"Låt inte solen gå ner över er vrede" har jag för mig är ett sånt där talesätt som används som äktenskapråd. TRAMS! Låt visst solen gå ner över er vrede. En god natts sömn tar bort den bra mycket bättre än ett samtal medan vreden fortfarande pyr.
Igår kväll var jag nämligen sur på Mikael. Jag tyckte han var helt dum i huvudet. (OBS att jag skriver "jag tyckte", inte "han var", för jag försöker ha nån sorts ödmjuk attityd i alla fall utåt...) Mindes två av mina bästisars uttryck: "Ibland tycker jag Xxx är så dum att han borde flytta hemifrån" eller "När jag är arg på Xxx är han så ful." Båda var sanna för mig igår. Var så sur att jag la mig med ryggen mot honom i soffan. Undrade hur en så intelligent människa kunde vara så ologisk och korkad. Och DUM. Och jag var dessutom ledsen mer än jag var arg, men jag höll kvar vid ilskan för den är lättare att bära.
Vi höll inte bön igår kväll. Han sa inget, och jag tänkte absolut inte säga nåt. Vi hade sagt några ord till varandra ett par gånger under kvällen, så det var inte så att vi var ilsket knäpptysta med mening, men jag ville faktiskt inte hålla honom i handen. Tror jag.
Come morning, och nu älskar jag honom igen. Helt utan ansträngning. Hade vi försökt "reda upp" saker och ting igår hade det slutat med lip, det vet jag. Jag var inte redo att varken förlåta honom eller försöka se hans syn på saken. Och då går det ju inte att sortera ut en fnurra.
Så mitt äktenskapstips (efter ett helt år som gift börjar man tuppa upp sig...) är: Låt visst solen gå ner över er vrede om ni vill. Ibland behövs det tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar