Rädslor

Jag har saker jag är rädd för, som alla andra. Jag skulle vara rädd för fler saker, även rent personligt, om jag hade barn. Men i detta nu är jag rädd för -- och jag har valt att bara ta upp tre saker::

1.Tandläkaren, gynekologen.
Är inte rädd för att gå till läkare eller sjukhus rent allmänt (fast om läkaren är dålig och/eller misstror mig och min ME, då är jag rädd för att gå dit), men är fobiskt rädd för tandläkaren. Går hellre till gyn än tandis, men det är inte långt ifrån. Kanske beror på vilket jag behöver gå till, för då är det det jag är rädd för :)

Jag minns att jag var rädd för att gå till tandläkaren redan när jag gick på lekis eller senast ettan (vi flyttade sen och jag minns höghuset som tandläkaren låg i, på en gata i Krokslätt). Jag tror jag dels var rädd för att det skulle göra ont men också för att situationen är så utsatt. Om tandläkaren inte är snäll så kan man inte välja att gå därifrån. Aldrig gå tillbaka, ja, men inte gå därifrån. Skulle gärna bli sövd före till och med vanlig rutinundersökning, fast jag kan tvinga mig till att göra det ändå. Och ibland lyckas jag andas på samma gång...

(En gång hade de renoverat tandläkarens mottagning så det luktade nytt och målarfärg istället för tandläkare, och jag blev mycket mindre rädd!)

Dessutom blir jag så spyfärdig av att ha något i munnen. Får alltid kräxreflex av röntgen. Ibland glömmer jag mig och kan stoppa något i munnen för att jag ska ta det med mig nånstans och har händerna fulla. Kan inte ens sticka ett gem mellan läpparna utan att börja kväljas. Inte med en gång, men efter ett par sekunder. Så det är mycket som är obehagligt hos tandläkaren.

Och jag behöver nog inte ge närmare förklaring på varför jag är rädd för att gå till gynekologen.


2. Getingar, ormar, kackerlackor, spindlar
Skulle också vara rädd för ödlor, skalbaggar och småfisk om jag stötte på det. Och råttor, attackerande fåglar, skorpioner, you name it.

Jag blev stucken av en blinning när jag bodde på Gårdskullavägen. Det gjorde riktigt, riktigt ont. I flera timmar. Den flög så fort att man inte hann reagera. Har hört att man inte kan springa ifrån en blinning.

Jag har också blivit getingstucken ett par gånger. Fått Salubrin hos mormor. Det gör ont. Då blir jag rädd.

Kackerlackor bits inte, men är sååååååååååå läskiga. De är så stora att man inte heller kan springa ifrån dem. Och så flyger de också, så man kan inte veta var de befinner sig om man inte glor stint på dem. Och så kan de flyga in i ansiktet på en, och det är bara lääääääääskigt.

Har sett en riktigt läskig spindel i vardagsrummet en gång hos en person i England. Och i mitt handfat på Ekängsgatan. Och en på Dragspelsgatan, och en på Getholmsgatan (den som såg ut som om den skulle springa med boken på ryggen om vi hade kastat tyngsta boken Svenska koralboken på den). De här spindlarna har varit så stora att jag har blivit riktigt, riktigt rädd och obehaglig till mods. Skulle aldrig kunna se Imse vimse spindel. Eller Snakes on a plane.


3. Bli sjukare, helt sängliggande eller så.
Tja, det är väl inte mycket att säga om det. Har inte varit rädd för det, eller tänkt på det, förrän kanske sista halvåret. Det har funnits rum för att bli sjukare utan att jag blir sängliggande. När det där tomrummet blir mindre och mindre, som om man sänker taket i ett rum som nån är inlåst i, så blir jag rädd. Men det är också ungefär senaste halvåret som jag har börjat hoppas på ett botemedel.


Däremot är jag inte så rädd att jag förändrar mitt liv på grund av rädslorna. Jag kan åka på semester till Kanarieöarna fast det finns kackerlackor. Jag går till tandläkaren om jag måste (fast bara när jag måste!). Det där med sängbunden vet jag att det inte tjänar nåt till att oroa mig för, men att oroa sig för en sak och att vara rädd är inte samma sak. Jag är rädd för ovanstående men jag går inte runt och oroar mig för det hela tiden. Då skulle jag bli tokig.

Det är väl det som är OCD, antar jag. Att man har en rädsla inom sig som man måste stävja, och så hittar man på olika saker som man får för sig hindrar det där läskiga från att hända, och lindrar ångesten som rädslan ligger paketerad i. Det är ju klokt att vara lite rädd, så att man inte gör dåraktiga saker. Dessutom ska man nog inte arbeta bort den där intuitiva känslan av obehag som ju kan rädda en från obehagliga situationer. Men man ska inte heller låta rädslorna ta över så att ens barn inte får åka rulltrappa eller äta fisk. Livet är en balansgång. Gäller att inte vara för yr.