Lite ledsen

För första gången sen vi gifte oss är jag ledsen (förutom ett par socker-fadäser). Igår i sängen började jag nästan gråta, men jag lyckades låta bli, för M skulle upp till seminariet tidigt, och jag tyckte inte det var ett lämpligt tillfälle att prata då.

Som om det var ett lämpligare tillfälle att börja lipa idag! Det var typ 20 minuter kvar tills han skulle vara på skolsamtal med Jonte!

Jag har börjat gå in i saker. Och nej, det är INTE bildligt, som i "Jag har gått in i en dörr". Det är ett tecken på att hjärnan och kroppen är för slutarbetade, eftersom hjärnan verkar stänga av den där funktionen att komma ihåg att se sig omkring när man går så att man inte går in i saker. Fick tre blåmärken igår fast jag redan hade 5. Sista strået lades när jag gick in i en flyttkartong som jag inte tittat i sen jag flyttade in, men som jag tror det ligger spel i. Jag såg den och ändå gick jag in i den med benet så det blev blodvite.

Lång historia om ingenting. Jag har varit gift i drygt 2 veckor och har i ärlighetens namn mer tänkt på hur jag ska göra livet bra och underbart och bekvämt och enkelt för Mikael, än på vad som funkar för mig. Och eftersom han flyttar in lite pö om pö, och jag inte har rensat ut ordentligt i skåp och lådor, är det för mycket grejer överallt som inte har nån plats, och även om jag städar en lång stund så syns det inte riktigt -- en spotte i havet -- och så vill jag inte att M ska tänka att jag legat och ätit praliner hela dagen när han har slitit. Jag vet att HAN inte tänker så, så det kanske är jag själv...

Hur som helst. Jag är inte bara ledsen över ATT nuvarande arbetsschema är för jobbigt (och ändå gör jag i princip inger mer än bäddar sängen, lagar middag och tvättar, och duschar nån gång efter stor övertalning) utan jag undrar HUR det ska gå till att vi får nån sorts rutin här hemma, när jag varierar så i kapacitet. Jag känner inte efter (trots att jag känner efter alldeles för mycket!) och när M frågar: Kan du gå från parkeringen? svarar jag automatiskt ja fast jag vet att jag borde säga nej. Jag vill gå bredvid honom, hålla honom i handen, vara normal, inte låta honom gå ensam. Men han är en vuxen karl och klarar att gå ensam från bilen. Det bara är nån automatiskt inom mig som självförstör mig för att jag försöker kunna allt jag inte kan.

Mikael säger att han blir orolig när jag går hemma och är andfådd eller han hör mig stöna i badrummet eller sovrummet (inge' sånt). Det borde jag kunna förstå. Jag blir ju orolig när han har lågt socker. Men precis som han är jag inte van att behöva ta hänsyn till andras känslor inför min sjukdom, den som alltid har känts så bara min egen.

Men det är stor skillnad på att göra saker till en eller två. Tvättkorgarna bli fulla på ett kick, plaggen är större så man måste hålla armarna högre upp när man hänger upp dem, och det är inte ett påslakan man ska lyckas sätta på täcket, det är två, och dubbla kuddar, minst! Dels tror jag att jag ska orka allt jag inte orkade förutom, som ensam, utan bara gjorde när det fanns ork, men som jag gör nu när det behövs -- vilket är oftare än förr! -- och dels är allting dubbelt så mycket. Visserligen får jag ju kramar och kyssar och känslomässig betalning, men jag tror inte det är den enda valuta min kropp behöver. Jag tror den behöver vila mer. Och det är jag så ledsen för. Att inte kunna. Att måsta visa honom hur sjuk jag egentligen är. Det är jätteskrämmande. Det där att våga visa sig naken är inget i jämförelse med att våga visa sitt innersta.

Nu ska jag värma potatismosresterna från middagen igår och kalla det frukost.