen ytterligare ett halvår innan jag hämtade ut medicinen. Vad lär vi oss av detta? Att man inte ska vänta, tänka efter så mycket, kämpa emot. Man ska gå på magkänslan. Det är ju ändå så det kommer att bli. Varför dra ut på processen onödigt långt?

Men det är lättare att veta saker än att lyckas göra dem.

Pappas tummar

Jag stoppar ofta in tummen i handen. Det är nån ärtflig grej jag har fått av pappa, som gör likadant.
Vi är i gott sällskap. Kolla på Victoria:

Källa

Biverkningar

Blir alltid deppig och extra sömnlös när jag tagit migränmedicin. Kommer aldrig ihåg det i förväg utan först när jag typ blir gråtmild av ett foto på fejan.

Och först nu gör jag nån sorts koppling mellan migrän, sömn och deppighet. Det är nåt med serotonin. Det måste jag komma ihåg att kolla upp.

Apropå kolla upp så märkte M att hundens vänstra bakben inte såg bra ut. C blev nervös, men när hon kom hit strax före tio och såg vad M menade (nämnas kan att jag inte sett nåt) sa hon att Vanna alltid varit sån men att det inte syns när hon har längre päls.

Jag tycker i alla fall att min man är bäst i världen.

Fast det är jag med. Jag har bytt lakan idag. Inte en dag för tidigt.

Så nu ligger jag och lyssnar på Mikael och luktar på lakanen.

Lurendrejeri på högsta nivå

Vi har hunden hos oss i eftermiddag/kväll. När jag gick och hämtade henne hos grannen vaknade hon inte förrän jag hade gått in i lägenheten och ropat på henne lite. Yrvaken, jojo. Men sen var det inte att ta miste på att hon tyckte det var kul att bli "hämtad".

Väl här hemma hoppade hon upp i knät på Mikael också. Hon har sina kärlekar. Sen började han klä på sig grävkläderna för han ska flytta grävmaskinen från Huddinge. Hon anade att nåt var på gång, och hoppades att hon skulle få ut och gå. När hon anar att nåt är på g sitter hon mitt i lägenheten, på gränsen mellan köket och vardagsrummet, med bra sikt mot hallen och sovrummet, så hon kan hänga med i allt som händer. När hon väl har fattat att hon ska få gå ut håller hon sig högst en decimeter från personens fötter. Men nu satt hon mest och spanade. När M gick smet hon ut, men kom duktigt in när jag sa kom kom. Jag gullade lite med henne och förklarade att nu skulle det bli vi två, här hemma. Trodde hon hade fattat och var nöjd med det. Men icke! Jag gick för att öppna verandadörren på glänt för att få mera luft, men hon var kvick som en vessla och smet ut. Jag hade hunnit få av mig kläderna men ställde mig på balkongen för att se vad hon skulle göra. Givetvis hade hon smitit efter Mikael. Jag gick in, slängde på mig kläderna och rantade efter. M hade märkt henne och gick tillbaka mot lägenheten för att hon skulle följa efter. Men den envetna hunden bara satt så fint bredvid bilen. Hon skulle minsann inte bli tillbakalurad in i nån lägenhet när det ska ut och åkas!

Inte förrän vi kom utom synhåll nedanför trappan och Mikael hade ropat på henne kom hon tillbaka. Sen tog jag henne i famnen och gick in och M gick tillbaka till bilen. Men mitt hjärta värkte för henne, så jag tog ut henne på en tur med kometen. Hon var inte kissnödig alls utan bara åkte med på sin "tron" och tittade på bilar och katter. Så det får bli en kissetur lite senare. Och sen kommer ju M hem och kan gå ut på riktigt med henne. Jag vet inte om jag orkar en gång till. Kanske bara en kissepaus på tre minuter. Vi får se. Det har varit en knöfull vecka och jag har ovanpå det sovit dåligt.

Men idag har jag lärt mig om att hundar är smartare än man tror. Räknar ut i flera steg i förväg hur de ska få sin vilja fram.

Men å andra sidan är hon hemskt lydig också. När man verkligen vill nåt och säger det bestämt är det inget snack om saken. Det är bra träning för en människa att använda sin röst, det här att ha hund. Jag har ju en röst när jag bara pratar med henne och en lite djupare röst när jag säger nåt som hon måste lyda, som Nej, nu räcker det, nu går vi in. Ja, jag kanske inte säger en sån lång mening till henne. Men hon brukar fatta bara på röstläget att nu måste hon lyda. Och om man står fem meter från ytterdörren så fattar hon ju själv vad hon borde göra, även om hon har större lust att sniffa på hundkiss i rabatterna. Men hon är helt klart smartare än jag trodde. Mer avancerat tänkande.

Förresten kom jag på en till sak om röster. Man ska inte låta arg när man vill att hon ska göra nåt, bara bestämd. Och att låta vädjande låter annorlunda än när man förväntar sig lydnad. Jag har väl snappat detta på en blandning av hundviskaren Cesar Milan och supernanny Jo Frost. Hörde nämligen på väg ut en matte skälla på sina två hundar att de måste lugna ner sig. Jag hade inte blivit lugn av den rösten...

Det är nog som Sofie R*pp sa, att fostra barn är som att fostra hundar. Så om tipsen kommer från Milan eller Frost är nog hugget som stucket.

Bildkällor: här och här

Syns det?

Nån reklam för nåt kommande program/serie/film visar en mördares ansikte. Tydligen ska han vara extra ond, eller psykopatisk som det skulle heta idag.

Men grejen är att de verkligen lyckas få skådisen att se ond ut, ja, faktiskt som djävulen själv om man tror att satan är en ond person snarare än en bock med getaklövar och röda horn. Kan inte specificera mer vad de gör med skådisen förutom mörka ringar under ögonen, men det kan ju även drabba den bäste och är nog inget direkt bevis på ondska.

Detta fick mig osökt att tänka på hur jag ser ut. Inte enskilda drag, utan vad jag ser ut som: god, snäll, hjälpsam, generös. Tänk om jag var allt detta, och det syntes.

Dagens garv

Ungarna häromkring är för det mesta ganska högljudda, men idag är jag glad att jag hörde. Var ute med soporna när följande utspelade sig:

Två små söta killar i fotbollströjor, små och små, kanske åtta år, går omkring och ser lite borttappade ut. Den ena ropar: Om ni inte är snälla så gör jag slut!

Tydligen hörde de då att tjejerna skulle vara snälla, för efter att de gömt sig bakom en häck sprang de tillbaka, måhända tagna till nåder av drottning F, who takes no crap. Nu hoppar ingen ens på studsmattan, så jag tror de pratar kärlek inomhus.

Äckelvarning

Det var nåt helt vansinnigt program förut, Fear factor tror jag, som innehöll det värsta jag nånsin sett:

I en bred ränna låg kotarmar. På ena sidan fanns ett kohuvud och på andra sidan en köttkvarn. Den tävlande skulle stå i rännan, slita av kött från skeletthuvudet med tänderna, springa på tarmarna till köttkvarnen och släppa i en köttbit. Sedan tillbaka för att hämta en ny köttslamsa osv. Man skulle fortsätta tills ett glas blivit fullt av malen köttsörja och sedan dricka upp det.

Vinnaren kunde få 50 000 dollar. Är inte säker på om det hade räckt.

Världens äckligaste ljud lär dessutom vara nån som spyr.

Jag sa ju att det var äckelvarning på det här inlägget. Och råbiff är nog det vidrigaste ordet jag kan komma på nu.

Favoritstället

Vi passade hunden idag.

Kombinationen en lite för lång dag för mig och fler planer för kvällen för Mikael gjorde att vi tog oss en vågrät vilopaus.

Vannas favoritställning: med tungan på Mikaels knä, redo att slicka med jämna mellanrum, och med hennes rumpa mot min, för närhet.

Tokig och gullig hund.

Ni skulle sett när hon jagade flugor. En syn för gudar.

Ålderstecken

Vi brukade alltid flina åt morfar som inte kunde kalla sina barn för rätt namn "Ha... Ma... Ra...". (Idag hade förresten min farmor fyllt 106 år, apropå gamla folk).

Min man är känd för sin namnafasi och kallar allt som oftast folk för Nisse.

Nyss kallade min man sin ena son för sin ena dotters namn i telefon. Det lät inte ens som om sonen reagerade. Ett riktigt namn, om än ett flicknamn, är kanske ett steg upp från Nisse... Jag var nog långt bort för att kunna le i mjugg.

En fördel med att inte ha egna barn är att ingen kommer att reta mig när jag blir senil, vilket ju måste ligga väääääääääääldigt långt fram i tiden. Fast det är klart, det vore ju trevligt om M:s barn var så familjära med mig att de vågade säga till om jag blev helt tokig. Vem vet, det kanske kommer nästa vecka.

Förresten kanske det redan har kommit!! Vi var hos Kryl***** och firade Matt*** som ska på mission. Hans bästa vän Jona**** W****** var festens andra huvudperson; de åker på samma dag. Satt och försökte lura ut vilka alla var, och sa helt oskyldigt till Mikael: Vem är den gamla personen som sitter bredvid KG och ******? Svaret kom blixtsnabbt: "Den gamla personen är min mamma." Sagt av Jona****s pappa som stod bredvid mig vid grillen. Jag menade inte gammal på något dömande sätt. Men ihop med alla andra på festen, som oftare än inte såg ut att vara under 18 år, så var hon "gammal". Hoppas inte J tog illa upp. Var det väldigt korkat sagt?

Nä, det kan det inte ha varit. När Matt***' morföräldrar kom (alltså min faster I**** och farbror B****), så hade jag kallat dem gamla också. Ihop med de där tonåriga smalbyxorna är ju även jag gammal!

----------

Fast jag får nog lägga av med att dölja folks identiteter med stj*****. Allt ser ju ut som svordomar.

Dagens fail

Läste om Nadja Suleman, också kallad Octomom pga de IVF-åttlingar hon fick härförleden trots att hon redan var ensamstående mamma till sex barn, även de utan pappa men med nåns spermier i petriskålen.

Denna djuping till kvinna och måndagsexemplar till mamma började få ont om pengar. Så hon började spela in porrfilmer. Det viktigaste är att jag försörjer mina barn säger hon och rättfärdigar sitt minst sagt olämpliga yrkesval. Ja, de kan bli uppfödda genom porren, men uppfostrade är lika viktigt, och det blir de inte med en porrfilmsmamma. Hjälp. Men tillbaka till ämnet. Hon kan _nästan_ köpa ett hus åt sig och de 14 barnen, och hon hinner inte få fram mer porrfilmspengar och vädjar därför till sina fans om att donera 1,1miljon. Den bruden kan man bara hoppas tar kål på sig själv och så får några vettiga människor adoptera barnen.  Nadja Suleman är dagens första fail i tidningen.

Dagens andra fail är en kille som har jobbat en dryg vecka av sin provanställning på Kjell & co. In i butiken kommer hon snygga tjejen från Ica-reklamen och ska lägga undan en produkt. Affären får hennes namn och mobilnummer. Dagen efter får den stackars tjejen följande sms, en ren litterär fröjd dessutom:

Tja, vi sågs igår på Kjell & co. Ligga?

Jag dör. Sicken otrolig loser. Han har förresten fått sparken. Så nu är han en arbetslös löser.

Det var dagens två fail.

Dagens två win får väl hänga med här också. M och jag var på Ikea. Bytte den andra trasiga stolen och reklamerade hela köpet för att bägge stolarna pajat.

Vi bestämde oss för två enkla, beige Tullsta som besöksstolar och en lite mer gedigen fåtölj tiłl M. Den var slut på lagret, men vi fick in bägge fåtöljerna i bilen trots ett 200-liters fat och lite trafikskyltar och annat som används med grävmaskinen. Tror han höll på en halvtimme att trixa där bak men det gick till slut. Vi vet nu inte bara om vi fått med oss benen. Men anklars måste vi ändå åka tillbaka nästa vecka för fåtöljen. Kanske måste jag byta lite kuddfodral och sånt också, när jag ändå håller på.

Just det, jag fick god kyckling på ikea och sen en gudomlig jordgubbscheesecake till efterrätt.

Och så körde M mig i rullstol runt hela. Hade inte orkat gå annars. Blir helt slut ändå, men jag är glad möjligheten finns.

Och så har jag fått höra några riktigt goda, personliga nyheter.

Så trots att klockan är 4:53 så känner jag mig glad. Numera 5:01. Tror att jag råkade somna ett ögonblick. Men,nu gör det på riktigt istället.