Massa folk, och annat folk

Idag tog jag mig en tur med kometen, för första gånger på ett par veckor, för att titta på när Mikael grävde (han hade för första gången ett jobb dit jag kunde ta mig på egen hand). Det var riktigt spännande. Han ska gräva bort några slyliknande buskar och sen jämna till ett område som har varit vildvuxet men som ska planteras gräs på och hållas fint. Han grävde väldigt metodiskt, lugnt och rentav graciöst. Jag ser inte ut som nåt av ovanstående när jag arbetar... (Jag säger alltid att Mikael skulle ha känt morfar, då hade han förstått hur mycket jag har utvecklats och lagt band på mig, om jag var hetsig/stirrig som morfar från början.)

Förutom att det var en riktigt trevlig tur med sol och luft och naturlukter, så träffade jag också så många människor! Först min granne C och hennes tre dundergulliga barn som undrade över kometen och brödburken (när jag flyttade in här var J bebis och jag minns att vi satt på golvet i vardagsrummet och slet henne från famn till famn för alla ville mysa -- nu är hon en stor tjej!). Sen Bi och Bo G W. Pratade ett tag med Bi. Vi har ju jobbat ihop för några år sen. Det är en bra människa. Sen bytte jag fem ord med IO, som diskuterade slänten med Mikael. Till sist träffade jag S&E Nilsson med fruar utanför Hemköp. (Om ni råkar veta vilka alla de här initialerna är, fine, men annars spelar det inte så stor roll. Jag bara tränar mig på att inte outa folk.)

På Hemköp köpte jag sallad från deras ta själv-salladsbar. Fyllde plastburken den här gången och det kostade femton spänn mer än förra gången. För 60 spänn tror jag hellre jag får en sallad från pizzerian om hörnet. Om nu deras kostar 60 spänn.

Jag var också särdeles oklok och köpte en nektarin, en persika och en risifrutti. Allt detta ska alltså inmundigas fast jag redan har spräckt allergigränserna med jordgubbar, tomater, färsk ananas och annan sommarmat. Oh well.

Jag var också särdeles oklok som blev så upplivad av att vara ute bland folk, ute i luften, "på vift", så att när jag kom hem fattade jag inte vad Mikael sa, om jag till att börja med hade hört det. Hjärnan hade bara stängt av sig och jag missade till och med grejer de sa på TV:n fast jag trodde jag lyssnade och hörde allt. Att missa hela poängräkningen på QI, som är ett segment, inte bara ett ögonblick, skrämde mig lite. Men jag vet ju att jag blir rätt dum i huvudet när jag har tagit ut mig, så det borde inte förvåna mig.

Vad som aldrig upphör att förvåna mig är hur glömsk jag blir när jag väl får för mig att göra nåt ute. Tänker inte på sånt som att ta det lugnt och att -- som Mikael så klokt sa -- lagom är för mycket. Men jag lever väl upp så mycket när jag gör nåt utanför lägenheten att jag blir alldels bortkollrad, och, som sagt, glömsk. Var så trött när jag ätit upp min sallad väl hemma i soffan att jag grät lite. Och benen gör oooooooont, armarna väger bly (så det här skrivs med stor ansträngning), och min högra hälsena spökar värre än vanligt. Har fått hålla upp huvudet länge på den där kometen, så där skulle behövas ett tag med en brödkavel, en sån där som inte är plan utan som man har till tunnbröd. Ja, det finns kanske bättre redskap för sånt...

Dessutom fick jag värre huvudvärk fast det inte var så jätteljust ute. Huvudvärk, muskelvärk och nåt mer kan vara tecken på neo, en ny fästinginfektion. Tur att jag inte har gått i nån natur så jag inte tror jag har det. Man blir lite kleptoman... nej, det känns som fel ord ... metropol, nej, jag kommer inte på det, bara inbillningssjuk, när man har en sjukdom som är så varierande och ger så många symptom. Jag har ju botox så jag ska inte ha ont i huvudet, men efter flera veckor med huvudvärk mesta tiden börjar jag undra. Jag skulle kunna ha en hjärnblödning och aldrig ana nåt. Genom huvdvärken alltså, jag kollar mig själv ibland så att jag kan le och upprepa en enkel mening. Lyfta och hålla bägge armarna räknar jag med att jag kan om jag kan de övriga två, det är hur som helst för jobbigt att testa.

Ja, jag har pratat idag som sällan förr. Och ändå har jag glömt åtminstone ett viktigt telefonsamtal. Det är konstigt, jag är så svältfödd att jag liksom tycker att även den minsta lilla ... (i vanliga fall hade jag skrivit ett roligt ord där, men jag kan inte tänka så bra efter att ha pratat så mycket idag) sammanträffande är upplivande och glädjefullt. Fast det kan väl knappast vara en ovälkommen följd? Att man gläds mer åt inte bara de små tingen utan också de små mötena?

Förresten fick jag med några dagars mellanrum reda på att en person från "min gata i Borås" och som jag tycker mycket om men inte är familj med, har gått bort, och några dagar senare att hans barnbarn väntar sitt första barn. Det är livets cykel, det. Som att byta spelare under en match. Ö får medalj om laget vinner fast han sitter på avbytarbänken i himlen nu. Fast han lär inte sitta på en avbytarbänk. Kan man hjälpa små afrikanska barn med medicin eller operation så är det nog det han gör. Eller kramar B i några veckor. Vad underbart det måste vara att få ses igen efter många år isär. Och att J ska ha barn är helt vansinnigt. Jag blir gammal utan att märka det! A - mormor??? (Grattis och beklagar, A. Beklagar, U.)

Kram & arm*
Anja

*förklaring följer i kommande inlägg. "Stay tuned for more überseriöst after these short messages..."