Om kvinnodagen, feminism och jämställdhet, och om Jane Eyre

På söndag är det kvinnodagen. DN Livsstil har intervjuat alldeles för många kvinnor om vad kvinnodagen betyder för dem och hur de ska fira den. En del säger att det är för lite med bara en kvinnodag och 364 mansdagar. Nån ska kanske skriva en egen vaginamonolog, andra ska äta middag med eller leka med barnen. Klart vi ska fira att vi är kvinnor. Men det är som med hudfärgsdebatten i t ex USA: "Jag är kvinna och jag är stolt över det", är lika vridet som: "I'm a proud black [woman]". Man skulle inte istället få säga att man är stolt över att vara vit, för det är rasistiskt, eller man, för det är chauvinistiskt. Varför är det då inte rasisitiskt och ojämlikt att säga att man är stolt över att vara svart, eller kvinna? Det är precis lika fint att vara man som att vara kvinna -- och lika svårt också, för den delen! Fråga Anders Edenroth och hans polare i det bästa nygamla inlägget i feminism-debatten på länge. [Sjung med.]

Har dessutom precis sett Therese och Jannice i Debatt på SvT Play, plus några fler snygga kvinnor i långt hår. Temat var om feminismen har gått för långt. [fi] har tydligen sagt att tid med barnen är viktigt, men jämställdhet är viktigare. Och nån annan sa att jämställdheten går ut över barnen. Så antingen måste man vara för jämställdhet eller se till barnens bästa, som om detta är två motpoler. Jag frågar: Vem är det som har bestämt att jämställdhet måste betyda att man tar ut lika lång föräldraledighet och delar broderligt på vab-dagarna, byter lika många bajsblöjor och stoppar in lika många maskiner tvätt i torktumlaren? Varför kan inte jämställdhet betyda att man känner lika stort ansvar för barnens välfärd och deras fostran, har lika stor del i att fatta gemensamma och välgrundande beslut, arbetar tillsammans, sida vid sida, men inte nödvändigtvis med samma sak?

Therese fick frågan om hon får någon pension och det får hon väl precis inte av att ha varit hemma med barnen. Hon råkade säga att det inte spelar någon roll, varpå folket satte i halsen och hon ändrade sig; Klart det spelar roll. Men egentligen är det bara politiskt korrekt att säga att vi måste få pension allihopa. Om manenn får pension som räcker till bägge två, så är väl saken biff. Det är inte det som problemet handlar om. Jämställdhetsdebatten som den drivs nu handlar inte om jämställdhet, utan om att vi måste bygga upp samhället för att klara att folk inte lever i familjekonstellationer. Om de flesta kvinnor inte lever med den som är pappa till deras barn så kan de inte räkna med att leva på dennes pension heller. Det är det som driver debatten, kärnfamiljens sammanfall alltså, inte själva jämställdhetens grundtanke.

Dessutom har hela debatten dragits ner till en för enkel nivå när föräldraskap handlar om föräldraledighet. Har du varit pappakedig, blev en pappa i panelen tillfrågad: Ja, jag har varit en superpappa, betonade han till svar. Att vara föräldrer, en bra eller dålig sådan, handlar inte om i vilken grad man är pappa- eller mammaledig. Själva ordet innebär ju att man är ledig från det riktiga livet för att vara mamma eller pappa en stund.

Jag tänker på Jane Eyre. Här har vi en kvinna som är underlägsen och ojämlik på alla sätt och vis, med dagens mått mätt. Underbetald, knappt några juridiska rättigheter och absolut ingen jämställdhet. Hon är dessutom märkbart underlägsen (inte min åsikt, men tidens) på grund av sin lägre socioekonomiska ställning och klasstillhörighet. Vad lägger hon sitt krut på? Löneförhöjning? Lika rättigheter? 6 timmars arbetsdag åt alla? Nej, hon struntar i allt det där, likt en som struntar i felaktig och orättvis kritik, och koncentrerar sig på vettigheter. Hon är i verkligheten faktiskt starkare än sin man, förmår trots livets orättvisor och en maskrosfylld barndom handla godare, förnuftigare, vänligare än Rochester, och hon lyckas dessutom att ur sitt så kallade underläge förändra honom till det bättre. Det kallar jag en eulogi över en människas styrka! Det kallar jag att leva jämlikt i och trots ett ojämlikt samhälle! Se själva.